Från vaggan till studentlyan
Anteckningar
ur minnet
Kapitel
4 Yrkesval.
Hade hemmet i Raskamåla ägt bestånd,
då hade Martin inte haft några bekymmer för val av yrke. Då skulle
han ha fått gården i sinom tid, blivit bonde som hans far, farfar och
farfarsfar. Nu var han för fattig att bli bonde. Han kom allt oftare ihåg
den härliga orgelmusiken. När han låg på rygg i ett hölass och
tittade upp mot himlen eller låg under en fura i skogen och lyssnadepå
suset, som erinrade om orgelpreludier, drömde han om att bli klockare,
och i den drömmen ingick alltid Amanda som en ljuvlig beståndsdel. Hon
skulle sitta i kyrkan och beundra sin man. När flöjttonerna smekte åhörarnas
öron eller basunstötarna sände kalla kårar över deras ryggar. Men
kunde han yppa dessa storhetsdrömmar för någon? Till sin mor brukade
han kunna gå med alla sina bekymmer och få förståelse. Så gjorde
han också nu. Elna gjorde först stora ögon och undrade vad han
menade. Som alltid när hon var villrådig, gick hon till skollärare
L., bygdens kloke rådgivare. Skollärarn funderade en stund. Så sa
han: Martin har nog sinne för musik och en rätt bra röst, men den är
för liten för kyrkosång. Förresten kan han inte leva på att bara
vara klockare. Då måste han bli skollärare också." Klokt:
Illusionen brast. De "syner som drömmarna vävt” bleknade. För
att bli skollärare måste man läsa mycket, och det var motbjudande.
Han kunde katekesen och lite biblisk historia, han visste att i
Frankrike funnits en stor kejsare, som hette Napoleon, att Karl XII hade
haft 9 års ständiga medgångar och 9 års ständiga motgångar och att
Gustaf Wasa hade blivit räddad i ett hölass. Han förstod, att man måste
kunna mycket mer, att det fanns en stor skola, som kallades seminarium
och som skollärare måste gå igenom. Omöjligt! Otänkbart! Elna hade
två förslag: Målare eller snickare. Martin kom ihåg sina misslyckade
försök i skolan att rita en get, som man inte kunde skilja från en ko
och tvärtom. Nej då ville han hellre bli snickare. På våren hade öppnats
en slöjdskola i församlingen ungefär en mil från Askaremåla. Där
blev han elev, men aldrig mästare. Vid slutet av kursen som pågick
hela sommaren, hade en del av kamraterna kommit så långt att de kunde
göra en pall eller ett enkelt bord. En hade t.o.m. gjort en byrå, men
Martin kunde bara trampa svarvstolen och svarva runda pinnar. Längre
kom han inte. Slöjdläraren förklarade utan förskönande omskrivning,
att Martin inte dög till snickare. Nu återstod bara en sak: Att bli
bonddräng som Håkan. Värre var det inte. Det blev bestämt att han
skulle ta tjänst hos morbror Isak, som erbjöd sig att ta emot honom
och ge honom en lön av 5O kr för första året. Den hösten skulle
morbror Isak lägga om arbetsordningen vid gården. Förut hade han haft
en eller två fullvuxna drängar, 3 hästar och 2 par oxar. Själv hade
han gjort stadsresorna. Nu skulle han ha 2 hästar och oxarna förstås
samt endast en dräng, nämligen Martin. Denne skulle överta
stadsresorna och morbror själv vara hemma och arbeta. Morbrors
stadsresor hade blivit för dyra. I Karlshamn träffade han storbönder,
gick på gästgivargården och kom ibland hem med plånboken tom. Nu började
allvaret för Martin, med tidiga uppstigningar och hårt arbete. Kl5
skulle han vara i stallet, utfodra och vattna oxarna och hästarna. De
senare skulle också ryktas. Detta skulle vara klart till kl7, då
frukosten kom. Efter frukosten var det antingen att spänna för oxarna
och hämta ved ur skogen och stapla upp framme vid gården eller också
spänna för hästarna och köra till stan. Om vintrarna frös han om händerna,
när han måste gräva i snön efter vedträna, men morbror lärde honom
att tina upp de stela fingrarna med "åkarbrasor". Tröskning
med slaga på logen tyckte han var rolig, men ansträngande. Detsamma gällde
om tröskningen med tröskverk. Det drogs vanligen av 2 par oxar, och ömsevis
var han en av kuskarna och en av dem som tog emot i ladan. Det
intressantaste var emellertid stadsresorna. Det var roligt att köra med
2 hästar och inte ansträngande. Kärleken till hästarna försonade
den leda och trötthet han ibland kände. Lotta och Lina --så hette hästarna
-- var hans bästa vänner och kamrater. Lina var favorithästen. Hon
var spenslig och smärt, hade smala, smäckra ben och var inte så stark
som den grovlemmade, klumpiga Lotta. På morgonen kl5 då han klev in i
spiltan, lade Lina sitt vackra huvud på hans axel och han strök henne
varsamt över den lena nosen till morgonhälsning. Han var mycket rädd
om sina älsklingar och drev inte på dem mer än som var nödvändigt.
