|
Kapitel
6 De två första åren i Växjö.
I början av juli reste han till Växjö.
Att åka tåg hade han lärt sig som järnvägselev. Han hade varit både
i Karlshamn och Ronneby och nu skulle han få se sin tredje stad. Men åka
tåg är en sak, att ta sig fram i en främmande stad är en annan. När
han steg av vid stationen i Växjö var han ganska förbryllad. Vart
skulle han ta vägen? Hans tunna plånbok tillstadde honom inte att ta
in på hotell. Elna hade talt om för honom att hon hade en kusin, som
var gift med en målare Ringström i Tegnaby en mil från staden. Dit
promenerade han och blev kvarbjuden över natten. På morgonen frågade
han om de kände till något billigt inackorderingsställe i Växjö.
"Nä det gjorde de inte." Men de hade en dotter som var hjälpreda
och sällskapsfröken åt en äldre dam i staden och hon kunde säkert
ge anvisningar. Han fick adressen och uppsökte sin syssling. Jo hon kände
en fru Håkansson, som tog emot skolpojkar till inackordering, och följde
honom dit. Fru Håkansson var en omfångsrik dam i 50-årsåldern och
hade säkerligen varit skön och åtråvärd i sin ungdom. Nu inbjöd
hon inte till omfamning. En sådan skulle ha stött på hinder. Mannen,
en f.d. lantbruksinspektor, var 20 år äldre än sin fru och hade ett böljande
grått profetskägg. Till detta inskränkte sig profetlikheten. Han var
--så föreföll det, men man bör inte döma efter det som för ögonen
är -en ogudaktig gubbe, som mest uttryckte sig i svordomar. Rummen förevisades.
En fil av 3 rum vette åt gatan, åt gårdssidan låg matsal, kök och
ett rum för de båda makarna. I rummet närmast tamburen var en plats
ledig. Här var det billigast, men så var det också genomgångsrum
till alla de andra rummen och skulle dessutom delas av tre. Vid
terminens början väntades
2 pojkar i de lägre klasserna som hyrt in sig i detta rum. Till all
lycka fick Martin disponera rummet ensam under sommaren. En av pojkarna
hade glömt kvar en årsberättelse på rummet, och i den kunde Martin
leta reda på lärarna i de olika ämnena och deras adresser. Först
uppsökte han adjunkt Sollenberg och bad att få ta lektioner i
matematik och botanik, därefter gick han till adjunkt Linnell, som var
lärare i latin och sist till adjunkt Montelin, som undervisade i tyska
och franska.
Alla 3 var villiga att hjälpa honom mot ett arvode, som inte var avskräckande
högt. Nu skulle han sätta igång. Han kände sig som en distanslöpare
före starten. Vilka han skulle tävla med visste han inte. De skulle få
se på gnistor. Undan för undan sjönk hans tappra mod några grader. I
språken gick det bra, men ack matematiken --algebran. Den var bra
underlig. Bokstäver var väl inte till för att räkna med, utan för
att sätta ihop vackra ord med. Straxt före inträdesprovningarna frågade
han doktor Sollenberg, om han trodde det var lönt att söka in i 6te. I
språken hade resp. lärare förklarat att det nog skulle gå bra. Ja,
svarade doktor S., med lite tur kanske, men även om det skulle lyckas,
får du svårt att följa med i fortsättningen. Nöj dig med femman:
Martin lydde rådet. Det gick ganska skralt i geometri, zoologi och
botanik, men tack vare kunskapsöverskott i andra ämnen kom han utan
dubier in i 5te. Han var då nästan arton och ett halvt år.
Det var på hösten 1883 Martin vann inträde i Växjö skola. Därmed
kastades han in i en ny, främmande miljö, 80m det gällde att växa in
i. Det var en heterogen samling av rika och fattiga pojkar, förnäma
och enkla, begåvade och obegåvade. Martins skräck för att bli gammal
farbror i klassen, utsatt för småpojkarnas drift, var obefogad. Två
andra i klassen var födda samma år som han, två året efter, en var
23 år och en 33 år gammal. De flesta var lika långa som den småväxte
Martin, som dessutom hade den turen att se yngre ut än han var. Men
vilka skulle han söka kontakt med? Helt naturligt kunde han inte närma
sig de förnämsta, t.ex. Thorwald Wennerberg, landshövdingesonen,
Anton Wirell, konsistorienotariens son, Henrik Cederschiöld, rektorns
son, Albert Göthe, jägmästaresonen, Wilhelm Göransson,
industrimagnatsonen eller adelsmannen von Platen och Nordenskiöld.
Inackorderingskamraterna umgicks han inte med mer än som var nödvändigt.
Hans rumskamrater var 2 pojkar, tillhörande småklasserna, söner till
en liten krögare nånstans i Småland. Den äldste var en retsam,
stryktäck pojke, den yngre en dum, men godmodig grabb som endast
brodern kunde reta till ursinne. I rummet närmast intill bodde Fingal
Bergqvist, som gick en klass över Martin och en pojk från Alvesta, som
hette Edvard Bergh, en fräck bråkstake, som Martin måste freda sig
emot med knytnävarna och kasta ut i rummet, dit han hörde. Fingal var
ett energiknippe. Varje muskel i hans magra, seniga kropp var spänd som
till en brottningskamp. Han hade för vana att med beväringssteg gå
fram och tillbaka över golvet och läsa högt, vilket var motiverat i
en omgivning, där grabbar slogs och skrek och hoppade bock. Han blev
tidigt kontraktsprost, men dog innan han hunnit bli något ännu högre.
