|
Kapitel 10 Spurt mot målet
Straxt
efter nyårsdagen lämnade Martin Wimmerby och reste till Växjö. Då
ägde han 135 kronor kontant samt en fin kostym, den finaste han haft,
och kände sig glad till mods. Men han räknade ut att 135 kronor inte
kunde räcka för hans uppehåll i Växjö fram till studentexamen. Därför
skaffade han sig några elever för att kunna klara sig. Något litet
fanns dessutom ännu att få hemifrån. Till en början kände han sig
ganska isolerad i Växjö. Han tillhörde inte längre skolan och hade förlorat
kontakten med de flesta kamraterna. Av de ursprungligen 4 fribytarna var
han den ende som annu var friby tare. Nordin hade tagit examen redan våren
förut, Otto och Henrik hade vid höstterminens början återgått till
skolan. Martin Svensson var inte kvar i Växjö. Morbror Sven hade dött
och om det vackra Kompersmåla skulle stanna i familjens ägo, ansågs
det att han måste lära sig att sköta lantbruk och överta gården.
Martin hade fått det ganska trist, om han inte blivit anmodad att vara
med i gymnasieföreningen, trots att han inte tillhörde skolan. Han
hade tidigare dokumenterat sig som föreningens bäste vissångare,
vilket ingalunda bevisar att han var en god vissångare. Föreningen behövde
honom. Under julen hade han upptäckt att han kunde rimma och nu började
han skriva vers i föreningens tidning, vars ende talangfulle
medarbetare var Carl Lieden. På det hela taget var han vid gott mod.
Men denna termin skulle bli den sorgligaste under hela skoltiden. Redan
på hösten hade Lieden för sjukdoms skull varit borta från skolan
halva terminen. Trots detta fick han goda betyg vid terminens slut.
Efter jullovet kom han. tillbaka i hopp om att kunna följa med fram
till examen. Men redan någon av de första dagarna i februari förvärrades
hans tillstånd och läkaren konstaterade lungtuberkulos i långt
framskridet stadium. Han blev forslad till sitt hem ett par mil från
staden. En månad senare dog han. Det var första gången Martin
allvarligt tänkte på Döden som den kalle, hänsynslöse förhärjaren.
Han hade brutalt kastat sig över den i fråga om huvud och hjärta
rikast utrustade i kamratkretsen, ryckt bort honom från hans fattiga föräldrar,
som offrat allt för att kunna hjälpa fram sin begåvade son. Den 9
mars skulle begravningen ske. Den dagen råkade bli den kallaste man
kunde erinra sig i den trakten -33 grader. De föregående dagarna hade snöstormar gjort vägarna
så gott som oframkomliga, och det var med stor tvekan åkarna stallde 2
slädar till förfogande. Wi hade fått ihop en dubbelkvartett, som övat
in ”Jag går mot döden” och ”Integer
vitae”. Denna kvartett och några stycken andra skulle följa den döde
kamraten till graven. Stadens borgare lånade ut sina pälsar till
ynglingarna. Det blev en mödosom färd, framförallt för hästarna,
som måste pressa sig fram steg för steg genom drivorna. Den släde, där
Martin satt, välte 8 gånger under resan.
I det enkla hemmet rådde naturligtvis stor sorg. Men fadern, en till
det yttre oansenlig man liksom sonen, imponerade genom det upphöjda
lugn, varmed han bar sin sorg, ett lugn som endast en stark gudsförtröstan
kan skänka. Prosten höll först tal på svenska till de sörjande föräldrarna
och därefter på klingande latin till den dödes kamrater, vari han
tackade dessa för deras käckhet att trotsa den bistra kylan och de
igensnöade vägarnas mödor för att betyga den döde kamraten sin vänskap.
Kamraterna vill att Martin skulle svara, men att tala latin på rak arm
vågade han sig inte på, allrahelst som han under det sista året hade
legat av sig.
Före avfärden till kyrkan läste Alfred Bredin upp av honom författade
verser, men dessa gjorde inte något djupare intryck. Alfred var en
nykter logiker, som kunde skriva redig och klar fast ingalunda elegant
prosa, men hans vers var varken poesi eller prosa. Meter- och rimnöd
skriade från varje rad. Detta hade Martin velat och kanske även kunnat
göra bättre, men nu var det för sent.
