|
Kapitel
3 Åren i små- och folkskolan
Livet i Askaremåla flöt fram i sina
gamla fåror. Av de båda kvinnor, somutgjorde Martins dagliga umgänge,
mor och mormor, var den ena för snäll ocheftergiven och den andra för
litet imponerande för att duga sam fostrarinnor. Manfolket träffade
han bara en stund på kvällarna. Sanningen om Martin är att han var en
respektlös och stryktäck unge. Fast han var döpt och inskriven i
församlingsboken, var han en vilde, en hedning. När han var 7 år,
inträffade ett jordskalv. Lagen sträckte sin långa arm efter honom
för att av vilden göraen civiliserad medborgare. Han skulle in i
småskolan. Samhällets ingrepp i hans privatliv kom visserligen inte
alldeles överraskande. Han hade hört talas om detta förut, men aldrig
tagit pratet om skolan på allvar. När dagen kom skulle nog hans mor
rädda honom. Den verkliga chocken kom dock. Trots att han grät,
bönföll och stampade i golvet, var Elna obeveklig, lika obeveklig som
alla de andra. Varför var Martin så rädd för skolan? Jo han förstod
att lärarinnan var en människa, utrustad med makt och maktmedel, att
hans mor inte var till hands att skydda honom, att han var utlämnad på
nåd och onåd i en främmande människasvård. Han insåg, att i skolan
gällde det att lyda, inte pocka.
Vid denna tid inträffade det att bien svärmade. Det skedde i den kupa,
där Elna och Martin bodde. Det ovanliga med denna kupa var att där
fanns inga drönare endast arbetsbin, och att bland dessa uppstått två
manliga visar, Nils Isaksson och hans äldste son Isak. Den sistnämnde
var nu över 30 år och började göra uppror. En dag gick han till sin
far och sa: ”Jag har slitit och släpat i hela mitt liv för för
liten lön. Nu vill jag överta gården. Får jag inte det, ger jag mig
hemifrån och söker min lycka på annat hall”. Nils var ännu inte 60
år och fortfarande arbetsför, men han var en klok och foglig man och
gav efter. Han blev undantagsman. Men han tog undan så pass mycket
jord, att han fick bruk både för sin egen och Johans arbetskraft. Han
byggde sig ett hus ett 50-tal meter från huvudbyggnaden. Det blev den
nya kupan och dit överflyttade Nils och Ingeborg, Elna och pojken samt
Johan. Kvar i den gamla kupan blev endast Isak själv samt drängarna
och pigorna. Men snart skaffade sig Isak hustru och undan för undan 8
barn, vilka i sinom tid skaffade sig barn. Bland barnbarnen må här
nämnas Bertil Isaksson, som alltså är sonson till Isak Nilsson. För
Martins del innebär inte flyttningen någon miljöförändring. Han
hade samma människoromkring sig, stod under samma kvinnors vård, mors
och mormors. Vad husdjuren beträffar hade hans kärlek överflyttats
fran grisarna till hästarna. I skolangick det bra för Martin. Det
underliga inträffade att han allt från första skoldagen blev en
snäIl och lydig skolgosse. Och då han dessutom hade lätt för att
lära sig läsa, fick han medhåll av lärarinnan, vartill möjligen
bidrog att lärarinnan och Elna var goda vänner. Det var ännu en sak
som gjorde honom till ett slags favoritgosse. Folk tyckte att han sjöng
bra. När det var
främmande hemma, skulle han
underhålla gästerna med sin sång (Lindroth andliga visor, som Elna
brukade sjunga under skymningspauser). Detta var lite skryt från Elnas
sida. Hon ville visa hur märkvärdig hennes gosse var. Detta att han
hade lätt för att läsa och kunde sjunga var hans 2 starka trumfkort.
För deras skull blev många odygder honom förlåtna. I brev till Sven
talade Elna om hur duktig Martin var att läsa och sjunga, och i sinom
tid kom en kärkommen present som belöning. Hur hade det gått för
Sven därute i det stora, nya landet? Än si och än så. De första
åren skrev Sven långa brev till Elna och hon besvarade dem med mindre
ånga, ty hon hade svarare för att skriva än han. Han hade först
tagit skogsarbete och förtjänt grova pengar. Men oturen hade kommit.
En kväll när han kom hem från skogen hade det hus där han bodde
brunnit ner till grunden och därmed hade alla hans besparingar gått
upp i rök. Genom emigranter, som varit på samma plats som Sven och
kommit hem igen, fick Elna kompletterande upplysningar om honom. De
berättade att han en gång hade haft ett åkeri med hästar, åkdon och
drängar och att han förtjänade mycket pengar. Man har kanske rätt
att betvivla riktigheten i detta meddelande. Varför slutade han med
denna rörelse, om den gick så bra? Och varför omnämnde Sven själv
aldrig detta åkeri i sina brev? Det berättades också att han inte
höll ut länge med samma slags arbete och aldrig hade ro att stanna på
samma plats någon längre tid. Detta var nog sant ty hans adress
ändrades ofta. Med en av de emigranter som återvände till hemlandet
skickade Sven pengar till ett dragspel åt Martin som belöning för
hans duktighet. Dragspelet lämnades i Svens föräldrahem i Raskamåla.
Han skulle ha kunnat vänta att Martin skulle bli vild av förtjusning
den dag han fick veta att han hade ett dragspel att hämta i Raskamåla.
Glad blev han visserligen, men glädjen tog sig inte uttryck i vilda
språng, den var en invärtes glädje, stilla och drömmande. Kort tid
förut hade Johan utan lov tagit honom med till dansbanan en
lördagskväll. Dar dansades efter dragspelsmusik och Martins beundran
för spelmannen var oerhörd. Han såg inte på de dansande utan
ställde sig i närheten av spelmannen och bara lyssnade. Den kvällen
lärde han sig två valser. Nu hade han alltså ett eget dragspel.
Skulle han själv kunna bli spelman? Han ryste av lycka vid denna tanke.
En morgon efter frukosten begav han sig ut på den mer än milslånga
vägen över myrar och moar och genom skogar till Raskamåla. Han hade
gått den vägen några gånger förut, men detta var första gången
han gick den ensam. Farfar var inte hemma, bara farmor och fastrarna.
