Från vaggan till studentlyan

Anteckningar ur minnet av Martin Anfält (1865-1961) 

Kapitel 1     Barndomsmiljön

När man tänker berätta om en människas levnadsöde, är det kanske lämpligt att först nämna något om det hem, där hon växt upp, de platser där hon vistats och de människor hon dagligen kommit i beröring med och tagit intryck av allt det som man brukar sammanfatta under benämningen miljö. Det är nämligen miljön som jämte arvsanlagen anses göra människan till det hon blir, forma hennes karaktär och bestämma hennes handlingssätt. Martin föddes i en bondgård i Blekinge skogsbygd inom Bräkne-Hoby församling. Gården heter Raskamåla och föräldrarna var hemmansägaren Sven Månsson och hans hustru Elna Nilsdotter. Han var ett friskt barn. Vid det tillfälle då bygdens ungar hopsamlats för vaccinering, fann vaccinatören honom lämplig som blodgivare åt de svagare ungarna. Detta var ingen moralisk bragd, ty han offrade inte sitt blod frivilligt utan under frenetiskt motstånd. Båda föräldrarna var  snälla människor men till sin läggning för övrigt mycket olika. Modern kom från ett allvarligt och fromt bondehem, där husfadern dagligen förrättade morgon- och aftonbön och där tiden mellan dessa båda andaktsstunder utfylldes medstränga dagsverken. I detta hem växte Elna upp till en sedesam och plikttrogen kvinna, som väntade sig arbete, men inga nöjen i detta livet. Fadern var en excentrisk natur, sam pendlade mellan stämningar av ysterhet och dysterhet. Han kunde sitta på en stol timme efter timme och stirra i golvet eller med ansiktet begravt i händerna. I sällskap var han däremot muntergöken, som underhöll kamraterna med lustiga upptag och roliga infall. Han var bygdens störste dansmästare och glädjespridare. Han drag sig inte for att lura sina fromma föräldrar, då det gällde att komma med på ungdomens dansnöjen på sommarnätterna. Ytterdörrarna stängdes tidigt på kvällarna, men dessförinnan brukade han i smyg resa upp en stege på baksidan av huset mot det fönster i övervåningen, där han hade sitt rum, och på den vägen tog ban sig ut och in utan att bli ertappad. Men en kväll hade någon av okänd anledning stängt fönstervägen genom att lägga på hakarna, vilket beredde fönstersmygaren vissa bekymmer vid hemkomsten. Där firade emellertid hans uppfinningsrikedom en verklig triumf. Han gick ner i lagård och släppte ut alla kossorna på gårdsplanen. Där jagade han dem, särskilt skällkon, i vilt galopp fram och tillbaka. Det ovanligt kraftiga skällskramlandet väckte husets folk, som skyndade ut for att ta reda på de vilda djuren. Medan de ansträngde sig att infånga dessa och hade all sin uppmärksamhet inriktad på detta, kunde syndaren, som gömt sig bak husknuten, obemärkt smita in genom dörren och rusa upp på sitt rum. För att undgå alla misstankar, i den händelse man skulle börja fundera over vem som släppt korna lösa, kastade han av sig kläderna, kröp ner i sängen och låtsades sova. Kraftiga snarkningar skulle bekräfta att han sov.

  Det var dessa båda människor, Elna och Sven, som hade Martin under sin vård under hans tidigaste barndom. Han blev en blandning av olikartade beståndsdelar. Två strömmar möttes, den ena yr och skummande, på ytan med farliga strömdrag därunder, den andra lugnt och stilla flytande utan att skumma över sina bräddar. Vi ska hålla ögonen på Martin och se hur han beter sig i fortsättningen. I huset fanns också en dräng och en piga. En bondpiga var en ringaktad varelse. Hon stod på var samhällssteges lägsta pinne. Herrskapspigan stod en pinne högre upp. I stallet och lagård fanns hästar, kor, oxar, får, kalvar och höns. I en inhägnad på gården bodde svinen, och i en särskild avdelning suggan med smågrisarna. Av djuren kände sig Martin mest samhörig med smågrisarna. Denna sympati räckte ganska länge och ledde till att han mer och mer tillägnade sig sina umgängesvänners levnadsvanor. Han blev själv en liten gris, smutsig om trynet och lortig om fötterna. Han satt vid deras matho och delade deras måltider, som bestod av "mjölk och sopper" --söt mjölk med brödbitar i. Mjölk och soppor var det bästa Martin visste, och fastän föräldrarna ogillade griseriet, kunde de inte alltid vara tillstädes och hindra honom från att sitta nere vid grishon och plocka i sig sopporna. Då och då lämnade Martin gårdsplanen och traskade iväg till närmaste granngård, sam låg på mindre än 100 meters avstånd. Där bodde hans farfar och farmor, undantagsmannen Måns Svensson och hans hustru. Att han var undantagsman betydde inte, att han var enastående rikt utrustad –en undantagsmänniska, en av dessa Guds utvalda, som blivit födda för särskilt stora uppgifter. Det betydde bara, att han överlåtit gården till äldste sonen Sven, Martins far, och därvid tagit undan en liten bit av gården, byggt sig ett eget hus och betingat sig vissa naturaförmåner. Det var tradition att bonden gjorde så, när han blev gammal och mindre arbetsför. Det kallades att leva på undantag.