Han förbrukade snabbt sina krafter, men efterlämnade en son, som
skulle nå högt på samhällsstegen, nuvarande landshövdingen i Växjö,
Torvald Bergqvist. I det innersta rummet logerade 2 stinssöner, Arthur
Knochenhauer, en liten gläfsande hundvalp, ständigt färdig att nafsa
och bita. Den andre var en stilla, försynt pojke, och därför har
nedtecknaren glömt hans namn. Med ingen av rumskamraterna umgicks
Martin utomhus, ingen var klasskamrat med honom och ingen sympatiserade
han med utom den stillsamme stinssonen och han var för liten som parhäst
åt Martin. Men det fanns andra som han i flera avseenden hörde bättre
ihop med. Har skall nämnas endast de som han blev intim med, så att säga
ingick fostbrödralag med och för framtiden uppehöll kontakt med. Det
var bondsonen Henrik Brodin från Allmundsryds socken i Småland, som gränsade
till Ringamåla i Blekinge. Brodin var en målmedvetet uppåtsträvande
yngling, som var besluten att inte bara samla bokvett, utan också
folkvett, umgängeskultur. Han gick i dansskola och övade upp sina
talanger som kavaljer i flicksällskap, sökte gärna upp finare
kamrater, gav akt på deras manér och tillägnade sig dem. Fast Martin
ingalunda var av den sorten och inte i allo gillade honom, var de ständigt
tillsammans under terminerna, hälsade på varandra under ferierna och läste
tillsammans. Vidare var det skräddarsonen Alfred Bredin, som var så
fattig, att han hade matdagar hos välsituerade familjer i staden och
bodde gratis hos en sådan mot att han övade uppsikt över familjens
vidlyftige son, som redan i 5te klassen visade anlag för ruckel och
kvinnojakt. Vidare var det bondsonen Gottfrid Juhlin från Urshult, hård,
nästan brutal, begåvad med ett hästminne och en tjurskallighet, som
aldrig gav vika, därtill lidelsefull som en vulkan. I sjätte nedre förälskade
han sig i en jänta i flickpensionen, försummade för hennes skull sina
läxor, låg sömnlös på nätterna, gick som en somnambul på dagarna
och fick underbetyg i nästan alla ämnen vid terminens slut. Han
slutade skolan, förmodligen tvingad därtill av föräldrarna, reste
till Amerika, blev präst inom Augustanasynoden, sökte och erhöll
dispens att bekläda prästerlig tjänst inom Svenska Kyrkan och blev en
gång i tiden Martins etterträdare som vice pastor i Arvika pastorat. Så
var det Carl Liedén, som var son till en torpare eller fattig småbrukare
i en socken 2 mil från Växjö. Han var en liten, till det yttre
oansenlig pojke, klädd i en enkel kostym av hemvävt tyg, hade ett
alldagligt utseende, ett par matta ögon, som ingalunda blixtrade av
snille. Ingen kunde av hans utseende gissa att han var klassens, ja hela
skolans geni, överbegåvad i allt utom musik och gymnastik, blixtrande
kvick och dräpande satirisk. Honom beundrade Martin oerhört, sökte
hans sällskap och erhöll hans vänskap. Och så till sist Anders
Petter Urzander från Uråsa socken. Han var 23 år, självägande
bonde, gift och fader till 2 barn. på grund av denna sin ställning bar
han ett yvigt rött helskägg, som han sedan helt omotiverat rakade
bort, däröver en bred platt näsa och tjockt uppåtstående rödglänsande
hår. Att denna man kommit på idén att börja studera är ännu svårare
att förklara än att Martin gjort det. Om han hade varit ovanligt begåvad
och kunnat bli ett skinande ljus i det "mörkaste Småland",
hade det legat förnuft i det. Nu förhöll det sig så att han var
ovanligt obegåvad, mindre begåvad än Martin och 5 år äldre än han,
och hade redan ett yrke, som tycktes passa både hans kroppsliga
kvalifikationer och hans ganska jordbundna ande. Sjalva det faktum att
han under sådana omständigheter slog in på den lärda banan är ett
bevis på bristande intelligens. Det finns mycket mellan himmel och jord
och jorden också som inte kan förklaras. Det är självklart, att
Martin, f.d. bonddrängen, skulle hålla sig i hälarna på hemmansägaren
Anders Petter Urzander. -
Ännu en måste nämnas, en som bort nämnas först: Otto Lindahl. Han
var godsägareson från Skatelöf och tillhörde alltså
mellanklasskiktet, men han var skickad att umgås både med hög och låg.
Det var en nobel karaktär, generös, bottenärlig och kunde smaksätta
samvaron med den sällsynta krydda som kallas humor. Från första stund
visade han Martin mycken vänlighet, ett vänskapsband knöts som hållit
under livets skiften och påfrestningar.
Efter presentationen av kamraterna är det lämpligt att föreställa lärarna.
Här skall nämnas endast dom som Martin hade att göra med, i första
hand rektor Cederschiöld, adelsmannen, hedersmannen, skolans förnämste
fostrare. I sin ungdom hade han varit docent i franska i Lund och
undervisade endast i detta ämne. Under grammatiklektionerna brukade han
berätta om upplevelser från sina resor i Frankrike för att belysa
reglerna. Det hände första gången jag var i Paris Jag minns när jag
var i Paris andra gången. Det hände mig något lustigt, nar jag var i
Paris tredje gången. När jag var i Paris andra gången, promenerade
jag en kväll på en boulevard. Då kom en Eva från gatan fram och
tilltalade mig: Voulez vous, voulez vous monsieur? Jag svarade då: Non
pas, mademoiselle, j'ai de la femme et des enfants en Suède.
(Nedtecknaren är oviss om han citerat rätt eller om de uttryok han pådyvlat
rektorn, är grammatikaliskt riktiga.) Rektorn hade en favoritklass,
just den klass Martin råkade tillhöra. När han talade om den klassen,
sade han alltid "mina pojkar". Det tror jag inte mina pojkar
om, sa han, när någon klagade på klassen. Många påstod, att denna
favorisering berodde på att hans son Henrik gick där, men detta påstående
stämde dåligt överens med rektorns starka rättskänsla. Faktum är
att klassen hade gott anseende i hela skolan både för begåvning
och städat uppförande. Där fanns det lovande geniet Carl
Liedén,
som dog 3 månader före studentexamen, den gedigne Henrik Cederschiöld,
som satt primus nästan hela skolan igenom och som slutade som
domhavande i Kisa, framstående jurist, som satt i lagberedningar och
kommittéer, där gick den ambitiöse, begåvade Henrik Brodin, som dog
vid 27 års ålder som v. pastor i Kristine församling i Jönköping,
och den ljuse optimisten och entusiastiske sanningssökaren Knut Winge,
som man förespådde en lysande framtid, ett löfte som inte helt
infriades. Han blev i sinom tid rektor vid Falu bergsskola, är nu
pensionerad och bosatt i Leksand. Två av de yttersta i skolan, Wilh. Göransson
och Albert Göthe, skulle bli de främsta i levande livet. Den förre
blev direktör för Husqvarna och den senare jägmästare, en jägmästare
som aldrig hann utöva sitt yrke på grund av sina många göromål som
ägare och ansvarig utgivare av Smålandsposten, nationalekonomisk
skriftställare och styrelseledamot i en massa bolag.
Klassens goda uppförande var i icke ringa mån Henriks förtjänst. Han
skvallrade aldrig på kamraterna för sin far, som förresten aldrig
ville höra på skvaller. Om någon kom in på rektorsexpeditionen och
sa: Di säjer
att ---Vilka di? Sånt vill jag inte höra.
Nej Henrik skvallrade inte, men han var sin fars medhjälpare i dennes
fostrargärning. När han såg något som han inte gillade, något fult,
ohyfsat, slyngelaktigt, sprang han inte till sin pappa och talade om
det, utan påpekade kamratligt att så gör inte en bra pojke. Martin är
honom tacksam för ett och annat sådant påpekande. Till gymnasisternas
previlegier hörde att under rasterna få promenera i biskopsallén, som
ledde från skolgården upp till biskopsgården, Östrabo, medan de
andra pojkarna måste hålla till nere på skolgården. De försumlige,
som inte läste över hemma, brukade ta boken med sig på dessa
promenader och titta över det viktigaste av läxan för följande
timme. Så gjorde också den inte alltför ordentlige Martin. En dag sa
Henrik till honom: Hör du, Martin, du ska inte läsa på rasterna, man
lär sig ingenting med det, man bara bluffar för ögonblicket. Vi ska hålla
oss för goda till det. Sånt ska man unna dem som sitter nere på
sladden. Martin läste aldrig sedan på rasterna.
