|
Kapitel
5 "Provåret"
Jag ska läsa som en dåre, hade Martin
lovat Elna. När han nu skulle börja infria det löftet, hade han inga
böcker och visste inte vad han skulle läsa. Han måste försöka komma
in i en skola. En dag gick han till Karlshamn. På väg mot läroverket
tyckte han att marken gungade under honom. På skolgården fick han se
en syn, som gjorde honom svag i knävecken. Det var rast och pojkarna
sprang och lekte. Försteklassisterna, vilkas kunskapsmått han ännu
inte nått upptill, var 10-åringar som inte nådde honom till axlarna.
Han var 17 år och lika lång som han nånsin skulle bli. Bland dessa småttingar
skulle han sitta instucken på skolbänken. Hur han kom uppför trappan
till rektorsexpeditionen visste han inte. Nu gällde det att segra eller
dö. Rektorn hette Skottsberg, far till den namnkunnige Göteborgsprofessorn
Carl Skottsberg, Karlshamns store son, som lär ha en minnestavla på väggen
i det hus, där han föddes, den s.k. Skottsbergska gården vid
Storgatan. Rektorn, som satt vid ett väldigt bord, belamrat med en
massa papper, tog emot Martin mycket vänligt och bad honom slå sig ned
i en stol på andra sidan bordet. När Martin med blossande kinder,
darrande knän och grötig röst framfört vad han hade på hjärtat,
satt rektorn tyst en lång stund och fixerade den stackars pojken mitt
emot med vänliga, men illmariga ögon. Så sa han: Du är för gammal
att börja i första klassen. Du passar inte bland 10-åringar. Därefter
lade han fram skolans årsberättelse och lät Martin skriva av
kursuppgifter för de 3 första klasserna samt anteckna namnen på de läroböcker
som skulle läsas. Sen fortsatte han: Gå nu ner i bokhandeln och köp böckerna
och gå sedan till prästen i hemsocknen och bed honom hjälpa dig. Kom
igen när du har läst de här kurserna: Martin reste sig, bugade och
tackade. Nedför trapporna sprang han med spänstiga knän, rusade in i
bokhandeln och köpte böckerna. På hemvägen erinrade han sig rektorns
spydiga leende och knipsluga ögon och tänkte: Rektorn menade nog att
den här bokpacken skulle avkyla mej. Resten av grillerna skulle prästen
ta ur mej. Men han ska få se.
Vid denna tid var Asarums vidsträckta församling uppdelad i två: En
moderförsamling och en annexförsamling med egen kyrka och egen präst
med komministers grad. Annexförsamlingen hette Ringamåla och inom den
låg Askarmåla. Martin hade nu bara 7 km till prästen i stället för
de 16 han haft under lästiden. Han gick utan hjärtklappning till prästgården
i Ringamala. Komministern hade kommit från Skåne söder om landsvägen,
var liten till växten, ungefär lika lång som Martin, men åtskilligt
vidare i omkrets. Han hade svarta polisonger och det har han en gång
haft var också svart. Det såg man på den smala bord, som gick i en
halvcirkel över nacken från öra till öra och på de strån, vilka låg
över hjässan och såg ut som om man dragit svarta kritstreck över en
biljardboll. Han hade den skånska självsäkerheten i uppträdandet,
men imponerade inte som rektor Skottsberg hade gjort. Pastorn var
tveksam om han skulle åtaga sig läraruppdraget, men underligt nog sa
han inte att Martin var för gammal. Sannolikt har jag glömt mina
skolkurser, erkände han. Denna sannolikhet övergick rätt snart till
full visshet. Matematik, zoologi och botanik avsade han sig bestämt.
Det var egentligen bara tyska och historia som han åtog sig
tillsvidare. Martin skulle få komma 2 dar i veckan mot en avgift av 50
öre i timmen, utan gensägelse ett blygsamt arvode även om man betänker,
att lantarbetarna på den tiden hade 15, högst 20 öre i timmen. Elna
och Martin träffade ett avtal som skulle gälla för ett år. Om Martin
under provåret visade tecken att slappna i sitt nit, skulle han ge upp
studierna. Varje dag skulle han läsa från kl9 på morgonen till kl9 på
kvällen med 1/2 timmes
middagsrast. De 2 dagar i veckan då han var i prästgården skulle från
lästiden avgå de 5 timmar som ansågs gå åt för lektioner och
promenaderna fram och tillbaka. Söndagsförmiddagarna skulle vara läsfria
så att Martin skulle kunna gå till kyrkan om han önskade. Lektionerna
som hölls på pastorsexpeditionen gick till sålunda: Martin satt vid
ett litet runt fönsterbord. Pastorn tände sin pipa och lade sig på en
chäslong. Pipskaftet var så långt att piphuvudet tog stöd mot en
tilja ett stycke ut på golvet. Martin räckte honom tyska grammatiken
och rabblade sedan upp läxan precis som han en gång rabblat styckena i
Lindbloms katekes. Pastorn följde med i boken och såg till att ingen
liten anmärkning blev överhoppad. När grammatikläxan var upprabblad
--då hade hall hunnit med 2 pipor --och läseboken kom fram, måste han
resa sig och sätta sig bredvid Martin vid bordet. Översattningen gick
knaggligt. Martin hade inga eller högst vaga begrepp om ordklasser och
satsdelar. Han sökte efter ord och dem han fann passade inte alltid.