Vid jordfästningen i den straxt intill liggande kyrkan sjöng
kvartetten de båda sånger den inövat. Därefter anträddes hemfärden.
Några dar efter begravningen kom fadern till Växjö för att hämta
sonens böcker och övriga tillhörigheter. Samma underbara lugn, som
Martin iakttagit vid begravningen, imponerade även nu på honom. Den
som är far till Carl Lieden tänkte han, måste vara en ovanlig människa
i ett eller annat avseende.
Fadern ville att Alfred och Martin, de båda kamrater som stått Carl närmast,
skulle välja ut efter behag var sin bok till minne av sin kamrat.
Alfred, som tydligen förberett sig på detta erbjudande, var genast färdig
att dra fram ur hyllan den värdefullaste boken, ett nästan obegagnat
grekiskt-svenskt lexikon. Det högg till i bröstet på Martin. Som
protest letade han fram det tunnaste lilla häfte han kunde få tag i
och tackade. Ännu pinsammare blev det, när Alfred efteråt satte sig
ner och skrapade bort Carl Liedens namn och med belåten min visade, hur
fint han raderat och fyllt i sitt eget namn. "Det kan ingen se vad
som har stått där förut", sa han. Martin teg och gick
demonstrativt bort och ställde sig att titta ut genom fönstret. Skrapa
bort Carl Liedens namn! Utplåna hans minne! Fast Alfred var en fattig
pojke, som behövde tillvarata sina intressen och fast han var en god vän
och värdefull kamrat både under skoltiden och vid universitetet, har
Martin aldrig kunnat glömma denna brist på pietet och finkänslighet.
Uppriktigare har Martin aldrig sörjt en bortgången än Carl Lieden. De
hade kommit överens om att, ifall de kunde skaffa pengar, följas åt
till Lund och läsa latin tillsammans och bli latinlärare. Om han fått
leva, hade han säkerligen erövrat en akademisk lärostol och blivit en
framstående vetenskapsman.
Den lättsinniga ungdomen glömmer snart bort sorgens goda fe. När
studentexamen kom och den lyckades, deltog Martin lika glädjeyr som
alla de andra i festligheterna. Därom mera sedan.
I april kom ett brev från borgmästarn i Wimmerby. Han föreslog, att
Martin efter avlagd studentexamen skulle vända tillbaka till Wimmerby
och sätta upp en privatskola. Det är, skrev han, ett tämligen allmänt
missnöje med de gamla försoffade lärarna vid skolan. Många föräldrar
hade bett honom sätta sig i förbindelse med Martin och söka få honom
tillbaka. På elever skulle det inte bli någon brist och lokal skulle
de skaffa. Det var frestande. Han visste inte om han skulle lyckas
skaffa medel till fortsatta studier. Här gavs en chans att få ett
levebröd. Kanske han till och med kunde spara ihop en liten summa, så
att han kunde fortsätta längre fram. Han grunnade på saken vecka
efter vecka innan han kunde besluta sig för vad han skulle svara. Han började
kalkylera. Hur lång tid skulle han behöva för att få ihop ett par
tusen kronor? Han hade tyvärr ingenting att kalkylera med. Det vore ju
tänkbart att han inte kunde förtjäna mer än att kunde livnära sig.
Tänk om det skulle bli hans lott att i hela sitt liv trampa Wimmerbys
enda gata som en ruggig, luggsliten privatlärare, en jämlike till
stadens knoddar, supa sig full på stadshotellet eller en vindskupa! Han
blundade och såg sig själv
om 20 år och blev förskräckt. Han svarade, att han visserligen
tackade för förtroendet men att han om möjligt ville komma till
universitetet. Efter detta avgörande kände han sig lättad och såg
framåt med en blandning av rädsla, nyfikenhet och förhoppningar.
Skrivningarna klarades och dagarna för de muntliga proven
offentliggjordes. Abiturienterna gick och beställde sin första frack.
