Från vaggan till studentlyan

Anteckningar ur minnet av Martin Anfält (1865-1961)

Kapitel 2       Folket i Askaremåla.

I Askaremåla ägde Nils Isaksson och hans hustru Ingeborg en hemmansdel. Gården, som låg en mil från Raskamåla hörde till Asarums församling, vilken vidden tid det här är fråga om sträckte sig från kusten ända upp till Smålandsgränsen. Ingeborg hade varit gift förut med en man,som hette Lars, men vars förnamn Martin inte kunnat erinra sig. I detta äktenskap fanns 3 barn, av 2 omnämnes här, därför att de förekomma längre fram i berättelsen: Sven Larsson, en begåvad och förträfflig man, far till den uppskattade riksdagsmannen Martin Svensson i Kompersmåla, släktens stolthet och prydnad, samt Märta, gift med hemmansägaren Sven Jonsson i Qvalåkra. I det andra äktenskapet föddes Elna, Martins mor, Isak, Olivia och Johan. När Martins föräldrar flyttade till Askaremåla, hade barnen i det första äktenskapet för längesen lämnat hemmet, och Olivia hade nyss gift sig med en man från Hoby församling som hette Petter Svensson.

  Varför hade Elna och Sven och pojken flyttat till Askaremåla? Som redan nämnts var Sven en glad och omtyckt sällskapsbroder. Han var också en välvillig själ och hade svårt att säga nej, när någon behövde och begärde hans hjälp. Han ”skrev på” åt sina vänner. När Martin blev äldre och undrade varför de intehade eget hem, talade Elna om att far bl.a. gått i borgen för en länsman, som, sedermera gjorde konkurs. Summan, som gick förlorad, var väl inte så svindlande stor, men tillräckligt stor för att rubba den ekonomiska balansen. Om Svens vana att sitta och stirra i golvet eller begrava ansiktet i händerna hade något att betyda som orsak till den forsämrade ställningen eller som verkan av den vet inte Martin. Det dröjde emellertid inte länge förrän en annan länsman fick ärende till Raskamåla, nu för att företa utmatning. Småningom blev stämningen ohållbar och konkurs hotade. Då uppträdde Olivia och Petter Svensson, vilka var nygifta och ville köpa en gård, som spekulanter. Köpet kom också till stånd genom Isak Nilssons förmedling. Martins släktingar på farssidan tror att Isak lurade Sven och Elna. Därom vet Martin ingenting annat än vad hans mor talat om. Hon menade att om gården inte blivit såld just då hade det blivit konkurs och allt gått förlorat. Genom den frivilliga försäljningen räddades ett litet överskott. Möjligt är att gården såldes för billigt, men säkerligen skördade inte Isak någon vinst för egen del av transaktionen. Efter gårdens försäljning flyttade familjen till Elnas föräldrar i Askaremåla Den omgivning Martin kom in i var tämligen lik den han kom ifrån, men levnadsordningen var strängare. Nils Isaksson var en lång, ståtlig och kraftig man med ett ansikte som sällan log. Bakom den imponerande ytan bodde en barnafrom och rättskaffens själ. Han var sträng mot sig själv men förvånansvärt mild och överseende mot andra. Menarbeta ville han att folk skulle göra. Isak var lika stark som sin far men mindre energisk. Johan som var klen till hälsan i sin ungdom slapp undan mod lindrigt arbete. Elna och Sven fick hjälpa till,hon med hemarbetet och han med jordbruksarbetet. Drängar och pigor, dagsverkare och husfolk fick börja sin arbetsdag kl. 5 på morgonen och med avbrott för 3 måltider hålla på till sent på kvällen. Farmor som var 8 år äldre än farfar var en liten och åtminstone till det yttre oansenlig gumma, som inte kunde görasig gällande bredvid sin ståtlige man. Men hon var strängare mot Martin än morfar och yrkade på att han skulle ha pisk, vilket han förtjänade. Men ack, mor Elnas hjärta var för vekt. Det bar henne emot att bestraffa, förlåta hade hon lätt för, vilket hade till följd att Martin blev en odräglig unge, som vad han än gjorde litade på att modern skulle ta honom i försvar.

  Från det första året i Askaremåla bar Martin ett tydligt minne. Han hade för längesen utbytt kolten mot byxor mot fickor i och nyss fått en ny fläthalmhatt och han gick gärna med händerna i byxfickorna och visslade. En dag fick han följa med far ut på fältet. Plötsligt kom en vindil och tog med sig hatten, vilken rullade som ett hjul över gärdet. Far och son jagade hatten, men varje gång de böjde sig ner för att gripa den,rullade den undan. Den betedde sig som ett levande, tänkande väsen, som roade sig mod att retas med sina förföljare. Martin var både road och ängslig, ängslig att mista sin kära halmhatt och road av tafattleken med hatten och far som lekkamrat. Hatten blev till sist infångad och Martin kunde fortsätta att gå med händerna i byxfickorna och vissla.

  Så gick ett par år. Svens skämtlynne försvann och ögonen fick sitt grubbelmörker. Förmodligen kände han det tungt och förödmjukande att gå som nådehjon hos svärföräldrarna. Vid ingången till 1870-talet grasserade Amerikafebern i Blekinge såväl som i Småland och andra landsändar. Här såg Sven sin chans. År 1871 emigrerade han. Martin minns så väl när hästskjutsen körde fram till trappan och den stora reskofferten lastades på. Hans mor var också resklädd. Hon skulle följa med till Karlshamn, där far tillsammans med många andra emigranter, däribland en från Askaremålatrakten, skulle stiga på båten. Sven var mycket allvarlig den dagen och Elna var ledsen. Hon försökte förmå honom att stanna. De kunde arbeta sig upp härhemma, menade hon. Nej han skulle resa och bli borta i 5 år och tjäna ihop så mycket pengar,att han kunde köpa tillbaka sin gård. Den skulle Martin en gång överta. Martin fick följa med en halv km på vägen. Sven lät vagnen stanna, lyfte av Martin och bar honom några steg tillbaka ochsade lågmält: ”Nu ska du vara snäll och lydig mot mor. Om 5 år kommer jag tillbaka”. Martin var då 6 ar. Han hade inte något begrepp om tidslängder. 5 eller 50 år, det hade ungefär samma mening för honom. Det enda han förstod var att far hade rest ifrån honom och skulle inte komma tillbaka på länge. Han grät på hemvägen. Då emigranterna höll på att stiga ombord, försökte Elna en sista gång övertala Sven att stanna hemma. Nej, sa han, jag kan inte. Biljetten är köpt och betald, och förresten skulle folk skratta åt mig. Så skildes de åt, och