Men även den klumpigaste översättning godtogs av läraren. Blott i
enstaka fall, då översättningen var så löjlig, att den kunde blivit
en bra skolanekdot, ingrep han, t.ex. då Martin översatte blutarm med
blodfattig. Då skrattade han högt, den enda gång Martin kan erinra
sig att han hörde honomskratta. Martin skrattade också dels för att
pastorn skrattade dels därför att han vid närmare eftertanke fann,
att det var anledning därtill. Han försökte med översättningen
"utfattig" och den godtogs. I historia hade Martin av någon
anledning ingen lärobok. Antingen hade han glömt köpa någon eller
också hade inte pengarna räckt till. Då tog pastorn fram ur sin
bokhylla Odhners stora Svenska historia. Endast nyare tidens historia i
Odhners stora ingick i studentkursen. Nu skulle Martin, som befann sig på
tredjeklasstadiet, läsa hela boken. Det blev långa läxor och fler
lektionstimmar, så att hemmaläsningen de dagarna måste förlängas
med en eller annan timme efter kl9 för att det fastställda timantalet
skulle bli fullt. Antagligen var Stins E. och pastor T. två av världens
svagaste pedagoger. Martin undrade om inte dessa promenader till prästgården
var onödiga. Han kunde ju ge sig själv läxor och låta Elna följa
med i boken. Ånej det går nog inte, tänkte han sedan. Förresten
kunde han behöva dessa promenader som motion. Den tid han förlorade
var inte så avsevärd. På bortvägen repeterade han läxorna i minnet.
Det var på hemvägen som ungefär en och en halv timme gick förlorad.
för att förkorta vägen något gick han en gångstig genom hagar och
skogsdungar. på hemvägen kände han sig fri, sjöng visor och låtar
eller också drömde han om framtiden, en mycket angenäm fritidssysselsättning.
Johan hade gift sig och flyttat hemifrån. Nere vid landsvägen hade han
köpt sig ett mindre jordbruk, alltför litet för att kunna föda en
familj. För att öka inkomsterna satte han upp en liten lanthandel,
trots att han saknade varukunskaper och inte hade en aning om bokföring.
Nu ville han ha hjälp av Martin, som om möjligt var ännu okunnigare
än han själv. Ja han t.o.m. föreslog att Martin skulle gå igenom en
kort handelskurs och sedan bli kompanjon med honom. Förslaget var
frestande. Martin visste att studievägen skulle bli backig och full av
stötestenar i fortsättningen. Har erbjöd sig kanske en möjlighet att
utan skuldsättning och många års mödor skaffa sig ett levebröd. Något
kompanjonskap trodde han visserligen inte på. Därtill var affären för
liten. Men han kunde börja här och sedan försöka komma in som biträde
i någon speceriaffär i Karlshamn. Han beslöt att gå en tid på prov.
Tiden för avtalet med Elna hade ännu inte gått ut, men han släppte
inte helt läsningen, endast minskade antalet promenader till prästgården.
Det var under perioden som handelsbiträde han för första gången träffade
lärda bjässar. En dag kom 3 studerande, som var ute på botanistfärd,
in i butiken. Det var K.A. Svensson, då nybakad student, i sinom tid läroverksadjunkt
i Åmål, och hans halvbror Sam, som längre fram i tiden blev känd
under namnet Sam Stadener, biskop i Växjö. Båda dessa var söner till
folkskolläraren och sparbankskamrern Svensson i Asarum. Den tredje i sällskapet
hette Teodor Sellergren och var son till en folkskollärare i Svängsta,
där Martin tjänstgjort som stins. Sam Svensson och Teodor Sellergren
var flyttade till 5te klassen. Att de hälsade på hos morbror Johan
berodde på att dennes hustru var släkt med pojkarna Svensson. Inför
dessa lärda herrar var Martin så nervös, att handen, som skulle lyfta
pilsnerglaset, darrade så fruktansvärt, att halva innehållet
skvalpade över. Detta såg komiskt ut. Den skrattlystne Sellergrens läppmuskler
råkade i darrning, och en fnissning kunde inte undertryckas. Den rikt
begåvade K.A. Svensson träffade Martin nästa gång år 1911 i Åmål,
diskonterade hans småväxlar och var tillsammans med honom en och annan
gång på hotellet. Den smärte studentynglingen hade då klotets form.