Därför kom han vanligen sent hem på kvällarna. Från stora landsvägen
gick en 1/4 mil lång byaväg till Askaremåla. Där fanns ett par
skumma pass, där det enligt sägen spökade. På ett ställe hade hästarna
blivit motade av ett osynligt väsen, så att de inte kommit fram, på
ett annat ställe hade man sett 4 man bara en svart kista över vägen
och försvinna i skogen och så vidare. Martin var rädd i mörka höstkvällar,
då man inte kunde se handen framför sig och regnet piskade eller
vinden tjöt. Vid de farliga ställena piskade han på hästarna som om
han hoppades hinna undan spökena. Tömmarna höll han lösa, hästarna
hittade bäst själva vägen. Från dessa stadsresor har Martin många
minnen. Här skall nämnas ett par, ett bitterljuvt och ett bara
bittert. En dag lastade han av ved på en gård i stan, och strax
bredvid stod ett fönster öppet och genom fönstret strömmade ljuv
musik. Han kunde inte kuva sin nyfikenhet, utan smög sig fram och
kastade en snabb, ängslig blick genom fönstret för att få se den som
spelade så vackert. Då reste sig en ung vacker flicka från
pianostolen och drog med en häftig rörelse igen fönstret. Han hörde
ett obarmhärtigt skratt inifrån rummet och gick därifrån med stor
lust att gråta. Om detta minne skrev Martinverser en gång längre
fram, sedan han lärt sig att rimma. Det andra minnet som skulle berättas
här är enbart bittert. En dag då han var på väg till stan med sitt
vedlass träffade han en läskamrat som också körde ved till stan, och
de slog sig i sällskap. På halva vägen från Askaremåla till
Karlshamn låg ett kaffeställe, som kallades Storali (Storalid). Det
hade fatt sitt namn av den långa, branta backe, vid vars krön det låg,
och var ett lämpligt rasteställe för hästarna, som flåsade av ansträngning,
när de äntligen kommit upp med det tunga lasset. När de stod utanför
kaffestugan med sina lass, fick Martin en obetvinglig lust till en kopp
kaffe, kanske också lust att vara flott och bjuda kamraten. Det skulle
imponera. En kopp kaffe med 2 bullar kostade 25 öre. Det blev alltså
50 öre för båda. Martin hade inga pengar, men han hoppades,att den snälla
kaffegumman, som han kände, skulle ge honom kredit. Han nämnde
ingenting förrän kaffet var förtärt. Då gick han fram och sa:
”Jag bar inga pengar idag, men jag skall betala nästa gång”. Ja,
svarade hon sorgset, så säger de flesta. Men det får väl gå för
den här gången. Hur skulle han kunna betala denna hedersskuld, som
tyngde honom hårt? Han kunde ju ha fått 50 öre av Elna, men han kunde
inte förmå sig att tala om det för henne. Det hade varit ett
hederligt sätt att klara av hedersskulden. I stället valde han ett
ohederligt. Nästa gång han kom till stan med sitt vedlass fick han stå
länge på torget och vänta på köpare. Långt fram på dagen kom i
alla fall en herre och frågade vad veden kostade. Martin drog till med
ett belopp som med 50 öre översteg vad han hoppades få. Köparna
brukade merendels pruta. Men den snälle herrn prutade inte. Martin
slapp t.o.m. att stapla veden som han annars måste göra. Han behövde
bara kasta in den i en bod. Och när det var gjort, skickade den snälle
herrn ut sin lilla söta dotter med pengarna. Han kände djup tacksamhet
mot denne ovanlige man. Men denna nåd förvandlade han till en synd.
Hur kan tacksamhet och svart bedrägeri enas om att bo i samma hjärta?