En dag satt han i klassrummet och läste över de franska
glosorna där bak i läseboken, medan man väntade på att rektorn
skulle komma in. Ännu sedan lektionen börjat satt han med boken i
hand, visserligen igenslagen, men med pekfingret instucket vid glosförteckningen.
Rektorn observerade det och tillrättavisade: Se det, min käre Anfält,
det hade jag inte trott om dej att du skulle vilja lura mej. Sånt vill
jag inte veta av. Martin såg att Henrik rodnade och liksom beredde sig
att säja nånting. Vid nästa lektion vände sig rektorn till Martin,
innan lektionen började, och sa: Se min käre Anfält, jag tar tillbaka
vad jag sa förra gången. Du är visst inte sådan, säjer Henrik.
Denne hade via middagsbordet sagt: Pappa var orättvis mot Martin idag.
Han fuskar inte. Två riddersmän! Rektorn kallade Martin för Ahnfelt.
Bonddrängen . Martin Svensson hade plötsligt blivit adelsmannen Martin
Ahnfelt. Detta hade gått till på följande sätt. Det fanns i klassen
två Svenssöner utom Martin. Den ene av dessa var Calle Svensson, en Småländsk
bondpojk, jämnårig med Martin. Han kallades gemenligen Calle so, detta
av den anledningen att han -sa tema på det grekiska verbet (kappa alfa
ny epsilon omega) så här, (kappa alfa ny epsilon psi omega).
Denne Calle so var en av de många som mot allt förnuft sökt sig till
storskolan. Han var slö och obegåvad, gick som i sömn, satt sist i
klassen och förtjänade det. Den andre Svensson har Martin glömt och
drar därav den slutsatsen att även han var en nolla. En dag sa rektorn
till Martin: Sen du kom är det 3 Svenssöner i klassen och det är för
mycket. Det är svårt att skilja er åt. Kan inte du ta dej ett annat
namn? Hade Martin varit kvicktänkt, kunde han ha svarat: Det är 3
Svenssöner för mycket i klassen, men det är inte ett annat namn de
behöver, utan ett annat jobb. Nu funderade han på ett lämpligt namn.
Han hade ju ett annat namn,- tänkte han. "Kattgrevens" åsikt
att Svensson inte är ett namn utan en benämning var ännu inte
uttalad. Om han hade haft fantasi, kunde han till hugfästelse av sin födelsegård
Raskamåla eller sin uppväxtgård Askaremåla kallat sig Askar, Rask,
Askenström eller med ett palindromiskt tillvägagångssätt, Ekars,
Kålmark,
Lake eller Karmel. Martin hade inte läst några romaner eller
tidningar, där han kunnat uppsnappa fina namn, men hade hört sin mor
tala om den andlige lutsångaren Oscar Ahnfelt, vilkens sånger hon
brukade sjunga under skymningspauserna. Detta namn, som han tyckte lät
bra,kom för honom nu och han sa: Jag ska be att få heta Ahnfelt.
Rektorn godkände det. Det fanns inget namnskydd på den tiden. Han
kunde alltså ha sagt: Jag ska be att få heta Cederschiöld. Det är ju
ett vackert namn. Längre fram, då han förstod vad han gjort, skämdes
han. Han hade helt enkelt knyckt ett adligt släktnamn , men han fick
sitt straff. Ständigt blev han tillfrågad, hur han var släkt med
biskopen Ahnfelt eller litteraturhistorikern Ahnfelt. Nä, svarade han,
jag är inte släkt med någon Ahnfelt, jag heter egentligen bara
Svensson. Till sist blev han trött på detta och svarade ofta snävt: Nä
då ä ja inte. I Uppsala försökte han komma ifrån obehaget genom att
ändra stavningen i enlighet med ljudstavningen (heter det så?) som då
höll på att dryftas. Men det hjälpte inte. Stavningen kunde tyvärr
inte höras i tal, men han vann dock en fördel, den som bestod däri,
att han nu kunde svara: Nä jag stavar på annat sätt. Martin har sörjt
mycket över denna olycksaliga namnhistoria, som vållat inte bara honom
själv obehag. Man kan inte beräkna till vilka sena tider eller i hur
vida kretsar verkningarna av denna dumhet kommer att sträcka sig.
Martin känner behov av att be både dem som redan drabbats och dem som
i framtiden kan komma att drabbas därav om förlåtelse för sin tanklöshet.
Adjunkt Sollenberg, den lille trinde herre, som Martin under de brådskande
veckorna före inträdesprovningarna läst algebra och botanik för,
undervisade i så olikartade ämnen som matematik och svenska. Han var
ungkarl, elegant klädd, bodde i en fin våning och åt på
Stadshotellet. Det var kanske därför han snarare såg ut som en välfödd
källarmästare än en läroverkslärare. En dag hände något som väckte
Martins förvåning. Mitt under lektionen trädde en medelålders herre
in och avbröt lektionen, och de båda herrarna försvann in i ett inre
rum. Martin, som på den tiden hade god hörsel, uppfattade av samtalet
att de hade varit ute och festat på natten på Stadshotellet och att
doktor Sollenberg råkat i gräl med någon. Den förbannade karlen, hörde
han honom säga, var så oförskämd, att jag var tvungen ta till storsläggan.
Jaså, tänkte han, doktor Sollenberg är ute och suddar på nätterna.
Och svar går han också. Det var överraskande. Han hade inte trott att
präster, lärare och andra fina herrar brukade svara. I hemmet hade han
aldrig hört några svordomar. Morfar, morbror Isak, morbror Johan och
morbror Sven hade han inte hört svara, inteheller stins Eriksson. Kimröksfabrikören
Sandberg använde ibland rödglödgade ord, t.ex. "i helvete
heller", drängarna i Askaremåla och Midingstorp hadesvurit, så
det osade svavel. Så nog hade Martin lärt sig använda dessa förunderligt
tilldragande och tjusiga ord och använde dem också, när han tyckte
att hans manlighet krävde det. Men när doktor Sollenberg svor, då föIl
denne ned från en hög piedestal på den smutsiga jorden, där vanliga
simpla människor gå omkring och förbanna varandra. Martin tyckte dock
om denne lärare. Han fick -- premier för f~it och framsteg i svenska
och t.o.m. i matematik. Ja han fick inför hela klassen den komplimangen
att han hade sinne för svenska språket.