Under klotet satt ett par stadiga ben, dock icke tillräckligt stadiga
att uppbära den tunga kroppen. De sista åren fick åkare Andersson
skjutsa honom från bostaden till skolan, från skolan till hotellet och
kl11 på kvällen från hotellet till bostaden. Denna trista
triangeltillvaro räckte till hans död. Denne man hade ett ovanligt
gott huvud, och hans hjärta var lika gott som hans huvud. Han blev
aldrig ond, inte ens stött i kanten. Ett klot har inga kanter. Sam
Stadener träffade Martin några gånger under studenttiden och ett par
gånger sedan, sista gången vid K.A. Svenssons begravning, då Stadener
förrättade jordfästningen. Martin steg fram och hälsade, men
Stadener såg oförstående ut. Jag är kanske inte igenkänd. Mitt namn
är Martin Anfält. Jojo, nu kommer jag ihåg. Det sista jag såg om Er
i tidningen var att Ni skrivit en kantat vid invigningen av Arvika
kyrka. Han sade "Ni". Martin fick brått att buga och dra sig
tillbaka. Sellergren blev Martins rums- och klasskamrat Växjö och en
av hans bästa vänner. Han frågade en gång, varför Martin hade
skakat och spillt ut pilsnern. Jag var så trött den gången, svarade
Martin. Sellergren var en poet- och konstnärsnatur, naiv och nyfiken på
livet som ett barn, god och oskyldig som ett snällt barn. Han studerade
juridik i Lund, men dog ett par år efter studentexamen. På sin dödsbädd
skickade han bud efter Martin. Han visste att han skulle dö, men var nöjd
och undergiven. I en byrålåda har jag lagt ett förseglat konvolut,
adresserat till dig, sade han. Det innehåller några pappersark, som
jag då och då klottrat ned mina tankar på. Tag hand om dem efter min
död och går med dem som du tycker. Martin visste att han sysslat med
diktförsök. Kanske hade han blivit diktare om han fått leva. Sällan
har Martin känt sig så rörd som då han tog avsked av sin sjuke vän
och gode kamrat. Efter Teodors död och begravning frågade Martin hans
föräldrar efter konvolutet, men de påstod att de inte hade hittat något
sådant i hans lådor. Hade han ångrat sig och brännt konvolutet?
Sammanträffandet med de 3 ynglingarna hos morbror Johan gav Martin en
stöt. Han erinrade sig vad han hade lovat sig själv: Att bli lika lärd
eller lärdare än sina kamrater vid järnvägen. Den vita mössan, som
han såg för första gången, blev en eggelse. Hans erfarenheter som
butiksbiträde uppmuntrade honom inte att fortsätta på den vägen. Det
fick vara med handelskursen. Han lämnade obarmhärtigt morbror Johan åt
sitt öde eller kanske det var barmhärtigt. Om Martins insatser som
handelsman bör man helst fatta sig kort. På tämligen kort tid hann
han med att förstora affären, som redan från början vilade på svaga
grundvalar. Han tillstyrkte vanvettiga inköp av varor, som ingen där i
trakten köpte, fina kryddor med konstiga namn som bondgummorna aldrig hört,
och en del andra varor, t.ex. tyger som endast kunde säljas på kredit
till kunder, som aldrig ämnade betala. Många år senare gick affären
omkull och det blev inte utrett i vilken man Martins hjälp bidrog till
katastrofen.
Stackars morbror Johan! Han reste till Amerika och var där i några år,
men hade även där svårigheter. De senare åren av sitt liv var han
bosatt i Asarum, där han ägde ett litet ställe och försörjde sig
som lantbrevbärare på linjen Karlshamn-Asarum. Han hade förtjänt ett
bättre öde. Han och Elna var de snällaste oegennyttigaste människor
Martin kommit i beröring med. Båda två samt Johans hustru vila i
samma grav på Asarums Kyrkogård. Sedan Martin slutat som butiksbiträde,
återupptog han sina regelbundna promenader till prästgården. För att
återvinna vad han förlorat började han läsa på nätterna. Nattläsningen
blev sedan under hela tiden en skadlig vana, som förstörde dagläsningen.
Fram i november var han nödtorftigt klar med 3:dje klassens kurser och
borde alltså uppsöka rektor Skottsberg, men en inträdesprovning i
november kunde han inte tänka sig. Därför beslöt han att fortsätta
med 4de klassens kurs och tentera in i 5te följande höst. Nu tillkom
latinet, som allt från första stund blev hans käraste ämne. Efter
jul började han även läsa franska. Wintern gick med dag- och
nattarbete, och i slutet av maj ansåg han sig vara färdig med kurserna
både för 4de och 5te klasserna i tyska, latin, franska, kristendom,
historia, geografi och geometri. Rättskrivning hade han inte sysslat
med, men stavade ändå någorlunda bra. I zoologi och botanik var han dålig,
och så fanns det något som hette algebra, en bok med sju insegel. Nu
greps han av storhetsvansinne igen. Han skulle tentera in i 6te på hösten.
Karlshamns 5-klassiga läroverk var ett passerat stadium. Han kunde ju
resa upp till Växjö på sommaren och ta några lektioner i de ämnen,
där han var svagast. I 6te klass, tänkte han, borde väl hans överårighet
och kroppslängd inte vara så överväldigande,att det väckte löje.
"Provåret" hade gått och ändå mer.
|
|