Skräddarna fick högsäsong. Martin, som inte hade pengar till en
frack, beställde sig en kostym av smällpiskrockmodell av ett simpelt
svart tyg. Det var visserligen förödmjukande att behöva demonstrera
sin fattigdom på det sättet, men han fick bita huvet av skammen. Han
kunde väl inte bli kuggad för klädernas skull. Fortuna secunda
ordnade det så vist och snällt, att Otto och Martin kom upp på olika
dagar, Martin den första och Otto den andra examensdagen. Det var tur,
sa Otto, då kan du få låna min frack. Men snälla du, du ska väl
själv vara den förste som kliver i de eleganta byxorna, innan
det blir veck på dem. Nä kliv i dem du, men bliv inte så nervos i
examen att du gör i dem som Karl XIII gjorde i kröningsbyxorna. Så
kom det sig att Martin var den förste som uppträdde i Ottos nya
frackkostym, vilken satt så perfekt som om den varit måttbeställd för
honom, inte för Otto. Ingen skulle kunna ana att Martin bara för några
år sen "mokat" i stallet och spritt dynga på de steniga åkrarna
i Askaremåla. Detta bevis på Ottos oegennyttiga vänskap har Martin
aldrig glömt och kommer inte heller att glömma. Så kom studentfesten,
och där dog smällpiskrocken. Festen hölls på järnvägshotellet.
Efter supén samlade Albert Göthe kamraterna ute på sandplanen utanför
hotellet. Han var en av dem som lidit kval under Melens timmar, och nu
ville han offra ett tackoffer för befrielsen ur skärselden. Han
tände ett bål mitt på sandplanen, svor
liksom Hannibal romarna ett evigt hat och kastade den latinska
grammatiken i lågorna. Det var skymning, flammorna steg som en
valborgsmässoeld mot kvällshimlen och vitmössorna dansade ringdans
kring det fladdrande eldskenet. Efter autodafén steg en äldre Växjöstudent
fram, och öall tal på latin. Talet började så här: Grammatica
latina est combusta.
Den kvällen var inte Martin nykter. Fram på natten gick han och några
av de andra nybakade in på biljardrummet. Martin, som aldrig sett en
biljard, handskades så fumligt med kön att han höll på att stöta hål
i den gröna duken. Han borde inte ha gått på festen, alldenstund han
inte hade råd till det. Då han fram på förmiddagen dagen efter
vaknade på sitt rum och gnuggat sig i ögonen, fick han se en studentmössa
ligga på byrån och undrade i första ögonblicket vem det var som
tagit studenten. Så småningom dök dunkla minnen från gårdagen upp.
För att förvissa sig om sin identitet, rusade han upp i nattskjortan
och satte mössan på huvudet. Jo den passade. Han hoppade omkring i
rummet, klädd i nattskjorta och studentmössa och sjöng: Sjung om
studentens -----och den ljusnande framtid. Hur hade han ens ett ögonblick
kunnat hysa en så vidrig tanke som att bli en eländig, försupen
privatlärare i Wimmerby. Redan under hemresan började den ljusnande
framtiden se ganska mörk ut. Vad skulle han nu ta sig för? Var skulle
han få pengar från? De 2000 kronor, som Elna så oegennyttigt offrat
och som var allt vad hon ägde, var slut. Elna var ju glad och stolt över
att se sin son i studentmössa och började drömma om att få se honom
i prästkrage. Men pengarna? Den förste Martin vände sig till med bön
om hjälp var hans f.d. husbonde, morbror Isak. Han svarade utan vidare
ja och lyckades även övertala grannbonden, i socknens rikaste man att
lova skriva på en revers på 2000 kronor. Men denne
ville att det skulle bli fler borgensmän. Då gick Martin till
moster Märta och morbror Sven Jonsson i Qvalåkra. De var kända för
stor försiktighet --somliga kalla det snålhet. De lovade att skriva på,
om det blev 10 borgensmän. 200 kronor kunde de riskera. Var skulle han
hitta 7 stycken till av de i denna trakt sällsynta människor som hade
pengar och var redo att riskera dem? Gården Björnamåla ägdes av Isak
Persson, en kusin till Elna. Dit gick han med mycket små förhoppningar.
Med folket i Björnamåla hade han haft mycket litet att göra. Han hade
träffat dem bara ett par gånger för längesen. Till hans förvåning
och förtjusning gjorde han inga invändningar. Men även han önskade
att det skulle bli flera borgensmän. Risken borde divideras med så
stor divisor som möjligt. Elna gick till sin vän och gamle beundrare,
folkskollärare L. Han skulle gärna skriva på, men han förutsatte att
Martin skulle studera till präst. Det hade han
själv velat i sin ungdom men inte kunnat för sin fattigdoms
skull. Med undantag av den
rike
grannbonden, som inte tyckte om präster, hade alla yttrat samma önskan.