Adjunkt Linnell kallades av outgrundlig anledning för Jösse, fast han
inte hette Jöns i förnamn. För honom hade Martin läst latin före
provningen. Linnell var en koloss, men om han var en koloss på lerfötter,
så var åtminestone dessa stora. Han hade väldiga fotblad, tunn formad
mage, ett skinande fullmåneansikte och en bred, platt näsa, på vilken
ett par brillor vilade, som för att inte åka ned måste hållas kvar
med ett par kraftiga skalmar runt öronen. Trots att hans kropp vägde
tungt, var han dock en av dessa lärare, som pojkar känner på sig att
de kan skoja för. Den bullrande stämman saknade underlag av andlig
tyngd och myndighet.
Adjunkt Montelin, som Martin läste tyska och franska för, är intet
annat än gott att säga om. Han var en vacker karl, hurtig och öppen i
sitt sätt, intressant och medryckande i sin undervisning. Under hans
timmar slumrade ingen in, och ingen hade lust att skoja för honom,
vilket heller inte hade lyckats. Han var en prydnad för lärarkåren
och skulle ha varit det för vilken kår som helst. Hos honom var Otto
Lindahl inackorderad under hela skoltiden. Har det dagliga umgänget med
denne man bidragit till att göra Otto till den förnäma karaktär han
blev?
I femte klassen hade Martin en lärare i kristendom och svenska som
hette Holm, gemenligen kallad "hönan" därför att hans näsa
var formad som en hönsnäbb. Han var en stor litteraturvän, uppmanade
eleverna att söka frigöra sig från läroböckernas standarduttryck
och gav därför gärna fria, någon gång valfria ämnen. Detta passade
bra för Martin. Han som mest läst på egen hand hade helt naturligt
stora luckor i sina kunskaper och skrev heIst om ämnen, som inte krävde
något vetande. Lärare och lärjunge fann varandra. Martin var slarvig,
ojämn. Var han indisponerad, skrev han vad strunt som helst och lämnade
fram. Läraren kallade honom kameleonten. Kameleonten är det lilla
djuret som skiftar färg. Ibland, sade han, skriver du bäst i klassen,
ibland sämst. Varför gör du så? En av de bättre uppsatserna läste
han högt för klassen, dock i Martins frånvaro. Denne var skolsjuk den
dag skrivningarna genomgicks. Trots ojämnheten fick han högsta
betyget. Det blev ett bakslag när han längre fram fick lektor Arcadius
som lärare i svenska och historia. Arcadius älskade det nyktra,
sakligt torra. På dem som visade lust att flyga klippte han vingarna.
Oftast gav han historiska ämnen. Martin, som tyckte han borde försvara
sitt betyg, insåg att han måste lägga om sitt sätt
att skriva. Han slog i sig historia vid sidan av kursen, bemödade sig
om sträng saklighet och nykter form. Han skrev en uppsats på 30 sidor,
som han hoppades skulle behaga Arcadius, men trots alla ansträngningar
och mycken förspilld tid fick han inte mer an godkänd. Då förlorade
han intresset för ämnet en tid framåt. En enda termin hade han Börjeson
som lärare i kristendom. Börjeson blev lektor i Karlstad och har gjort
sig känd för sin originalitet, varom ett otal historier cirkulera i
Wermland och långt därutanför. Han var en dålig lärare så
tillsvida, att han inte så noga utnyttjade timmarna för att meddela
eleverna kunskaper. Han berättade historier och gav pojkarna klokaråd
och visdomsord som ledstjärnor genom livet. Det är han som har präglat
den djupa filosofiska sanningen: I ska va glae pojkar för att då ä
som dä är, för hur skulle dä annars ha vore. Hans förakt för
matematiken var gränslös. En pojk, som var matematiskt begåvad, men
svag i humaniora, fick heta "din sakramentskade långbente
hypotenusa". Vid ett tillfälle gav han Martin en känga. Denne
hade slarvat med läxan, vilket stundom hände och kunde inte -räkna
upp gamla testamentets profeter. Vid en konfirmandtimme någon dag
senare anförde B detta faktum som ett sorgligt exempel pa svenska
folkets avkristning. Ja se kristendomskunskapen den går tebaks. Då
finns en lärjunge änna opp i gymnasiet som inte kan räkna opp
profeterna engång. Hur ska dä gå te sist? Engång i tiden blev denne
avkristnade lärjunge bror, man kanske kan säga vän med sin f.d. lärare,
som visade Martin uppskattning långt utöver förtjänst.
En annan tillfällig lärare var Liljequist, vik. lektor i kristendom
och filosofi, även han ett original, fast av annan typ. Under
lektionerna arbetade han så han svettades, gjorde briljanta överblickar
över ämnet, gav klart formade synteser som hållpunkter för minnet.
Som tidigt var han mycket naiv, talade inför klassen om vilka stora begåvningar
han och hans bror var. Hade jag inte blivit sjuk under studietiden, så
hade jag blivit något utomordentligt, sa han. Utanför skolan umgicks
han mycket sparsamt med sina kollegor. Hellre gick han och pratade med
de äldre eleverna. Med Henrik Brodin var han bror, promenerade med
honom på gatorna och talade om människans polyfila natur och andra omtåliga
ämnen. Hans bästa vän var stinsen, som han kallade sin käre broder i
Kristus. Denne onekligen lärde och begåvade man fick föga framgång i
livet. Han blev komminister i en norrlandsförsamling, där han vid
sidan av sin prästerliga tjänst utövade läkarpraktik. Han var ögondiagnostiker,
såg folk i ögonen och var genast på det klara med vad patienten led
av. Ett åtal för kvacksalveri blev följden. Vad som gör att Martin
minns denne lärare bättre än de fIesta av de övriga är en lektion i
humanitet som han fick under en logiktimme. Han skulle ge exempel på
hornslut (eller kallas detta slags felslut någonting annat?). Jag åka
bevisa, sa Martin, att Jonsson bar 4 ben. Nå låt höra: Alla harar har
4 ben. Jonsson är en hare. allstå
har Jonsson 4 ben. Jonsson var verkligen en räddhågad ynkling, och det
var det som gjorde Martins felslut så nedrigt. Kamraterna log och även
Liljequist log ett snabbt leende. Men Martin såg att läraren strax
blev allvarlig. Det var karaktäristiskt för Liljequist, att han inte
rakt på sak sade: Det var skamligt sagt om en kamrat. Med ordet "homo",som
utgångspunkt gjorde han i stället en lång utredning om
humanitetsbegreppets utveckling genom tiderna ända fram till Kants:
Handla alltid så, att du önskar se ditt handlingssätt upphöjt till
allmängiltig norm för mänskligt handlande. Martin skämdes och försökte
försvara sig med att Jonsson och han var så goda vänner att de kunde
säga varandra sådana saker i all vänlighet. En förolämpning blir
inte vackrare därför att den riktas mot en vän, svarade läraren.
Dylika förlöpningar och sårande klyschor gjorde sig Martin ofta
skyldig till både under skoltiden i Växjö och studenttiden i Uppsala.
