|
Kapitel
10 Sista etappen
Martins sista tid i
Uppsala var en bedrövelsens tid. Maj, årets härligaste månad, var en
prövningarnas månad i två bemärkelser, och den sista veckan var en
passionsvecka. Redan vid terminens början innehöll hans alltid tunna
plånbok bara några tior,och han hade ingen rik onkel att vända sig
till. Han beklagade sig för Welinder. Denne hade också behov av
pengar, men i motsats till Martin var han inte bekymrad för den sakens
skull. Vi reser in, sa han, till gubben Thörneblad i Riksbanken. Han är
hygglig mot studenter och beviljar dem lån mot vilken struntsäkerhet
som helst. Men två saker är nödvändiga. Man måste uppvakta
personligen klädd i frack, och en av borgensmännen måste ha tagit
akademisk examen. Tidigt följande morgon reste de in till Stockholm,
Martin klädd i sin Pellejöns-frack, köpt för några kronor hos en
farbror, ursprungligen svart till färgen. Nu hade den en sällan förekommande
skiftning i grått och grönt. Martin fick först företräde hos den mäktige
mannen. Utan att ha hunnit fråga vederbörande uppgav han som
borgensman Brodin, som nu varit präst i nära 3 år samt ett par
fattiglappar i Smålands nation, som ingenting hade att förlora. Kom
igen i morgon, så ska kandidaten få besked, sa den Mäktige. M bugade
och gick, som han var instruerad att göra, baklänges ut genom dörren.
I trappan ställde han sig att räkna över. Han måste hyra rum över
natten, äta minst 2 mål, och detta tillsammans med resan fram och åter
slukar en summa av ung. 15kr. Fick han inte lånet, skulle denna affärsresa
bara påskynda katastrofen. Den underlige W., som aldrig var riktigt
utan pengar, klarade både biffen och nattlogiet. Martin fick ett lån på
några hundra kronor. Fram på våren fick han riksstatens stipendium på
75 kr. samt ett nationslån på 100. Med dessa medel måste han klara
sig fram till examen.
I maj kom prövningarna. Här skall endast predikpproven nämnas. Dessa
gick till på följande sätt: I en sal på universitetet satt
teologiska fakultetens lärare kring ett avlångt bord. Inför dessa
skulle varje kandidat utan koncept hålla en bibelförklaring på 15
min. över en text, som blev honom meddelad 3 timmar i förväg. När en
kandidat hade slutat sitt föredrag, fick han med sig en lapp, på
vilken en bibeltext stod antecknad, och denna lapp skulle han lämna
till en annan kandidat, som stod utanför dörren och väntade.
Martin lär ha lyckats oväntat bra med detta prov. Det fick han veta på
följande sätt: Welinder höll på att läsa kyrkohistoria för prof.
Tottie och var uppe hos denne för att överlägga om kurslitteratur.
Tottie hade just kommit från proven och talade om dessa. Det var, sa
han, en kandidat A. som höll ett utmärkt föredrag. Jag och några
andra röstadeför ett mycket högt betyg, men ledaren av de homiletiska
kurserna, prof. Norrby, satte sig bestämt emot ett högt betyg. Han förklarade,
att kand. A. inte förut visat prov på några framstående egenskaper
som predikant. Jag känner A. mycket väl, inföll Welinder. Hälsa
honom då och säg honom, att han bör gå in i ärkestiftet. Ack Martin
gjorde inte anspråk på något högt betyg och fick det inte heller.
Vid det läget var det honom likgiltigt, om han fick B, AB eller A. Vad
brydde han sig om betyg? Han var beklämd, rädd, trött av nattvak, självföraktande,
utfattig både i yttre och inre avseende. Han kunde inte betala fröken
Floderus för maj månads köttbullar, han måste ta prästdräkten på
kredit hos skräddaren. Kunde ett högt betyg ha hjälpt honom ur svårigheterna?
Nej: Att gå in i Ärkestiftet kunde han inte reflektera på. Han hade först
skrivit till biskop Flensburg i Lund, men denne ville inte ta emot
honom. Sedan hade han vänt sig till biskop Rundgren och begärt inträde
i Karlstads stift. Det gick. Prästvigningen skulle bli så tidigt som
den 26 maj, och det var knappt en vecka dit. Brådskan berodde på att
biskopen sedan skulle resa bort. Hur skulle han hinna? Tid att förbereda
sig för proven fanns inte. Prästdräkten var inte färdig. Den måste
skickas efter honom och kom till Karlstad kvällen före prästvigningen.
Själv kom han med nattåg till Karlstad tidigt en morgon och skulle börja
på förmiddagen avlägga prov inför domkapitelsledamöterna för den
s.k. sacerdotalexamen. Han skulle prövas i kyrkolagfarenhet av
biskopen, i exegetik av domprosten, i kyrkohistoria av lektor Börjeson.