En studerande som inte blev präst var det något misslyckat eller åtminstone
tvivelaktigt med. Martin gick omkring med en molande värk i bröstet.
Med den ljumma inställning han då hade till religionen kände han att
han inte borde valja prästbanan. Han borde läsa latin och bli lärare.
Någon djupare själsstrid hade han dock inte. Han hade inte nog stark
karaktär för att säga: Om det sättes som villkor att jag skall bli
präst, får det vara med lånet. Han ville till universitetet. Och nu när
Lieden var död och överenskommelsen med honom inte längre gällde,
var det, Uppsala som hägrade. Själva namnet eggade hans barnsliga fantasi. Uppsala --det
var uppåt, det var de höga salarna, de uppåtsträvande idealen. Det
som hjälpte till att bryta det svaga inre motståndet det var att Elna
och Nils, hans mor och morfar, så innerligt önskade att han skulle bli
präst.
Han hade nu 5 borgensman och visste inte var han skulle få de andra från.
För andra gången gick han till Qvalåkra, denna gång för att tala om
att han inte fått ihop mer än 5 borgensmän. Med någon tvekan godtog
man detta faktum. Sven Jonsson, som var skrivkarl och lekmannajurist,
satte upp lånehandlingen och skrev
själv på. Sen ambulerade Martin mellan gårdarna och samlade
namn.. Och när reversen var komplett, gick han till Asarums sparbank
och uppvisade papperet för Kamrer Svensson, Sam Stadeners far. Det
kunde inte bli pengar den dagen. Styrelsen måste först sammanträda
och behandla ärendet. Om en vecka kunde Martin komma tillbaka. Det är
en formsak, tillade han, med de namnen är det ingen risk för avslag.
Om en vecka kom Martin tillbaka och fick pengarna. Dessa
sommarvandringar har med flit skildrats så här utförligt. De visar
hur mycket skoslit det kan krävas för att få ihop 2000 kronor.
I början av september kunde alltså
Martin sätta sig på tåget i Karlshamn. I den gråmålade kofferten låg
några sönderlästa skolböcker, skjortor,undertröjor av hemvävt
ylle, som kliade på kroppen, och 35 par grova, hemstickade
yllestrumpor. I Ryd skulle han enligt överenskommelse stöta samman med
Henrik Brodin, i Grimslöv skulle Otto stiga på tåget och i Alvesta
skulle de sammanträffa med Alfred Bredin. På kvällen kom de fram till
Uppsala, promenerade Vaksalagatan fram, gick över torget och bron och
kom ner på Drottninggatan, där de mötte en Växjöstudent av äldre
årgång, som blev deras guide. Detta var alltså den stad som Martin drömt
om. Det var en vanlig stad, visserligen större än Wimmerby, men ändå
en vanlig stad. Och dock icke vanlig. Lärdomens och romantikens skimmer
fyllde luften. Vitmössor vimlade på gatorna, detta utvalda släkte,
lyckligare än alla andra människor. På dessa gator hade Geijer
vandrat, över broarna hade Wennerberg gjort nattliga promenader, i någon
vindskupa hade han skapat sina gluntar. En tanke slog ned i honom: Vad
har jag här att göra? Här kan jag inte hävda mig. Han erinrade sig,
att han suttit på skolbänken i 3 år, d.v.s. 6 terminer,
allstå endast 1/3 av kamraternas skoltid. Det fanns stora
luckor, gapande tomma fack i hans kunskapsförråd. Här skulle
bristerna upptäckas.
Henrik och Martin hyrde en vindsdublett tillsammans. Martins rum var
ganska originellt till formen med räta och sneda vinklar. Det föreföll
som om byggmästarn lagt puzzle och fått bitar över och gjort ett rum
av dem. I en djup nisch i väggen mot gårdssidan satt rummets enda
lilla fönster och där stod arbetsbordet. Vid detta bord och detta fönster
kunde en munk ha suttit och präntat sina helgonlegender. Vindskupan vid
Östra Ågatan var dock en studentlya. 
|
|