Han kunde liksom inte hejda dem. Orden var elakare än tanken som födde
dem. De hoppade ur honom okontrollerat. Ibland väckte de munterhet och
det uppmuntrade honom att fortsätta. Otto van Friesen kallade dem
" lucida inter valla". Under den verksomhet han kom in i efter
studenttiden torkade denna ohämmade drift att chockera småningom ut.
Nej det är kanske inte riktigt sant. Den fanns kvar, men den hölls
under kontroll och bevakning.
Varifrån hade denna spefågelsdrift has Martin kommit? Den var tydligen
inte ett tillflöde från den stilla, lugnt flytande floden, snarare från
det oroliga vattendraget med stänkande skum på ytan och virvlar
inunder. Jag trodde väl då att Ni behövde skubbas lite där bak, sa
Sven på Amerikabåten.
Ännu två lärare ska omnämnas, två lejon, fruktade och hatade av de
flesta. Båda hade varit docenter i Lund och ansågs vara skolans
skarpaste huvuden. Den ene var Melander (Melen), lektorn i latin och
grekiska, den
andre
lektorn i matematik, Haglund (Hugen), vilkens lärobok i algebra användes
vid de flesta läroverk på den tiden. Båda var framstående, var och
en på sitt område. Martin beundrade Melanders konstfulla sätt att översätta
Livius till klangfull, formfulländad svenska, som genialt och smidigt
återgav grundtextens finaste betydelsenyanser. Haglunds snilletankar
hade han däremot ingen mottagningsapparat för. Dessa båda
tyranniserade lärjungarnapå gymnasiet. Många måste för deras skull
sluta skolan eller flytta över till annat läroverk. Vilken linje man
än valde var det lika illa. På latinlinjen råkade man ut för Melen,
på reallinjen för Hugen. Denne var Martin mest rädd för. Fastän han
förut haft AB i matematik och blivit uppmuntrad med premier, kunde han
inte följa med, när han kom upp i gymnasiet. Han var illa förberedd
från början och genom sin frånvaro från skolan, varom skall berättas
i fortsättningen, hade han blivit efter och kunde inte ta igen det förlorade.
Rädslan berövade honom för övrigt förmågan att tänka. Hugen
rasade och hånade, kastade kritan i golvet och röt: Gå och sätt dej,
din idiot: Martin försökte rädda sig med att ta privatlektioner för
en gymnasist som ansågs vara duktig i matematik. Denne förklarade att
Martin inte var ohjälplig. Du saknar inte matematiskt vett, sa han. Men
vad var det för glädje med dä, när han i alla fall fick underbetyg
vid terminens slut. Melen var den allmännast fruktade och hatade. Hugen
var ilsken och obehärskad, men i stunder då gallfebern inte anfäktade
honom, kunde han vara mänsklig. Han kunde till och med le. Det kunde
inte Melen. Han tronade i sin kateder som guden Tor med Askviggar i ögonen,
i näsborrarna, i mungiporna. Framför honom låg en anteckningsbok
uppslagen, och för varje fråga som gavs sattes betyg på svaret. Alla
talade med skräck i själen om Melen. En lördagsnatt kinesade Otto
Lindahl och Martin hos Henrik Brodin. Han hade 2 sängplatser och i den
ena sängen låg Otto och Martin tillsammans. På söndagsmorgonen låg
de länge kvar i i sängen och pratade, bland annat om Melen. Troligen
var det Otto som föreslog att vi skulle skriva en nidvisa om Den förskräcklige.
Detta förslag gillades av Henrik, som hellre ville smäda Hugen. Både
Henrik och Otto var duktiga i matematik och hade ingen anledning att dra
sitt hämnande svärd mot Hugen. Martin, som å sin sida saknade
anledning att ta Melen i upptuktelse, befann sig emellertid i
minoritetsställning och måste foga sig. Det beslöts att de skulle
skriva var sin vers och den skulle vara på latin. Martin satte igång,
på stående fot eller liggande rygg. Han hade sin vers färdig, innan
han lämnade bädden, läste upp den och belönades med muntert bifall.
Henrik och Otto blev inspirerade, hoppade kvickt i kläderna och satte
igång. Men de hade större ambition, de slog i Cavallins lexikon och
utarbetade metriskt och grammatikaliskt felfria verser. Martins var
ingetdera. Men den var fräck, vanvördig och slog därför an på
Melenhatarna. Den var skriven efter mönstret av något Horatianskt
versmått och började så här: Melander est diabolas fervdus---.
Pamfletterna skrevs av kamrater ochspreds snart i gymnasieklasserna.
Gymnasisterna gick och deklamerade dem på gatorna. Martin började bli
rädd. Tänk om den nådde fram till Melens öron! Då vore hans
studiebana för alltid slut. Lyckligtvis skedde inte detta. Smädedikten
är avtryckt i en bok om Växjö läroverk, men författarnas namn är
inte utsatta.
I de båda skräckfigurernas eftermäle bör omnämnas, att Melen var en
till djävul förklädd ängel. Som nyvorden lärare lär han ha varit
den hyggligaste bland de hyggliga, vilket ledde till att de vettlösa
pojkarna började skoja för honom. Då blev han vred och axlade
Caligulas mantel. Först som pensionerad kastade han av sin förklädnad
och blev den hygglige, vänsälle man han i själva verket var. Albert Göthe
umgicks med honom på hanss ålderdom och prisade honom som en mycket
angenäm människa. Vad Hugen beträffar var han en sjuk människa och
borde som sådan gå fri från smädelse.
Det torde inte vara olämpligt att nämna några ord om seder och moral
i femte och sjätte nedre (6/1). En skolklass är en grupp individer,
som i regel ännu inte nått högre moralisk standard. De slåss och bråkar,
ljuger med from uppsyn för att klara sig undan bestraffning, fuskar när
de kommer åt, skojar för lärarna när de tror att det går, röker i
smyg och har ett syndigt begär att bryta mot de flesta av skolstadgans
föreskrifter.
"Rektorns pojkar" som vid den tid det här gäller gick i 5te
klassen hade visserligen gott anseende som klass, men rymde bland sig några
individer som blott i ringa mån liknade änglar och helgon. Torwald
Wennerberg var en utomordentligt skicklig fuskare och ibland smet han
tillsammans med likasinnade in i Stadshotellets "bakficka"
sent på kvällarna och fick sig
ett
glas punsch. Hjellström rökte och sprang efter flickor, Eklund,
"Klumpfoten", drack varje eftermiddag några halvor pilsner på
sitt rum. Men den ojämförlige mästaren i rackartyg var Werner. Hans
specialitet var skoj för lärarna. Adjunkt Isak Strandmark, som
undervisade i latin, hade för vana att promenera under lektionerna.