Martin fick spela så mycket han ville. Första dagen satt han med mitt
bälgaspel från tidigt på morgonen till sent på kvällen. Då kunde
han spela den ena av de valser han lärt sig vid dansbanan och på
kvällen följande dag kunde han den andra. Dessa båda valser utgjorde
länge hela hans repertoar. Han kunde sjunga andliga sånger som han
lärt av sin mor och psalmer som han hört morfar sjunga vid de dagliga
andaktsstunderna, men han hade på känn att andlig musik och dragspel
liksom inte hörde ihop. Tredje dagen gick han hem med sitt dragspel
under armen. Han var nu 9 år och obeskrivligt lycklig. Då och då slog
han sig ned på en sten vid vägkanten och spelade sina båda valser.
Mitt emellan Raskamåla och Askaremåla ligger en bondgård som heter
Borvitsmåla och folket där var bekantingar till folket både i
Raskamåla och Askaremåla. Martin som tyckte att han borde bereda
folket i gården en smula glädje gick in och hälsade, slog sig sedan
ner på ett sofflock och spelade upp en av sina valser. Husbonden som
var en gudfruktig och from man frågade honom om han inte kunde spela en
psalm. Nej, svarade Martin, jag kan bara två valser. Då märkte han
att pigan som satt och spann log och gärna ville skratta högt. Hon
försvann ur rummet. Förmodligen gick hon ut i köket för att få
skratta ut åt den lille spelmannens naiva bekännelse. Han kände sig
besviken över att hans musik inte blev uppskattad, tog farväl och gick
hem. När han kom hem på kvällen, var alla samlade hos Isak i stora
byggnaden. Fast han var ganska trött, spelade han sina båda valser och
gjorde succes. Farfar, som var minst lika from och allvarlig som bonden
i Borvitsmåla, gjorde inga invändningar mot valserna utan satt t.o.m.
och log. Detta var anmärkningsvärt. Bara en kort tid förut --det var
morgonen efter dansbanekvällen --hade morfar haft ett allvarligt samtal
med Johan och strängt varnat honom för att springa på dansbanan och
framför allt för att ta pojken Johan försökte försvara sig:
"Far är gammal, men vi som är unga behöver komma ut och ha
roligt. ”Tänk på din skapare i din ungdom”, svarade morfar och
därmed var samtalet slut. Mot Guds eget ord kunde ju Johan inte
opponera sig. Varför reagerade då inte morfar mot Martins valser?
Långt senare har Martin funderat på detta utan att kunna finna någon
hållbar förklaring. Det dröjde inte länge förrän Elna och Martin
fick flytta igen. Sven Larsson i Kompersmåla kom en dag till
Askaremåla i ett särskilt ärende. Han ägde två stora gårdar, dels
den gamla herregården Kompersmåla, som han nyligen köpt, dels
Midingstorp, som han fått genom gifte. Där bodde en fördräng, en
dräng, två pigor och hans 18-åriga levnadsglada dotter Oliva. Denna
var både för ung och för glad att anförtro kontrollen åt över vad
som försiggick inom och utomhus. Sven Larsson fick titt och tätt kuska
7 a 8 km långa vägen mellan de båda gårdarna, och detta hade han
inte tid till, ty han hade utom skötseln av gårdarna många kommunala
uppdrag att svara för. Nu ville han att Elna skulle ta pojken med sig
och bosätta sig i Midingstorp som hans husföreståndarinna och ha ett
slags tillsyn över det hela. Anbudet antogs, och snart hämtades Elna
och Martin. Den tid sam nu följde var den lyckligaste som han upplevat,
tyckte Martin. Om man undantar den obetydliga skolgången levde han i
fullkomlig frihet. Inget manligt överhuvud fanns som höll honom i
tygel, och Elna var som förut ett vax i hans händer. Fördrängen var
en stor grann karl och var nog inte att leka med, men han hade ingenting
med Martin att göra. Drängen var en ung spefågel, som hette Håkan.
Han påstods vara en lat arbetare, men i munnen var han flink. Han var en utomordentlig historieberättare,
kanske en diktare. Han var nämligen en begåvad lögnare, som ljög så
talangfullt, att det lät sannolikt. Ofta gjorde han narr av folk, var
fräck och oförskämd. Det var denne olämplige barnuppfostrare som
fick det största inflytandet över Martin en tidframåt. Martins
beundran för Håkan var gränslös. Honom följde han i stall, i lador,
på åkrarna och till och med till staden. Till Håkans sysslor hörde
att en gång i veckan köra ved till Karlshamn, dit det var närmare 3
mil från Midingstorp. Resan kunde inte avverkas på en dag. Ungefär
mitt emellan Midingstorp och Karlshamn låg gästgivaregården Hokadal
och där låg han över natten. Där fanns ett gästrum som stod öppet
för vägfarande dag och natt. Rummet var väldigt, ett stort bord stod
mitt på golvet och utefter 3 väggar fanns väggfasta träbänkar som
sittplatser på dagen och sovplatser på natten. Man kunde också köpa
brännvin där, supvis eller kaggvis. Det kostade 50 öre kannan. I
detta härbärge brukade Håkan ligga över natten. Hokadal spelade en
stor roll i bygdens liv. Där samlades bönderna på väg från stan,
där bänkade de sig kring det stora bordet och diskuterade sina
angelägenheter, där köpte de glädje för 50 öre kannan att
förgylla sitt gråtrista liv med. Där hade också "Tiggemassen"
sitt högkvarter. Tiggemassen, vars dopnamn var Måns, var ett urspårat
geni utan bildning och hyfsning. Han gick omkring i bygden och tiggde
bröd i en påse. När påsen var full, sålde han brödet, och
återvände till Hokadal, där han stannade så länge pengarna räckte
och det var inte länge. Han var blixtrande kvick och kunde aldrig
göras svarslös. Han var en Håkan i fullmognat stadium. Omdömet är i
ett avseende orättvist mot Håkan. Denne söp aldrig, den enda
kvalifikation han hade som ungdomsfostrare och föredöme. Det var
Tiggemassen som föresatte sig att åka tag --naturligtvis utan biljett
--från Karlshamn till Jämshög. Redan i Asarum åkte han ut med en
spark i ändan, men innan tåget satte sig i rörelse, hade han
klättrat upp i en annan vagn. Samma manöver upprepades vid nästa