Han skulle hålla katekisation inför det samlade domkapitlet och
slutligen predika i domkyrkan. Allt gick i flygande fläng och gick
mycket dåligt. Biskopen gjorde sarkastiska anmärkningar, elaka, men
kvicka. Men vad brydde sig Martin om det? Nu var han i det tillstånd
att han tålde vilken kritik som helst. Värre var att han saknade
pengar att resa till den församling på Södra Dal, dit han var
missiverad. I Karlstad kände han inte en enda människa. I Växjö hade
han haft lektor Börjeson som lärare en termin, men det var så längesen,
att lektorn inte kom ihåg honom. Hur skulle han kunna inleda en attack
mot lektorns plånbok? Efter tentamens
slut, Martins bästa, satt han kvar och gjorde inget tecken att
vilja gå.
Jo jag har träffat lektorn tidigare. Jag har haft lektorn som lärare i
Växjö. Jaså. När var det? Det var då och då. Ja jag var verkligen
i Växjö vid den tiden. Hur skulle nu Martin kunna slå en brygga över
till det han hade på hjärtat. Han kunde inte hitta någon naturlig övergång,
utan hoppade direkt in i det ovissa. Jo lektorn, det förhåller sig så
att min resa hit kom så hastigt, att jag inte hann förse mig med
pengar (hm!). Kan lektorn låna mig 20 kronor, tills jag kommer till
Valbo Ryr och kan ordna för mig? Lektorn såg en smula kritiskt på
honom och med ett småleende på läpparna, som kunde betydä: Jaså, är
det en sådan präst, som vi fått in i stiftet. Men han tog upp plånboken
och räckte fram 2 tior, vilka gjorde det möjligt för Martin att ta
sig fram till arbetsplatsen. Alltså köpte Martin för lånta pengar
biljett till Uddevalla, dit han kom sent en afton och tog in på
Stadshotellet. Han måste bo så dyrt, ty det hade överenskommits, att
han skulle hämtas med skjuts där följande dag. Tidigt på morgonen
--Martin hade knappt hunnit få på sig kläderna --knackade det på dörren,
och in klev en 18-års yngling, klädd i grova och ganska fläckiga
arbetskläder. Med båda händerna höll han i en trasig mösskärm,
medan han bugade för pastorn.
Jag skulle hämta pastorn med skjuts. Vad heter Ni? Jag heter Norder.
Norder? Kyrkoherden heter ju Norder. Ja jag är son till kyrkoherden.
Situationen var så besynnerlig, att Martin hade lust att skratta. Men
det passade sig inte. Här stod kyrkoherdesonen och tummade sin spruckna
mösskärm, bugande för den gamle drängen från Askaremåla. Parcerna
är lekfulla ibland. De blir uttråkade av att sitta och spinna vanliga
människoöden natt och dag,
och då förströ de sig med att t.ex. göra drängen till präst och prästsonen
till dräng. Valbo Ryrs kyrka och prästgård ligger 2 mil norrut från
Uddevalla. Församlingen är mest känd som Pontus Vikners födelseort.
Han föddes i en bondgård straxt vid gränsen till Bohuslän. Det växlades
inte många ord mellan de båda reskamraterna. Den ene visste inte vad
han skulle tala om, cch den andre vågade inte yttra sig, om han inte
blev tilltalad. De kom till prästgården vid middagstiden.
Kyrkoherdesonen-drängen och en jungfru bar upp pastorns resgods --den
gråmålade --på en kammare i andra våningen, adjunktskammaren. Innan
pastorn hunnit börja uppackningen, kom husföreståndarinnan
--kyrkoherden var änkling --och anmälde att denne önskade tala med
pastorn. Han var sjuk för tillfällat och låg till sängs. Det första
han gjorde var att lägga bort titlarna med sin unge ämbetsbroder. När
det var gjort, sa han: Här i Valbo Byr får du ett snällt cch byggligt
folk att göra med.
Det var angenämt att höra. Det vill säga, de super ju rätt tappert,
och stjäl gör de också, när de får tillfälle. Men det är ett
mycket kyrksamt och bra folk. Efter att ha fått denna inblick i församlingslivet
och det sedliga tillståndet bland folket gick han tillbaka till sitt
rum och började packa upp. Medan han höll på med det, begrundade han
kyrkoherdens informationer: Ett kyrksamt, byggligt och bra folk, som
super och stjäl. Ja ja! Nu var han alltså präst och höll på att
installera sig på adjunktskammaren. Han hade inte lyckats särdeles väl
med vad han förut försökt sig på: Drängyrket, snickareyrket, järnvägsmannayrket,
handel, biträdesyrket, tidningsmannayrket. Skulle han lyckas bättre med
prästyrket? Vem kunde veta det. Hur gick det då för Martin i fortsättningen?
Det är en annan historia, sa Kipling. 
|
|