Skolsalen var stor och lämnade utrymme
för
promenader, eftersom väggarna inte stod mitt på golvet utan var
placerade utefter väggarna. Under lektionerna satt eleverna med
ryggarna vända mot bänklocken. Strandmarks promenader sträckte sig från
det hörn där Werner satt snett över golvet till kakelugnshörnet. När
Strandmark vände vid Wernerska hörnet reste sig Werner och följde i
den gode lärarens fotspår, satte ner höger fot och vänster fot
samtidigt som denne --ett två takt tu --alldeles som soldater i en
marschkolonn. Mitt på golvet vände han, och när Strandmark var färdig
att vända vid kakelugnen, satt Werner sedesam och allvarlig på sin
plats, allvarligare än kamraterna. Men en dag slutade komedien med
fiasko för Werner. Mot vanan och alltså mot all beräkning vände
Strandmark mitt på golvet och stod ansikte mot ansikte med Werner, som
blixtsnabbt ryckte upp näsduken och höll för näsan. Ja ska be att få
gå ut. Näsan bloar (blöder). Å får jag se? Den har slutat nu, sa
Werner, sedan han förgäves sökt krama fram en bloddroppe.”Gå och sätt
dej lymmel”!(Denna order underströks av ett rapp med rottingen på
den vulgära kroppsdel, som latinaren Strandmark säkerligen kallade
"anus".
Linell hade Martin aldrig som lärare i skolan, men Otto och andra berättade
många historier om honom. En dag hade någon, sannolikt Werner nubbat
fast Jösses enorma galoscher vid golvet i korridoren. När läraren
skulle gå hem på middagen och klivit i galoscherna, stod han där som
en koloss på lerfötter och kunde inte röra sig ur fläcken. Med egen
kraft och andras hjälp fick han slutligen loss galoscherna, tog på sig
hatt och överrock och steg ut på trappan, där han som han brukade göra
stack båda händerna i rockfickorna. Dem hade Werner fyllt med sirap.
Kvickt som stungen av en arm drog Jösse händerna ur fickorna, spretade
ut med fingrarna och stirrade på dem --hjälplös, förtvivlad. Martin
hade den oväntat goda smaken att inte delta i dylika slyngeldåd. Han
insåg att det passade en 19-åring bättre att uppföra sig stadgat som
den 23-årige hemmansägaren Anders Petter Urzander och den 33-årige småskolläraren
August Dahlstedt. Iden det spratt i benen på 19-åringen, som behövde
utlopp för sitt överflöd av livskraft. Han brukade rusa hem från
skolan med en sammanbitenhet som en 100-meterslöpare och kunde inte
undgå att då och då knuffa till någon kamrat som gick i vägen. En
dag råkade han knuffa till en gymnasist så kraftigt att den fina
gymnasistmössan flög i luften och den knuffade höll på att ramla
kull. Detta var farligt och ådrog Martin en varning.
Femte och sjätte nedre var ett slags provklasser. Man måste sköta sig
väl och framför allt visa gymnasisterna tillbörlig aktning. En förnärmelse
mot en gymnasist betydde en prickning och belastning för hela klassen,
då denna efter flyttningen till 6/2 skulle röstas upp i gymnasieföreningen.
Hade klassen för många prickar, kunde den falla igenom vid röstningen,
vilket betydde en stor skandal och därjämte förlust av de förmåner
och nöjen, som medlemsskapet i gymnasieföreningen gav. För att
uppfostra sig själv och
genom gott uppförande vinna inträde i gymnasiet hade klassen ett
hemligt kollegium, utrustat med både dömande och verkställande
myndighet. Det hade en ordförande, som i 5te klassen var Henrik Brodin.
Det hade också en exekutor för straffets verkställande. Exekutor var
en stor stark yngling som hette Ljungqvist. Våren 1884 hade kollegiet
ett hemligt sammanträde på en otillgänglig plats i skogen väster om
staden. Nedtecknaren vill minnas, att dessa sammanträden kallades
"kompis". Martins fall behandlades. Det blev bara en skarp
varning och ett allvarligt åläggande att för framtiden visa
gymnasisterna större vördnad. Men det fanns två stycken mera
kvalificerade brottslingar: Werner och Tjock-Olle (Olsson). Vari deras förbrytelser
bestod har nedtecknaren glömt. Någon föreslog att de felande skulle dömas
till uteslutning ur kamratskapet för en vecka. Vid eventuellt återfel
skulle nytt sammanträde hållas för att besluta om andra åtgårder. Förslaget
godkändes enhälligt.
Det var ett hårt straff. Uteslutning ur kamratskapet innebar, att ingen
kamrat fick umgås med den uteslutne, gå med honom på gatan eller ens
hälsa på honom tvärs över gatan. Den som gjorde det straffades av
samma
uteslutningsdom.
Det var en hård psykisk press. Den stackars dömde gick omkring
avskydd, stirrande i marken som om han burit Kainsmärket på sin panna,
smög till och från skolan på bakgator, där han hoppades att inte möta
någon kamrat. Martin, som ärvt ett sentimentalt, blödigt hjärta,
tyckte synd om stackrarna, särskilt om Tjock-Olle, fettklumpen, som
visserligen var slarvig och hållningslös, men i grunden snäll och
godmodig. En dag sprang Martin fatt Olle på en bakgata och började
prata med honom. Men
Olle
bara stirrade i marken utan att svara. Varför säjer du ingenting?
Spring kvickt över gatan, innan någon får se oss tillsammans. Men
Martin trotsade och följde med, tills trafiken blev livligare och skolgården
skymtade. Då skilldes de utan att något farligt inträffat. Tjock-Olle
bättrade sitt leverne, men den förhärdade Werner gjorde sig snart
skyldig till nya förbrytelser. Ännu en förbrytare hade under tiden
tillkommit, en vig, senig pojke, som kunde slå fria volter, framstående
slagskämpe och flinthård till sinnelaget. Han hette Hjertqvist. Ordföranden
utlyste nytt sammanträde, som denna gång skulle hållas i en skreva på
en undanskymd plats vid Helgasjön. Werner infann sig, men Hjertqvist
uteblev. Den enhälliga domen lydde: 25 rapp med rotting för vardera.
Werner, som var närvarande, skulle bestraffas på stället. Men när
han hört domen, smet han kvick som en vessla från sina domare och följde
stranden, tills han hittade en eka. Den kastade han sig i och rodde ut på
sjön, innan förföljarna hunnit fram. Dessa fprtsatte att springa
utefter stranden och träffade också på en eka. Två kraftiga pojkar
--den ene var Gottfrid Juhlin --satte sig vid årorna och rodde i
ursinnig fart efter flyktingen. Denne hade fått gott försprång, men
fyra starka armar orkar mer än två svaga --Werner var spenslig och
svag --och avståndet mellan båtarna minskades snabbt. Nar de kommit jämsides,
reste sig Werner i båten och riktade en revolver mot sina förfoljare.
Om det var en riktig revolver eller en som revolver formad stövelknekt
är ovisst, men Juhlin och hans medhjälpare blev i varje fall rädda
och började kompromissa. Om Werner kastade revolvern i sjön och följde
med tillbaka till stranden, skulle straffet betydligt lindras.