station. "Vart ska du hän?" -frågade konduktören. Jag ska
te Jämshög om Gud vill och röven håller. Röven höll, och
Tiggemassen kom fram till Jämshög. Det är inte bekant, om Håkan och
Tiggemassen träffades i Hokadal nångång. Ett sådant sammanträffande
borde ha blivit en högtidsstund. En eftermiddag då Håkan höll på
att lasta veden på vagnen sa han till Martin: Denna gången kan du
gärna följa med till stan. Gå till din mor och fråga och be henne
också om en slant att köpa gott för. Martin sprang genast till Elna
och talade om att han skulle följa med till stan och ville ha en slant
att köpa något för. Elna gjorde motstånd, men när Martin stampat i
golvet några gånger slutade det med att Han fick följa med och
dessutom 75 öre att använda efter behag. Ett vedlass är inte lika
högt som ett hölass, men åtskilligt mer än hälften så högt och
mycket hårdare att sitta på. Sent på eftermiddagen klättrade Martin
upp och satte sig bredvid Håkan på lasset. Frampå kvällen blev han
sömnmig, satt och nickade framåt och bakåt och höll på att ramla
av. Då de kom fram till Hokadal, var det beckmörkt och ljus var tänt
i gästrummet. Där låg redan några Smålandsdrängar utsträckta på
bänkarna med en ränsel, en hopvikt kavaj eller ett hästtäcke sam
huvudkudde. Martin fick ingenting alls under huvudet, men somnade ändå
och sov gott till kl6, då han purrades av Håkan, som redan varit ute
och vattnat hästarna och var färdig att köra. Kl8 borde de stå på
torget i Karlshamn, för att inte konkurrenterna skulle hinna före och
snappa upp vedkoparna. Då kunde, det hända att de fick stå där till
långt fram på förmiddagen och kanske sälja veden för underpris för
att bli av med den. Håkan, som kunde prata och skrodera, behövde inte
länge stå för att få sålt. När det var gjort, sattes hästarna,
fortfarande spända för vagnen, in på en gård och utfordrades. Medan
hästarna åt, skulle Håkan uträtta några ärenden i butiker och då
blev frågan om hur Martin skulle använda sina pengar. Det hade han
själv ingen aning om."Köp sirap", sa Håkan "det är
sött och gott, och du får mycke sirap för 75 öre." Och det fick
Han verkligen, mer än Han nånsin kunnat drömma om. Till en början
tyckte han det smakade bra och åt en hel del, men snart började det
äckla honom,han fick ont i magen och ville kräkas. Var ska jag göra
av all sirapen, frågade han nästan gråtfärdig. Kasta den i diket,
svarade Håkan och skrattade. Sådan var Håkan. Han kunde inte låta
bli att skoja med folk, inte ens hans lydige och avhållne tjänare
Martin skonades. När denne kom hem, frågade Elna vad han hade köpt
för pengarna. Håran sa att jag skulle köpa sirap, men jag fick ont i
magen, så jag slängde den i diket. Elna skrattade hon också och sa:
Att du kan vara så dum och låta Håkan lura dig. Då uppsteg det
första tvivlet på Håkans visdom och karaktär i Martins själ. Han
följde aldrig med mera till stan, mer! även i fortsättningen
betraktade Han Håkan med beundran, men också med en viss undran och
fruktan. Martin hade sitt dragspel med sig i Midingstorp, men spelade nu
sällan. Intresset för spelningen hade uppslukats av intresset för
Håkan. En vacker dag lämnade denne emellertid tjänsten --om det
skedde på hans egen eller Sven Larssons begäran är ovisst --och en
något äldre dräng kom i stället, en som hade dragspel och kunde
spela. Och nu flammade Martins intresse för spelningen åter upp. Han
lärde sig många nya dansmelodier av den nye drängen. Oliva hade
också lagt sig till med dragspel och lärt sig spela. På kvällar och
söndagar blev det riktig spelmanstävlan i Midingstorp. Alla tyckte att
Martin spelade bäst. Han hade t.o.m. satt ihop en egen vals, vilket han
sedan förnekade. Det var ju ingenting mot vad de riktiga mästarna
kunde, t.ex. Spelmans-Kalle, som hade spelat vid dansbanan i Askaremåla.
”Spela din egen vals, Martin”, lät det. "ja, spela din egen
vals, Martin", instämde de andra. Så dumt och tjatigt: ”Äsch,”
sa Martin, det är inte min egen vals, dä va bara sant som ja sa.
Nu fick Martin tjänstgöra som spelman vid ungdomens
danstillställningar på logarna. Man lyfte upp honom och satte honom
högt upp,i någon hölada. Där satt han och bearbetade sitt "bälgaspel",
drog ut och pressade ihop bälgvecken och kände sig mycket lycklig.
Långt sedan han blivit familjefar, kunde han, när plikterna tyngde och
bekymren gnagde, med saknad erinra sig den lille spelmannens
bekymmerslösa och lyckliga dagar, ja, han kunde t.o.m. undra om det
inte varit bättre att han blivit en bygdespelman och fant. Det hade
passat honom bättre. Hurdan var Martin egentligen?
Han hade ju lite skolgång också, men det bekymrade honom inte mycket.
Barnen i den skolan hade inte på långt när last så mycket som barnen
i Dannemarks skola, där Martin gått. Därför tyckte han det var
onödigt att läsa på läxorna. Han levde i ett barndomens paradis. På
sommaren badade han i sjön Mien, som låg 20 meter från köksdörren.
Oliva och han rodde och höll på att bli i sjön av vårdslöshet. På
vintrarna åkte de skridskor, en gång på nattgammal is. Oliva, som var
pigg på äventyr, föreslog att de skulle åka ut till en ö, som låg
mitt i sjön. Där fanns en buske, som inte växte någon annanstans,
och en kvist från den skulle bevisa, att de verkligen varit pa ön. De
skulle bli beundrade för sitt mod. När de nästan var framme vid ön
tog sig Martin för att stöta skridsskoskenan i isen. Den gick igenom,
och vattnet trängde upp. Då bleknade Oliva. De gick upp på ön, Oliva
bröt av en kvist på den sällsynta busken. Nu var de De rädda båda
två, men de måste försöka ta sig hem, det var kallt och hade redan
börjat frysa. Nu skulle de gärna avstå från äran, bara de lyckligt
och väl vore hemma. Kvisten tog de med sig, den vägde inte så mycket.