Fråga Martin: Han bör kunna ge förklaringen, ty han hyste både
tacksamhet och bedrägliga tankar där han satt på sitt vagnsbräde och
kuskade hemåt. Han satt och räknade ut att han tack vare den snälle
herrns frikostighet kunde betala sin skuld och ändå redovisa ett
belopp som inte var mindre än det vanliga. Ingen kunde begära att han
skulle få mera för veden an v~d han hade kvar sedan han betalt de 5O
örena. Det var lögn och bedrägeri mot morbror Isak. Visserligen hade
han vid ett tillfälle då han stått länge på torget och blivit trött
på att vänta, sålt veden så billigt att han skämdes och lagt till
den 25-öring han ägde, så egentligen var det bara 25 öre han stal.
Han stal dock. Varför gjorde han det? Det hade inte varit farligt att
tala sanning hemma i Askaremåla.
Martin lutad och stirrade slött och
modstulet från morgon till kväll dag ut och dag in. Hur skulle han
komma ihåg dessa underliga ord som han aldrig hört och inte ens kunde
uttala? I Hofmansbygd fanns en kimröksfabrikör, som dagligen var inne
på kontoret dels för sina varutransporters skull dels för att prata
bort en stund med stinsen. Varje gång han kom in såg han Martin sitta
lutad över samma bok. Till sist blev han nyfiken och tittade efter vad
det var för en märklig och fängslande bok. Så vände han sig till
stinsen och sa:
Va i helsike menar du med att låta den
unge mannen sitta och lära sig tariffboken utantill? Det finns ingen i
hela Sveriges rike som kan den. Är det 15 eller 20 sorters varor som
avgår från den här stationen, så är det inte mer. Förresten kan
man ju ta fram boken och slå upp, när det behövs. Den kan vara bra
att kunna, genmälte stinsen. Kunskap är makt. Det sista sa han inte,
men han ville väl låta första att den som önskade komma fram och nå
en ställning sådan som hans egen måste träna sin hjärna genom
intellektuella övningar som han själv fått göra. Fabrikörens djärva
ord ryckte en bindel från Martins ögon och stärkte hans mod. Jaså!
Han behövde inte kunna den boken. Nå då så. Från den dagen slapp
han tariffboken, men fick en annan i stället som höll på att beröva
honom den sista lilla gnista hopp han hade kvar. Det var en bok om
signalsystem, tågklareringar m.m., ett slags reglemente för tåg- och
stationspersonal. Den boken krävde mer förstånd än Martin ägde. Den
innehöll ord som han inte begrep, ord som varken förekom i katekesen
eller bibliska historien. Att köra ett par hästar var väl inte så
fint, men det var en sak som han kunde. Det här gick inte. Till omväxling
med läsningen fick han lära sig telegrafera och det gick bättre. Det
var en apparat som liknade en kaffekvarn med en vev som vevades över en
rund liggande tavla, försedd med alfabetets bokstäver. Det fanns också
en tavla med visare som på en liten väggklocka för avläsning av
ankommande telegram. Han fick även skriva ut transportlistor och det
gick också bra. Han hade en någorlunda bra handstil och tyckte det var
roligt att skriva. Sist fick han lära sig att upprätta månadsrapporter,
ett slags mycket enkelt bokslut. I detta fick han ledning av stinsen.
Men ack reglementsboken! Den satt han och stirrade i utan att förstå.
Stinsens fru, som kom in ibland på kontoret, sade en dag till sin man:
Du borde väl undervisa din elev om hur det går till, så herr Svensson
slipper att lista ut allting ur böcker. Hon sa verkligen herr Svensson.