Kompromissförslaget antogs. Men det skamliga inträffade att löftet
sveks, så snart de kommit iland. Den hårde Juhlin tog sig för att
utan uppdrag börja misshandla den arme Werner och tycktes njuta av förrättningen.
Är det sådant som kallas sadism? Det skändliga löftesbrottet och den
barbariska misshandeln gick Martin på nerverna. Han skrek: Är du inte
vettig? Du kan ju rent slå ihjäl honom. Den stackars delinkventen
kunde med möda ta sig hem. Men vad skulle man göra med den frånvarande
Hjertqvist? Det beslöts, att han skulle lida spöstraff i Martins rum,
som låg i ett hus i utkanten av staden, där man hoppades att jämmerropen
inte skulle nå sa många öron. De skulle liksom dö bort i tomrummet.
Martin hade flyttat. Samboendet med de båda krogarpojkarna gick inte
Bra. Först när de andra hade lagt sig på kvällen, kunde han få ro
att som hastigast titta över läxorna för morgondagen. På
eftermiddagarna drev han omkring på gatorna eller störde kamraterna.
Han klarade sig ändå i skolan. Det mesta hade han läst förut. Men
han förstod, att det inte kunde gå i längden. På vårterminen hyrde
han tillsammans med en nästan jämnårig yngling som hette Fröberg ett
litet rum i en utkant av staden, och det var i detta rum som domen över
Hjertqvist skulle verkställas. Där infann sig Ordföranden i
kollegiet, bödeln och ett par vittnen. Hjertqvist kom på utsatt
klockslag, tyst, sammanbiten, hälsade, tog av sig rocken, böjde sig
fram över en sänggavel och erbjöd generöst åt bödeln den
kroppsdel, som var utsedd att bringa offret på försoningsaltaret. Dock
icke blottad. Man undersökte om det fanns sandsäckar eller annat
skyddsmateriel innanför. Byxorna var blanka av gnidningen mot skolbänken,
men fullt redbara. Intet svek. Delinkventen tog emot rappen utan att ge
ifrån sig den minsta suck, drog på sig rocken och gick, fast inte med
samma spänstiga steg som han kommit. En hård, tapper pojke. Denna
klassuppfostran var brutal, men effektiv. Både rektorn och de andra lärarna
visste om det hemliga kollegiet och de hemliga sammankomsterna, men
gillade dem. De var dem en god hjälp för disciplinens upprätthållande.
På sommaren vistades Martin i Kompersmåla. Hans kusin, som också
hette Martin, med tillnamnet Svensson, var färdig med folkskolan och
skulle söka in vid läroverket i Växjö. Det ansågs att han borde
komma in i 2dra klassen, och Martin skulle bli hans informator under
sommaren. Ack, ack! I de fIesta ämnen kunde lärjungen mer än läraren.
Han hade läst världshistoria, biografier över världsberömda statsmän
och mycket annat. Undervisningen blev något i samma stil som pastor T-s:
Att följa med i läroboken och kontrollera att lärjungen inte hoppade
över någonting. Det var därför inte att undra på att eleven tyckte
lektionerna var tråkiga, och ofta sa: ska vi inte sluta nu och gå ut
och titta på duvoma och kaninerna? Vad som försiggick ute intresserade
honom mycket mer än att sitta inne och böja
tyska verb. Det blev inte så mycket läsning. Denna sommar blev
den härligaste Martin dittills upplevat. En stunds daglig läsning, för
övrigt friluftsliv med badning i den närbelägna sjön, promenader,
hoppning från lagårdstak, kapplöpning i parkallén m.m.
Kompersmåla är en gammal herregård, som i långa tider varit i släkten
Broms' ägo och som i början av 1870-talet inköptes av Sven Larsson. Där
fanns en vacker trädgård och en stor park, som på 3 sidor kantades även
allé med grottor och bersåer på sidorna. Där höll pojkarna ofta
till. Två kvinnliga kusiner bidrog till att göra denna sommar till vad
den blev. Det var Matilda, ungefär jämnårig med Martin d.ä., men
inte särskilt begåvad och därför av brodern behandlad med en viss
nedlåtenhet, samt den 2 år yngre systern Emma, fullt ut lika begåvad
som brodern och därför beundrad av denne. Han var nämligen vid denna
tid genidyrkare. Det var därför han läste stora mäns biografier och
tog dem som förebilder. Han ville nå topppunkten av allt mänskligt.
Han låg i och tränade i simning, ty han hade läst att lord Byron en gång
simmat över Bosporen. Men Martin d.ä. sprang fortare, och det oroade
Martin d.y. Denne tränade på lång- och kortdistans, och när han kände
sig i form, utmanade han sin lärare på kapplöpning i parkallén och
varje gång förlorade han. I simning var han överlägsen och i konsten
att hoppa från tak. En dag ville han prompt att de skulle tävla om vem
som kunde hoppa längst från ett lagårdstak. Martin d.ä. vågade inte
hoppa a1ls, men den andre vågade och --triumferade. Denne ambitiöse
yngling har under hela sitt liv visat samma iver, inte för att lysa och
stoltsera som den främste utan av åstundan att utföra en nyttig gärning.
Han blev strängt religiös och en redbar, orubblig karaktär. Under sin
krafts dagar var han sin kommuns allt i allo, blev ordförande i
Kronobergs läns landsting och en av länets mest ansedda man,
riksdagsledamot i 30 år, ordförande i utskott, statsrevisor, kommendör
och hade sannolikt kommit in i regeringen om de politiska konjunkturerna
varit gynnsamma för en högerpolitiker. Talare var han inte, men han
var kvick och slagfärdig. Det var han som stötte ihop med en kommunist
i riksdagskafeet, som kom med en flaska monark i handen. Han hade inget
glas. Hör du, Kompersmåla, var ska jag få tag i ett glas? Du behöver
inget glas, svarade Kompersmåla. Det är väl en enkel sak för en
kommunist att halsa en monark. På hösten följdes de båda Martinerna
åt till Växjö. Trots den dåliga undervisningen och minsta möjliga läsning
under sommaren kom Martin d.y. utan någon tvekan upp i 2dra klassen,
och borde ha kommit upp i 3dje, om Martin d.ä. varit en riktig lärare.
I stället hoppade han över 3dje klassen. Helt naturligt skulle de båda
kusinerna bo tillsammans och äta på samma ställe. Tillsammans med
Carl Liedén hyrde de ett stort rum vid en gata som var så ny att det på
ena sidan fanns bara det hus, där de bodde. Sin utspisning fick de hos
fru Håkansson.
Martin d.y. var inte omtyckt av sina klasskamrater och jämnåriga på
matstället. I Kompersmåla hade han bara umgåtts med sin far och sina
systrar --någon bror hade han inte --ägnat sig åt läsning och förberett
sig för manliga kämpalekar. Han var tidigt utvecklad, tidigt målmedveten.