På hemvägen åkte
de på långt avstånd från varandra
och satte god fart. Det gick lyckligt, men någon hyllning för bragden
blev det inte, när de uppvisade kvisten. Både Elna och fördrängen
tyckte att Oliva, som var äldre, borde haft bättre vett. Troféen
vissnade snart, och händelsen glömdes.
Den lyckliga tiden i Midingstorp blev inte så lång. Ett moln sänkte
sin skugga over lustgården. Döden ingrep och drev Martin hårt ur
paradiset. När Elna en dag straxt efter middagen, som åts kl12, satt
och pratade med en dagsverkare och räknade ut hur många dagsverken han
gjort, såg hon genom fönstret grinden öppnas och ett åkdon köra in
på gården. Det var Nils Isaksson i Askaremåla. Elna blev mycket
allvarlig. Mor Ingeborg hade varit krasslig på sista tiden. De onda
aningarna besannades. Ingeborg hade dött helt hastigt och nu ville
Nils, att Elna skulle följa med honom genast för att ställa med
begravningen och sedan stanna hos honom. Det kunde ju inte Elna, ty hon
måste ordna en del saker innan hon reste. Ett par dar senare kom en
skjuts och hämtade henne och Martin. Denne sörjde inte mormor, men han
kände sig underlig till mods. Mormor låg i sin kista i kammaren till
vänster om farstun. När Martin skulle gå ut på kvällarna, var han
rädd att gå förbi kammardörren och gick i stället köksvägen.
Själva begravningsdagen minns han tydligast. Det var en massa åkdon
och hästar på gården och dessa gick han omkring och synade. Det var
någon som gick omkring och gestikulerade och sa till i vilken ordning
åkdonen skulle köra. Först likvagnen, sen vagnen med morfar, Elna och
Johan, sen Isak och hans hustru. Därefter följde vagnar med grannarna
och andra vänner och bekanta. Martin fick inte följa med, men när
processionen satte sig i rörelse
hann han räkna 28 vagnar utom
likvagnen, innan de försvann i en vägkrök. Då sprang han in till
drängarna och pigorna hos Isaks och stannade där, tills
begravningsföljet kommit tillbaka. "
Två dar efter begravningen måste Elna resa tillbaka till Midingstorp,
men hon lämnade Martin kvar. Han skulle börja igen i Dannemarks skola
på hästen, och den stundade. Nils Isaksson fick en hushållerska,
lngeborgs syster Gertrud, som var änka. Men han trivdes inte. Han gick
omkring orolig och sorgsen. Bibeln blev honom allt kärare och
trösterikare. Till sist stod han inte ut med sin svägerska. Hon lagade
inte maten som han var van vid att få den. Fläsket var inte
genomstekt, potatisen var halvrå. Sängen bäddade hon inte så som han
ville ha den bäddad. Därtill tröttade hon ut honom med sitt ständiga
prat om likgiltiga ting. I hennes frånvaro talade han jämt om
Ingeborg. ”Så länge hon levde, hade jag det så gott och skönt. Att
två systrar kan bli sa olika!” Han ville ovillkorligen, att Elna
skulle komma tillbaka. Och nu kunde hon det. Oliva hade förlovat sig
och skulle snart gifta sig med en bonson från trakten av Askaremåla.
Han bodde redan i Midingstorp och förestod jordbruket. Detta lättade
Sven Larssons tunga arbetsbörda och bekymmer för tillfället. Bekymmer
för dottern och mågen kom i sinom tid, men det är en annan historia,
som förbigås här. Den har ingenting med Martins levnadsöde att
göra.
Nu var Martin alltså tillbaka i sin
gamla omgivning i Askaremåla. På hästen började skolan i Dannemark.
Det gick inte bra för honom, han hade kommit långt efter sina gamla
kamrater. De hade hunnit med allmänna bråk, decimalbråk och mycket
annat som han inte hade läst. Skolläraren sa till honom, att han
måste vara flitig, så att han kom fatt kamraterna. Det var otrevligt.
Han var ointresserad av läsning. Han var spelman, hade suttit på
höskullar och spelat valser och polskor, Han hade varit kamrat med
Håkan, biträde åt drängen, åkt till stan på ett vedlass. Att han
köpt sirap och fatt ont i magen var en sak för sig. Det var i alla
fall trevligare än att sitta inne och läsa, nedhukad över en bok. Det
var olustigt. Räkningen gick väl an. Den var rätt rolig. Det var
spännande att slå upp faciten och det var en triumf, som gav
självförtroende, när uträkningen stämde. Men bibliska historien!
Där var det bara vissa avsnitt som var roliga, t.ex. Josefs och Davids
underbara öden. Martin tittade mest på bilderna. Adam och Eva står
på var sin sida om kunskapens träd, ormen sticker fram sitt illistiga
huvud ur bladverket och liksom hångrinar, när Eva överräcker äpplet
till Adam, som är nog dum att sträcka ut handen och ta emot det.
--Abel ligger slagen till marken vid sidan av offerstenen, varifrån
röken stiger rakt upp mot himlen. Kain smyger sig bort med mörk uppsyn
och med ett tillhygge i handen, vilket liknade
"potatisstöten", som de använde i Askaremåla för att göra
potatismos med, en rundsvarvad träkloss med smalt handtag och en tung
klump nedtill. --Bilden till syndaflodskatastrofen väckte hans fasa.