Det hade aldrig någon gjort förr. Till stationskarlen sa hon bara
Olsson. Och stinsen sa bara Svensson. Hädanefter tog han även
signal-och reglementsboken mindre allvarligt. Efter 6 månader ansågs
tiden vara inne att avlägga prov. Förhöret skedde i Karlshamn och
leddes av kontrollören i närvaro av trafikchefen. Denne satt vid ett
bord med ryggen vänd åt delinkventen och bödeln och bläddrade i en hög
papper. Provet gick dåligt, sämre än det behövt göra, om Martin
kunnat samla sina tankar kring frågorna och koncentrera sig på att
finna de rätta svaren. Det kunde han inte. Han stirrade i ryggen på
trafikchefen och undrade om denne kunde tariffboken, signaleringen och
allt det andra. Vad gjorde han egentligen? Han hade hört att
trafikchefen hade 900 kronor i lön. Vad gjorde han för alla dessa
pengar? Lokförarna lagade ju, att tågen rullade, banvakterna såg
efter att spåren var klara. Stinsarna studerade tidtabellen och hade
ansvaret för att inte ett tåg släpptes ut ifrån stationen, om det
ifrån närmaste station rapporterats att ett tåg var på väg i
motsatt riktning och de ombesörjde att varugods avgick i rätt tid,
m.m. Men vad gjorde trafikchefen? Då och då gjorde han
inspektionsresor, men om han trodde att han skulle överraska, räknade
han fel. Kaffekvarnarna sattes i gång och rapporterade ifrån station
till station utefter linjen: T.C. är med tåget. Förhöret gick så dåligt
att Martin fick bakläxa på en del och tillsades att komma igen efter
en månad. Då lyckades det. Nu fick han ett förgyllt märke i mössan,
ett emblem bestående av två vingar. Detta skulle väl antyda att taget
gick med fågelns hastighet, vilket dock inte var fallet. Morbror Sven,
som brukade färdas i en lätt gigg, förspänd med en snabb springare,
körde en gång ikapp med tåget ifrån Karlshamn till Asarum och kom
dit samtidigt med tåget, och då gick ändå vägen i krökar och
stigningar. Martin var emellertid mycket stolt över sitt förgyllda märke.
Eftersom han åkte fritt på järnvägen, för han ibland ned till
Karlshamn utan annat ärende än att gå på Storgatan och spegla sig i
skyltfönstren. Han började nu efter provet förtjäna pengar. När
stinsarna hade semester eller tjänstledigt, fick han tjänstgöra som
vikarie. Det finns inte en station utefter hela linjen, där inte Martin
varit extra Stins, utom Karlshamn, Ryd och Vislanda. I Ryd tjänstgjorde
han sam biljettförsäljare via ett tillfälle, då det var marknad i
samhället, och hade ett överskott på 9 kronor via tjänstgöringens
slut. Det var ett gott resultat för Martins del, men sämre för de
lurade biljettköparna. En full bonde gick ifrån 2.50 via biljettluckan
och Martin ropade efter honom och bad de kringstående att fånga in
honom, men han försvann i folkträngseln. Hur han kommit över det övriga
överskottet visste han inte. Ordinarie biljettförsäljaren var inte
riktigt belåten med detta sätt att sköta försäljningen. När han
var Stins, fick han bära ett rött band kring mössan och märket och
bandet i förening gjorde honom högfärdig. Skada att han vid sådana
tillfällen inte kom åt att promenera på Storgatan i Karlshamn och
spegla sig i skyltfönstret. Den stiliga mössan var ett bevis på att
han stod högre än drängarna. Det märktes också på den avlöning
han uppbar. Han kunde på en månad förtjäna lika mycket sam han gjort
på ett helt år som dräng. Det bör dock tilläggas, att när han
betalt inackorderingen och tvättnotan hade han inte stort mer att festa
på än han haft, då han tog kaffe och bullar på kredit
i Storali. Det fanns 4 elever utom Martin, vid Karlshamns
station, 1 vid Hemsjö och 1 vid Grimslövs. Tre av dessa hade gått
igenom några klasser vid Karlshamns läroverk, en t.o.m. alla 5
klasserna. Den fjärde, som endast hade folkskolebildning blev i sinom
tid trafikchef vid järnvägen. Det var de 3 lärda kamraterna sam vållade
Martin förtret. De kunde säga: Guten Tag: Es ist schönes Wetter. Du
bist dumm. Detta gick Martin djupttill sinnes. Jaså, han var
fortfarande dräng, han kunde ju inte mer än en sådan, fast han hade märke
i mössan. Hur skulle han bära sig åt för att bli jämbördig med
sina bildade kamrater? Han skaffade sig en svensk språklära, och denna
läste han på samma sätt som han läst katekesen, bibliska historien,
tariff- och signalboken, d.v.s. ord för ord från pärm till pärm. När
han kommit till slutet, kände han sig lika obildad som förut och han
var det också. Men han ville bli lika lärd som kamraterna, helst ännu
lärdare. Tänk om han kunde bli student. Först blev han förskräckt
över denna tanke, men han hyste den efter dag, vecka efter vecka. Till
sist blev den bofast hos honom. Han kunde inte bli kvitt det. En dag knöt
han näven och mumlade: Jag ska bli student. Han drevs inte av hunger
efter vetande eller törst efter kunskaper utan av simpel ärelystnad
eller om man vill vara snäll --av självhävdelse. Samme yngling som
ett par år tidigare betraktat seminariekurserna som en lärdomsstege,
omöjlig att klättra uppför, beslöt nu att klättra ännu högre.