Därför gick han dåligt ihop med sina jämnåriga både i skolan och på
matstället. Han log medlidsamt åt deras naiva upptåg. Helst höll han
sig till sin äldre kusin och hans kamrater. Detta retade hans jämnåriga,
särskilt de ettriga bråkstakarna Berg och Knochenhauer, som föresatte
sig att göra livet surt för dygdemönstret. De försummade aldrig ett
tillfälle att knuffa honom och säga en elakhet. Slutligen tog de sig för
att på visst avstånd följa efter de båda Martinerna, när dessa gick
hem efter kvällsteet, och kasta de speglosor, som deras enkla hjärnor
orkade framkläcka. --"översittare!"
"Rumpslickare:" Översittare gent emot dem, rumpslickare gent
emot de äldre.
Det
var väl så de menade. De försökte att nonchalera dessa gläfsande
valpar, men då det upprepades kväll efter kväll, blev det till sist
odrägligt. Martin d.ä. undrade om han inte borde ge dem en smula
hunddressyr. Men det tilltalde honom inte. Däremot tilltalade det i hög
grad Gottfrid Juhlin. När han fick höra hur det låg till, gnistrade
hans ögon av förtjusning. Jag ska med nöje ge dem vad de behöver, sa
han. En kväll tog han plats i ett av pojkrummen och väntade medan
inackorderingarna drack sitt te Det var inte ovanligt att någon satt
och väntade på en kamrat för att få sällskap på en promenad. När
Juhlin hörde pojkarna resa sig, sprang han fram och ställde sig vid dörren
till matsalen. När Berg skulle passera över tröskeln, höggs han i
kragen men. högg i sin tur tag i en kommod, som stod vid dörren. Den
starke Juhlin slungade Berg baklänges i golvet, men kommoden följde
med och gick sönder. Det gjorde också kärlet, vars innehåll rann ut
i olika riktningar över golvet. Nu visade sig den myndiga fru Håkansson
och började hålla rannsakning. Vem har gjort detta? Det har Juhlin,
skrek Berg, det var han som drog kommoden med sig. Han slog mej, fräste
Berg, han har inte här att göra. Han låter inte sina kamrater vara i
fred, sa Juhlin. Nu sade fru Håkansson: Ja men därför får man inte
slå sönder möbler och husgeråd. De är mina och dom får ni betala.
Jag ska betala den gamla pottan, skröt Juhlin och gick. Ingendera
parten i slagsmålet hade några pengar. Det var den oskyldige, nämligen
Martin i Kompersmåla som fick lägga ut böterna. Både pottan och
reparation av kommoden fick han betala. Efter den dagen upphörde
knuffarna, speglosorna, kvällsglävset på gatorna. Ilskna blickar och
dov stämning trädde i stället. (Denna episod har Martin använt i ett
annat manuskript).
Under julen tänkte Martin i Askaremåla grundligt över matproblemet.
Redan under terminen hade han funderat på det. Hur skulle de komma ur
den olustiga miljön på fru Håkanssons matställe? En prästänka från
landet hade flyttat in till Växjö för att åka ut de knappa inkomster
hon hade i pension med att hålla mat för skolungdom. Hon hade ett mera
exklusivt matklientel: En handelsagent, en äldre seminarist, 2
pensionsflickor i 17-årsåldern. Där hade också Martin 2 av sina bästa
kamrater: Henrik Brodin och Teodor Sellergren vilken vid höstterminens
början kommit från Karlshamns 5-åriga läroverk. Där fanns inga småpojkar.
Alla åt vid samma bord med värdinnan-som, som -- ja som värdinna. Det
var flera omständigheter som hade hållit Martin tillbaka från att
flytta dit med sin kusin redan under terminen. Fru Håkansson var
hygglig och han tillhörde hennes favoritpojkar. Det yore skamligt och
otacksamt att flytta ifrån henne. En annan sak: Hon var beroende av den
lilla inkomst hon hade av sina pojkar. Hon fick ensam underhålla
familjen. Men det värsta var att det var dyrare på fru Wickströms
matställe. Martin lade fram ärendet för familjerådet i Kompersmåla.
Morbror Sven och alla de andra yrkade bestämt på att de skulle flytta.
När de kom tillbaka till Växjö,blev det Martin den äldres tunga lott
att gå upp till fru Håkansson och säja: Wi ska flytta till
konkurrenten, fru Wickström. Kl10 på förmiddagen (dagen före
uppropet gick han långsamt uppför trappan till fru Håkanssons matställe,
under det han försökte samla mod. Om han ändå hade varit som Juhlin:
När han kommit uppför trappan, hörde han prat och skratt från sängkammaren,
som låg till vänster om ingången. Han stod en stund och lyssnade och
andades häftigt, innan han tryckte på knappen. Han kände igen fru Håkanssons
röst och väntade att hon skulle komma och öppna. Om en stund öppnade
hon dörren och hälsade honom hjärtligt välkommen, vilket
gjorde det ännu svårare för den klenmodige Martin. "Ursäkta att
vi legat så länge: Det skall snart bli en liten kaffefrukost." Då
var Martin tvungen att säga: "Wi tänker flytta till ett annat
matställe". Det var som om den stora starka människan förlorat
fotfäste. Hon sjönk ned i en stol och suckade. Min systerdotter och
jag, sa hon, har haft en liten högtidsstund, innan knoget börjar. Wi
har druckit kaffe på sängen och legat och nojsat. Det är väl fru
Wickström som har lockat er över? Hon har genom intriger tagit från
mig inackorderingar förr. Varför flyttar Ni? Jo det är för det där
bråket mellan min kusin och ett par andra pojkar här. Men kan inte du
stanna --hon sa "du" och han fick säja "tant" --kan
inte du stanna och låta Svensson flytta över till den falska människan.
Dig är det ingen som tycker illa om. Det väcker uppseende om två
flyttar på en gång. Det kan smitta. Jag behöver såväl de slantar
jag får in av min ackorderingar. Jag arbetar och strävar och gör allt
vad jag kan, men ingenting tycks hjälpa. Stanna hos mej! Gamla fru Håkansson
grät och Martin kände sig rörd. Han tyckte att han borde stanna, men
han kunde inte. Jag har redan börjat hos fru Wickstrom, svarade han, så
det kan jag inte. De skilldes med tårar i ögonen.
Fru Wickström var en vacker dam i 50-årsåldern. Hon var bonddotter från
en församling i stiftet, där hennes man varit v.-pastor. Under
konfirmationsläsningen hade den unge prästen förälskat sig i den
vackra konfirmanden, ställt om att hon kom in i skola och sedan gift
sig med henne. Hon smickrade gärna och mottog
själv smicker med välbehag. Säkerligen var fru Håkansson en
renhårigare människa än fru Wickström. De båda pensionsflickorna
och Brodin var helinackorderade --och det var på Brodins rum som han,
Otto och Martin en söndagsmorgon författat den latinska smädevisan om
Melander. Hos fru Wickström trivdes Martin Svensson och Martin Ahnfelt,
som han nu hette, mycket bra och stannade kvar där under hela
skoltiden.
|
|