Där låg de arma människorna med skräckfyllda, hopplösa ögon och
kämpade en dåliga, att de förtjänade ett sådant straff? --När
Abraham byggt altaret och lagt sin son Isac däruppå och sträckte ut
sin hand efter kniven, gick det kalla kårar utefter Martins rygg och
han drog en suck av lättnad, när Gud ropade ur skyn, att Abraham icke
skulle komma sin hand vid pilten. –När Josef avslöjade sig för sina
broder, då han hann upp dem på vågen och undersökte deras
spannmålssäckar och fann bagaren i Benjamins säck, rördes han till
tårar. Josef vände sig bort ett ögonblick, ty han kunde inte
återhålla sina tårar, och det kunde inte Martin heller. --Han
jublade, när den smärte vackre ynglingen David träffade storskrytaren
Goliat med stenen ur sin slunga och högg ned honom med hans eget
svärd. Det var rätt åt storskrävlaren. Så skulle han också velat
göra. Bilderna i nya testamentet var inte lika fantasieggande.
För dem hade han ingen riktig
förståelse. Jo bilden som visade Jesus, då denne i sina lärjungars
åsyn svävade upp i skyn, var underbar, tyckte han. Då han såg på
den bilden, drömde han om de ljusa salar som låg ovanför skyarna.
Fast det inte gick något vidare bra för Martin i skolan, satt han
ändå bland de främsta i klassen. Man sade att han hade medhåll. Ja
man sa ännu mer. Det viskades, att skolläraren hade friat till Elna,
då hon var flicka. Hur ettavslag kunde göra honom så milt stämd mot
Elnas son är egendomligt. Det låter tvetydigt. I varje fall hälsade
han ofta på i Askaremåla. Tydligen var de vänner. När Elna fick
höra att Martin var efter i skolan, låg hon efter honom med
förmaningar att vara flitig. Men han kunde inte förstå vad det skulle
tjäna till. ”Jag behöver väl inte kunna så mycket”, sa han,
"jag ska ju ändå bli , bara bonddräng". Han var nu medveten
om att han var en fattig pojke. Varför bodde han inte i ett eget
föräldrahem som andra barn? Varför var han än här än där i
Askaremåla, i Midingstorp, i Qvalåkra hos släktingar? Han förstod
att han var den fattige släktingen, som det var synd om och som
behövde hjälp.
Första gången detta gick upp för honom var en gång då Han lekte med
kusin Ida i Qvalåkra, där han vistades långa tider. Där var de rika.
Sven Jönsson var en skrivkunnig man, en kommunal förtroendeman, en
man, som hjälpte folket i bygden med köpekontrakt, bouppteckningar,
arvskiften och djurlikt. Moster Märta var den som hade kommandot både
inom och utomhus. De hade 5 barn: Håkan, som under sitt första
levnadsår haft en svår sjukdom och blivit konstig i huvet, Johan, en
grann och väl utrustad yngling, som dog tidigt, Ida, som var något år
äldre än Martin, Oliva, några år yngre än denne samt Hilda, den
yngsta och sötaste. Av dem tyckte Martin bäst om Oliva. Henne brukade
han dra i en kärra, som användes för att transportera mjölkflaskor
i. Från gårdsplanen gick en brant väg med många krökar ner till en
sjö. I denna backe brukade Martin rusa i vild fart med Oliva i kärran.
En dag gick det galet. I en tvär krök välte kärran, Oliva snuddade
mot en sten och fick en skråma i pannan. "Förbannade sten:",
skrek Martin. Detta uttryck tyckte Oliva lät så trevligt, så hon
lärde sig det. När vi kom upp fick Martin ett bistert mottagande av
moster Märta. "Va har du
gjort, pojk? Oliva kunde rent ha slagit
ihjäl sig." "Dä va den förbannade stenen", sa Oliva
urskuldande. ”Lär du henne svara också”: Om du inte är snäll och
hygglig, får du inte vara här."
Han lekte med Ida också. Hon var alltid så snygg och ordentlig och
aktsam om sina kläder. En dag klättrade de i ett träd. Martin
klättrade ända upp i toppen, men Ida stannade snällt på nedersta
grenen. Ha, du vågar inte klättra", retades Martin. "dä
vågar ja visst dä, men jag vill inte förstöra min klänning. Dej
gör dä ingenting, för du är så dåligt klädd". Dåligt
klädd? Vad menade hon? Han började fundera. Jo det var hål på
byxorna där bak och skjortan stack ut genom hålet som en näsduk som
stoppats i fel ficka. Det var nog så. Martin var den fattige
släktingen.
I skolan var Martin lat, ointresserad och ouppmärksam. Han skulle bli
dräng som Håkan, köra vedlass till stan och sprätta dynga pa
åkrarna. Men tack yare medhåll av läraren hankade han sig ändå
fram. En gång sattes lärarens sympatier för Martin på hårt prov.
Till skolbarnens åliggande hörde att i tur och ordning städa
skolsalen. Varje kväll efter läsningens slut skulle 2 pojkar -eller 2
flickor stanna efter och sopa golvet och dammtorka katedern och
bänkarna. Turen kom till Martin och en annan pojke från Askaremåla,
som hette Edvard, son till en grannbonde. Martin låg i allt vad han
orkade för att så fort som möjligt få springa hem, men Edvard gick
bara omkring och lyfte pulpetlocken. När städningen var klar,
föreslog han att de skulle skriva sinanamn på flickornas griffel
tavlor. Martin tvekade. Amanda Nilsson var en flicka med svart hår och
mörkblå ögon. Det var Martins första kärlek. Han föll för
frestelsen att skriva sitt namn på hennes tavla. Han trodde att han
hade en bra stil, och dessutom skulle hon första, att han tyckte om
henne, eftersom han skrev sitt namn på hennes tavla och ingen annans.
Dagen efter kom skrällen. På första rasten blev Edvard inkallad i
lärarens bostad. Vad hade hänt? Jo en flicka hade anmält att hon
blivit av med en krona, som hon lagt i sin pulpet. Föräldrarna hade
lämnat henne den för att hon skulle köpa varor i en bod då hon gick
hem från skolan, men hon hade glömt den i pulpeten. Och nu var den
borta. De enda som kunde misstänkas var de båda som hade städat.
Bevisligen hade de tittat i flickornas pulpeter. De hade ju skrivit sina
namn på deras griffeltavlor. Edvard nekade envist, hans fickor
undersöktes, men några pengar hade han inte. Därpå blev Martin
inkallad. Har du tagit enkronan? frågade läraren. Nä dä har ja inte.