Ibland var han nära att tro att han var tokig, och fullt normal var han
väl inte. Det var det slags tokighet, som man kallar storhetsvansinne.
Han var okunnig, fattig, inte särdeles begåvad och dessutom redan för
gammal för att börja studera. Han var nämligen redan 17 år. En tokig
människa lyssnar inte till goda råd. I så fall vore hon inte tokig.
Den första han ämnade yppa sina hemliga tankar för var naturligtvis
Elna. Henne trodde han sig att kunna övertyga, det hade lyckats förr.
Morbror Isak hade han ingen förhoppning om att vinna förståelse hos.
Morbror Sven satte ju värde på kunskaper, men å andra sidan kunde han
tycka att Martin borde vara nöjd med den plats han hade skaffat honom.
Han tog sig 2 dagars ledighet och gick hem till Askaremåla. Elna
skakade på huvudet. Hon frågade, hur lång tid det tog att ta
studenten. Jo, det är 9-årig kurs. Ska du gå i skolan i 9 år? Jag
vet inte. Jag kan kanske ta den fortare om jag läser flitigt. Nä käre
du, tänk inte på det: Morbror Isak blev häpen och sa: Det är rena
galenskapen. Där du är, får du det bättre än jag och de flesta
andra bönder. De får slita och släpa för en mindre inkomst än du får.
Var nöjd du: Klokt. Skollärare L. satt länge försjunken i tankar. Så
sa han: Du är för gammal för att börja studera. Det skulle ha skett
för 7 år sedan. Att kasta de goda utsikter du har och ge dig in på något
som du kanske inte kan fullfölja är oförnuftigt. Klokt: Morbror Sven
skakade också på huvudet --alla skakade på huvudet. Han hade samma
synpunkter på problemet som skolläraren. Det är försent påtänkt,
sa han. Du vet inte om du kan klara av det. Om du lämnar platsen via järnvägen,
är det inte säkert att du kan få den tillbaka, om du misslyckas med
det andra. Klokt: Men Dårskapen struntar i Klokheten, räcker lång näsa
åt den. Elna hade följt med Martin till Skollärarn och sedan till
morbror Sven. Sedan de sagt farväl i Kompersmåla, följde hon honom
ett stycke på väg mot Hofmansbygd. Det var de avgörande ögonblicken.
Jag ska läsa som en dåre, så Martin. Modershjärtat hade undan för
undan veknat. Elna sa: Jag har 2000 kronor --det som blev kvar efter försäljningen
av Raskamåla --dem kan du få. Men då får du hjälpa mig, när jag
blir gammal och inte orkar arbeta. Tack, lilla mor: Dagen därpå talade
han om för Stinsen att han ämnade sluta vid järnvägen. Svensson är
tokig, sa han. Han sa bara Svensson. Martin fäste sig inte via stinsens
omdöme, ty
han tyckte inte att stinsen själv var
något vidare klok. Hade han inte lytt de råd han fått av skollärarn
och morbror Sven, som var kloka män, så struntade han väl i vad
stinsen tyckte. Hur ska man bära sig åt för att bli kvitt järnvägen,
frågade han. Det är bäst att Svensson reser ner och talar med
kontrollören. Det kanske räcker med en muntlig anmälan. Martin reste
ner till Karlshamn och blev vänligt mottagen av kontrollören, som
talade länge med ,honom, frågade honom hur gammal han var och vad han
hade för utbildning. Jag är 17 år och har bara gått igenom
folkskolan. Men är ni inte då lite för gammal för att börja
studera. Jag kan tala om för Er att Ni står i tur att bli
stationsskrivare och att det inte dröjer så värst länge, innan det
blir en plats ledig. Tack, men jag vill försöka ta studenten. I så
fall måste vi en skriftlig avskedsansökan. Martin reste tillbaka till
Hofmansbygd och bad stinsen hjälpa sig med att sätta upp en sådan.
Denne gick några steg fram och tillbaka över kontorsgolvet och började
sedan diktera.
Vördsamt
Martin Svensson
elev vid Hofmansbygds station