Har du några pengar? Ja jag har 75 öre. Var har du fått dem ifrån?
Jag har fått 50 öre av morbror Sven och 25 öre av morbror Isak. Dom
kan hon få, sa han. Han förstod inte att misstankarna mot honom kunde
ökas av denna beredvillighet att lämna ifrån sig pengarna. Men
läraren ville inte ta emot dem. Han tog i stället upp en krona ur sin
ficka och gav flickan. Kanske skolläraren ändå inte tror, att det är
jag som har stulit pengarna, tröstade sig Martin. Men alla de andra
misstänkte honom och det var bittert. Långt senare när Martin blivit
student träffade han Edvard en dag på Karlshamns förnämsta
affärsgata. Han var fint klädd, skröt och verkade nästan en smula
nedlåtande mot Martin. Han förtjänade mycket pengar, sa han, han hade
en grosshandelsfirma och sitt kontor straxt bredvid. Vill du inte följa
med upp på kontoret ett slag? Martin var inte intresserad men följde
ändå med. Han blev införd i ett stort hus, upp för en stor trappa
och in genom en
dörr. I ett stort rum satt två
flickor och skrev. Slå dig ner här ett ögonblick, medan jag går in
på det inre kontoret och ger min kamrer en order, viskade han. Jag
kommer straxt tillbaka. Han viskade verkligen och försvann genom en
dörr. Martin satte sig ned och tittade på flickorna, som tyvärr
vände ryggarna till. Han visste inte om han skulle vara imponerad eller
förbaskad. Han valde att inte bli någotdera. I stället blev han
misstänksam. Han hade hört en del om Edvard. Det sades, att han varit
något slags agent, farit omkring i avlägsna bygder och sålt
obligationer på avbetalning. Första avbetalningen inkasserades
omedelbart, obligationerna skulle komma efter sista avbetalningen men
kom aldrig. Var hans grosshandelsfirma bara bluff? Var han bara en
annans bud som skickats i ett ärende till den verklige grosshandlaren,
som satt innanför den stängda dörren? Varför viskade han, när han
talte om sin kamrer,som han skulle ge order och varför kunde han inte
få följa med in på det inre kontoret? Efter några minuter kom Edvard
ut och de följdes åt nedför trapporna. Edvard föreslog, att de
skulle gå på en restaurang tillsammans, men Martin föregav, att han
inte hade tid, han skulle uträtta några småärenden och sen resa till
Askaremåla.
Pratet om stölden i skolan dog bort så småningom. Man glömde
historien eller talade i varje fall inte om den, men Martin glömde den
inte så snart. Han kom ihåg den, när han satt och väntade på det
stora handelskontoret. Kvällen efter förhöret undvek han Edvards
sällskap på hemvägen och slog sig i stället
i följe med en fattig torparpojk från
Askaremåla som hette Bengt. Plötsligt sade Martin: Vill du ha de 75
örena? Bengt blev förvånad, men tog emot dem. Det var ju en stor
summa. Några dar senare råkade Bengt i slagsmål med en kamrat på
hemvägen. Bengt var stor och stark, men godmodig, om han fick vara i
fred.
Blev han däremot retad, råkade han i
bärsärkaraseri och visste inte vad han gjorde. Kamraten hade retar
honom och antytt, att han tog emot tjuvgods. Bengt lyfte sin "matsäcksaska"
(ässcha?) och stod färdig att drämma den i skallen på sin
motståndare. Då sprang Martin emellan för att skilja envigskämparna
åt och höll själv på att få ”äskan” i skallen. De fortsatte
hemåt, men Bengt var arg. Varför fick jag inte drämma till den
uslingen? Jag vill inte ha dina skitpengar, du kan behålla dem."
Han kastade dem på marken. Martins syndapengar ville ingen ha. Läraren
ville inte ta emot dem, Bengt ville inte ha dem, Martin själv ville bli
av med dem. Han plockade upp dem och stack dem oförmärkt i Bengts
ficka.
Detta var ett bittert skolminne, men han skulle få ett ännu bittrare.
I fråga om stöldhistorien hade Han blivit oskyldigt misstänkt och det
kan jukännas tungt, men i den som skall berättas var han den verklige
boven och det är annu bittrare att minnas. Ett affärsgeni i skolan
hade fått den briljanta idén att starta en lotterirörelse. Det var
bara en vinst och den bestod i en ask färgkritor, troligen värd 25
öre. Att få vara med om dragningen kostade
5 öre, men om det var 25 st som satsade, blev det några hundra
procents vinst. Vid den första dragningen vann skolans, ja hela
socknens rikaste pojk. Han var från Askaremåla och son till den rike
grannbonden. Detta gick Martin djupt till sinnes. Varför skulle han,
den rike knösen, ha allting? Det var inte rättvist. Han misstänkte,
att det inte hade gått ratt till vid dragningen. Nästa gång ville
Martin vinna. Men hur skulle det gå till? När någon kom med sin
5-öring, antecknades hans namnpå ett pappersark. Vid dragningen gick
det till på följande satt: Arket klipptes i lappar så, att varje
deltagare fick lappen med sitt namn på. Den skulle hanvika ihop och
lägga ned i en massa, som skakades, sa att lapparna
blandades.Lotteriägaren själv tog med förbundna ögon en lapp ur
mossan, och den var vinstlapp. I detta förfaringssätt, som inbjöd
till bedrägeri, låg Martins chans att vinna sitt syfte. Kunde han
komma överens med lotteriägaren om ett igenkänningstecken på lappen,
så var saken klar. Man kom överens om att Martin skulle lägga ett
sandkorn i sin lapp, innan han vek ihop den. Martin vann. Men vad skulle
han med kritorna? Han var den sämste till att rita i hela skolan. Det
fanns djurplanscher, hästar, fåglar får, getter, höns. När Martin
hade ritat ett djur, var det omöjligt att gissa vad för ett djur det
skulle föreställa. Sannolikheten för att det var en ko var lika stor
som för att det var en get. Varför hade han då gjort sig till en
bedragare för att vinna något som han inte brydde sig om? Hans tankar
i denna punkt var mycket oklara. Han tänkte inte på att han stal
möjligheten för alla de andra att vinna. Han ville vinna, inte för
vinstens skull, men ändå. Fy Martin! Han erbjöd den rike pojken, som
var skicklig i ritning, att köpa vinsten. Som betalning fick denne en
häst, som han ritade i hast, och anbudet antogs. Hästen kastade Martin
sedan bort. Detta minne har förföljt Martin. Han förlorade aktningen
för sig själv, och den som föraktar sig själv har ingen rätt att
fordra aktning av andra. Med denna hemlighet gick Martin omkring och
hade dåligt samvete. Han hade ingen riktigt förtrogen kamrat, ingen
syster eller bror, som han kunde anförtro sig åt. Och skollärarn
eller sin mor vågade han inte tala om det för. Det fordras mod till
att bekänna sina synder. Hans själ blev ett skumt gömsle, instängt,
unket som en källare, vars dörr aldrig öppnas. Så småningom somnade
samvetet. Den tid nalkades, då han skulle sluta skolan, "läsa
för prästen", d.v.s. gå i konfirmationsskolan och "gå
fram", d.v.s. begå sin första nattvardsgång. När läraren tog
farväl av de lärjungar som skulle sluta skolan och höll ett gripande
förmaningstal till dem, grät Martin. Han kände sig usel och önskade
bli en bättre människa. Läraren var en from man, kunnigare än de
flesta skollärare, på den tiden, allmänt avhållen och värderad för
sin rådklokhet och villighet att hjälpa sina medmänniskor tillrätta.
Honom har Martin alltid kommit ihåg med aktning, honom hade han mycket
att tacka för under skoltiden och i honom hade han en av sina
välgörare i fortsättningen. Under konfirmationsläsningen var Martin
föga mottaglig för goda intryck. Samvetet sov och själv var han för
det mesta sömnig och trött. Två gånger i veckan fick han gå den 16
km långa vägen till Asarum och måste bege sig hemifrån kl.6 på
morgonen för att hinna fram i tid. Före delningen sträckte sig
Asarums församling från kusten till Smålandsgränsen. Fram på
förmiddagen, när den heta sommarsolen strömmade in genom de stora
kyrkfönstren och lade sig kvävande över bänkarna, slumrade Martin
in, huvudet nickade allt djupare, tills pannan slog i bänkkamraten.
Fick han då frågan, stod han stum och tittade sig sömnigt och slött
at sidorna. Var han riktigt vaken, kunde han i allmänhet svara på
frågorna. "Långkatekesen", d.v.s. Lindboms långa
förklaring till Luthers lilla katekes, kunde han, och psalmverser hade
han lätt att slå i sig för tillfället. Från kyrkan gick vägar i
alla riktningar, och när läsningen var slut för dagen, skingrade sig
läsbarnen gruppvis åt alla håll. De flesta hade sina hem norrut och
följde stora landsvägen, som går från Karlshamn till Växjö. Så
Martin. På hemvägen asade sig barnen sömnigt och släpigt framåt i
dammet, satte sig ofta på vägkanten och pratade eller hade något nojs
för sig. Det hände också, att de gjorde sådant som inte var
tillåtet, t.ex. kasta slant, och detta höll på att leda till skandal.
Saken hade på outrannsakliga vägar kommit fram till prosten. En morgon
före läxförhöret började ett annat förhör, som var mycket
allvarligare. Prosten kallade fram alla pojkarna i koret, där hade han
ett bord och en stol framfor altarringen. Han frågade dem en och en:
Har du varit med? Ja! Och du? Ja! De som svarade ja placerades på
vänstra sidan. De som svarade nej, fick ännu en fråga: Tyckte du att
det var orätt eller har du inte fått tillfälle att vara med? Några
svarade att de tyckte det var orätt. Dessa fick ta plats på högra
sidan. Har du varit med? frågade han Martin. Nej! Tyckte du det var
orätt? Nä, men jag träffade inte dom sam "hystade slant".
Då placerades han bland getterna, dit han egentligen hörde, fast han
inte hade hystat slant. Han hade gjort det som var värre. Tank om han
haft mod att säga: Jag har inte kastat slant, men jag är en
lotteriskojare, jag har genom bedrägeri stulit vinsten från någon
kamrat. Efter gallringen visade det sig att getskocken var betydligt
större än fårskocken, ett sorgligt bevis på att ungdomen redan på
den tiden var fördärvad, men också ett glädjande bevis på att det
dock fanns några välartade. Man kunde betvivla, att prostens
pedagogiska förfaringssatt ledde till ett effektivt bortsållande av
vetet från agnarna. Troligen var getskocken ännu större. Prosten satt
länge i bekymmersamma funderingar. Slutligen kom domen. Han reste sig
och förklarade: "Sådana konfirmander kan jag inte släppa fram
till nattvardsbordet. Ni får gå hem nu allesammans och vänta med
konfirmationen till nästa år". Solen lyser över rättfärdiga
och orättfärdiga, men det är också ovedersägligt, att mörkret
kommer över skyldiga och oskyldiga. När prosten lämnade kyrkan och
gick hem till prästgården, föll ett lätt mörker över de stackars
läsbarnen. Flickorna tjöt och pojkarna stod och tittade modstulet i
marken. Om allt gått väl, skulle de snart sluppit fram. Nu fick de gå
ännu en sommar. Vad skulle de ta sig till? Ingen kom sig för med att
gå hem. De stod dar som om de väntade att ett under skulle ske. Och
det skedde. Om en halvtimme kom prosten promenerande i
prästgårdsallén, gick in genom kyrkogårdsgrinden och satte sig i en
soffa vid sin företradares gravvård. Där satt han med huvudet begravt
i händerna.
Ida var en vacker flicka, dotter till en storbonde från
"byarna", i sinom tid gift med köpmannen Mattis Möller i
Göteborg. Martin hade ofta sneglat på Ida, näst Amanda den vackraste
flicka han hade sett. Men hon var en förnam flicka från
"byarna", hon var inte för en som skulle bli bonddräng. Det
fanns klasskillnad mellan folket i "skogarna", trakterna upp
mot Smålandsgränsen, och folket i "byarna", slättbygden i
södra delen av socknen. Dar bodde storbönderna, som kallades patroner
och var halvt herremän. Skogarna hade en dold eller visad respekt för
byarna, och dessa hyste i sin tur ett visst förakt för skogarna. De
kastade glåpord till dem. ."Långt däruppe i skogarna skiten
står till knogarna". Skogarna replikerade: "Och däner i
byarna skiten når till skyarna". Respekten fanns dock och Martin
kände den. Ida var emellertid den Jeanne d'Arc som skulle rädda både
sig själv och sina kamrater. Hon fick ett par tre av de modigaste
flickorna med sig, gick fram till prosten, dar han satt i soffan och
bönföll honom gråtande att förlåta syndarna. Och han förlät.
Pojkarna hade dröjande vågat sig fram och med ångerfull uppsyn
ställt sig i en krets bakom flickorna. Kanske prosten rentav hade
längtat efter att få förlåta ångerfulla syndare. Katastrofen var
avvärjd och undervisningen kunde börja igen. Tack Ida för din
behjärtade handling!
En dag då Martin och två pojkar från samma trakt sam han var på
hemväg, fick de se en man sitta på dikeskanten i en uppförsbacke.
Detta var inte någotmärkvärdigt. Backen var lång och brant, så en
vandringsman kunde behöva pusta ut i halva backen. Men ju närmare de
kom desto underligare tyckte de att
mannen såg ut. Han hade små korta ben
och en kort, men axelbred överkropp. På det oproportionellt stora
huvudet satt en osedvanligt hög grå kubb. Han var klädd i
smällpiskrock och grå byxor. Ansiktet var gammalt och blekfett. När
de hunnit mitt för honom tilltalade han dem och bad dem sitta ner och
prata med honom. Skelle de våga dä? Farligt kunde det väl inte vara.
Gubben var så liten att han kunde stå rak under Martins arm, om han
tog av sig hatten. De slog sig ner bredvid honom. Efter prat om ditt och
datt sa han: Jag är spåman. " Jag kan säja hur Ni kommer att få
det. Men det kostar 25 öre. Spådomskonsten har i alla tider utövat
lockelse på människorna. Vem vill inte få veta sitt kommande öde,
allra helst om man ar 14 år och alltså har framtiden för sig. Martin
hade en 25-öring, den lade han i gubbens hand och blev till gengäld
spådd i handen. Gubben mumlade en del underliga, obegripliga ord. Det
var bara ett par saker sam Martin begrep och kom ihåg efteråt.
"Du blir gift med en rik änka och du far leva tills du blir 58
år. Det var inte illa. Bli rik och få leva i 44 år till. För en
14-aring är 44 år en mycket lång tid. Den liknar en väg som man inte
kan se slutet på. Den ljusa framtiden började en stund senare med att
Martin råkade ut för en olycka. De 3 pojkarna kom överens om att
anställa en tävlan i vighet. Tävlingen bestod i att man ställde sig
på ½ meters avstånd från en lyktstolpe, stödde pannan mot stolpen
och förde hjässan nedåt sa langt man kunde utan att böja knäna
eller hjälpa till med händerna. Den som nådde längst ned vann
tävlingen. Martin vann, men ingen avundades honom den segern. En sticka
i stolpen trängde genom huvudsvålen, sköt ett stycke under den och
brast. Ve och fasa: Vad skulle han ta sig till? Att han skulle dö nu
trodde han ju inte. Han skulle gifta sig med en rik änka och bli 58
år, men kunde man vara alldeles säker på den saken. Han började
springa och kamraterna sprang på var sin sida om honom och grät. När
de inte längre orkade följa honom,
sprang han ifrån dem och kom hem
svettig, andfådd och med skräck i ögonen. Det blev uppståndelse. Vad
är det som har hänt? Hur gick det till? Vad ska vi göra? Elna var
för ömsint, Johan likaså och morfar för gammal och darrhånt. Man
skickade bud efter morbror Isak, sam med sin rakkniv rakade av håret,
blottade flisan med ett snitt i huvudsvålen och fick med mycket besvär
ut stickan. Martin kände en oändlig tacksamhet mot morbror Isak. Det
var en karl som vågade något.
Tiden för konfirmationen nalkades och Martin skulle ha nya kläder. Det
överlades om den saken. Skulle han ha helsvart kostym? Elna, som inte
hade råd att skaffa honom 2 kostymer, en helsvart, som han kunde
använda bara vid begravningar, och en kulört, som han kunde ha vid
andra tillfällen, då han skulle vara fin, föreslog en medelväg. Han
borde få en svart kavaj och grå byxor. En sådan kostym kunde han ha
både vid det ena och andra tillfallet. Sa blev det också. på
konfirmationsdagen fick han åka till kyrkan i den fina vagnen med 2
säten och 2 hästar för. Predikan hörde han inte på. Han förstod
inte och försökte inte att första. Det var som alla andra gånger han
varit i kyrkan. Predikan hörde han inte på, men orgeln lyssnade han
på. En gång hade han suttit på orgelläktaren och både sett och
hört. Organisten hade flyttat fötterna frän den ena trampan till den
andra, händerna hade glidit över tangenterna och dragit ut och skjutit
in en massa knappar, allt under det flöjttoner och trumpetstötar
växelvis strömmat under valven. Vilken lycklig människa sam kunde
spela sa: Tänk om han kunde bli klockare och organist: Han nästan
blygdes över sådana tankar. Dem kunde han inte yppa för någon.
Följande söndag skulle läsbarnen gå fram. Det blev som vanligt.
Prosten hörde han inte på, han kände sig inte rörd ens under
avskeds- och förmaningstalet. Men av den vackra psalmsangen och
orgelmusiken var han gripen och när klockaren sjöng och spelade
"0 Guds lamm", grät han och önskade sig bort från allt sam
var dåligt och simpelt. Och ändå kunde han inte ens i denna stund hålla
fåfängliga tankar borta. Han märkte att de flesta pojkarna hade
helsvarta kläder, det var bara några stycken som var klädda som han.
Han hörde alltså till gruppen "blivande bonddrängar". På
hemvägen och hela den dagen var han dock allvarlig och tänkte på högtiden
i kyrkan. Nu hade alltså Martin kommit fram till en vägkorsning.
Vilken väg skulle han gå?
|
|