Från vaggan till studentlyan

Anteckningar ur minnet av Martin Anfält (1865-1961)  

Kapitel 7    Avbrott i skolgången.

Under sommarlovet hälsade Martin och Henrik på varandra. Martin var i Henriks hem 14 dagar och Henrik i Martins lika länge. I sina yttre förhållanden hade de mycket gemensamt. Båda var bondpojkar och hade växt upp i en likartad omgivning. Båda var överåriga --Henrik endast ett år yngre än Martin. Men till sin mentalitet var de mycket olika. Martin saknade energi, målmedvetenhet och tänkte inte på att han borde tillägna sig litet herrskapsmanér. Wisserligen hade han med bonsk envishet drivit igenom att han fått börja studera, men till denna energiutveckling hade han drivits av fåfänga, inte med ett bestämt mål i sikte. Henrik begrep att när han beslutat sig för att tränga sig upp i en högre samhällsklass han också borde tillägna sig nya vanor, fina manér för att smälta in i den nya miljö, som väntade honom. Trots att han liksom Martin hade ont om pengar gick han i dansskola för att förvärva sig vana att uppträda obesvarat i sällskap och lära sig umgås med flickor på ett naturligt sätt. Under terminerna umgicks han gärna med de finare pojkarna för att växa in i överklassmiljö. Sådant begrep inte den enfaldige Martin. Han var blyg, kröp bakom, fick tunghäfta, när han kom i närheten av en flicka eller någon som stod över honom. När gymnasisterna hade sin höstterminsbal på gymnastiksalen, kunde han inte behärska sin nyfikenhet att få se hur det gick till därinne. Han ställde sig i en skum vrå utanför lokalen och kikade obemärkt och skyggt in genom en ruta.

Henrik lade obesvärat arm en kring en flickmidja och virvlade ut i eleganta svängar över dansgolvet. Fast han inte kunde tänka sig att  själv vara med därinne, kände Martin ett smärtsamt stick av simpel avundsjuka, gick hem och lade sig på soffan och tog en tyst hämnd genom att tänka ut en spydighet om tuppens narraktiga tillgjordhet inför hönsflocken. Det var historien om räven och rönnbären. Men på sommaren var de båda ynglingarna tämligen likställda. Med samma beslutsamhet som han tog danslektioner och tillägnade sig överklassvanor bedrev Henrik sina studier. Han steg upp kl. 5 på morgnarna och började läsa. Vid den tiden på dygnet sov Martin ljuvt och gott, glömsk av vinkelben och hypotenusa, oratio obligua och trojanska

hjältar. Det var först fram på förmiddagen som de kom till tals med varandra. De läste latin tillsammans och i detta ämne var troligen Martin den bäste. åtminstone hade han ord om sig att näst Liedén vara klassens bäste latinelev. Detta ville inte Henrik gärna acceptera. Han tänkte ut kvistiga frågor som Martin inte kunde svara på och denne svarade med att ställa ännu svårare frågor. Denna knivkastning visade sig vara ganska fruktbärande för studierna. En dag föreslog Martin, att de skulle stanna hemma en termin och läsa tillsammans. Därigenom skulle de spara in kostnaderna för en termins uppehåll i Växjö. Henrik, som också behövde spara, gick med nöje med på förslaget, och beslutet bekräftades med handslag. Martin stannade  alltså hemma, men Henrik ångrade sig i sista stund och reste upp till Växjö vid terminens början i hopp om att Martin skulle göra detsamma. Då denne inte svarade vid uppropet, blev Henrik orolig, skrev ett långt brev och förklarade att han var förkrossad över vad som inträffat. I sista stund hade modet svikit honom, föräldrarna hade också varnat honom. Han hade packat och rest utan att hinna meddela Martin. Nu bad han denne i bevekande ordalag att genast sätta sig på tåget och resa upp. Man skulle nog kunna ge rektorn en acceptabel förklaring varför han inte varit närvarande vid uppropet. Henrik var i grund och botten hederlig och samvetsöm. Liksom många andra var han kluven i ett mindre värdefullt ytlager och ett gott, guldförande botten-lager (hos det bästa är det tvärtom). Naturligtvis kände Martin sig besviken på Henrik, men försökte finna en urskuldande förklaring till hans handlingssätt. Föräldrarna hade övat påtryckning på honom, och han hade sin primusplats att försvara. Vid flyttningen till 6/2 hade han nämligen med en hästlängd gått om Henrik Cederschiöld och placerat sig som etta. Denna position krävde beredskap i full utsträckning. Wisserligen kunde han inte hålla den så länge. Redan vid nästa flyttning gick Henrik Cederschiöld om Henrik Brodin med en halv hästlängd, varigenom den gamla platsordningen återställdes. Men genom att infinna sig i skolan och uppta tävlingen hade i varje fall Henrik B gjort vad han kunnat. Allt kan förklaras, tänkte Martin, men funderade inte ett ögonblick på att resa upp till Växjö. I brev från Martin Svensson i Kompersmåla fick han veta att hans fall diskuterades i matlaget. "Det var dumt gjort", sade någon, "han han kommer inte att klara sig för Melen på vårterminen". "Han får det ännu svårare för Hugen", sa en annan."Detta kommer han att få ångra". Detta brev slog ned som en bomb i Martins samvete. Han hade kanske gjort något som han verkligen finge ångra. Om han bleve kvarsittare, skulle den beräknade vinsten förbytas i förlust. Det hade han inte råd till. Det kanske skulle betyda slutet på hans studiebana. I förskräckelsen började han stormplugga för att slå i sig höstterminens kurser och han tyckte att det gick bra. Utom i matematik. Den kunde han inte klara utan hjalp. Han gick ner till Karlshamn och dristade sig att uppsöka rektor Skottsberg för att be om råd. Denne visade sig lika vänlig och förstående som förra gången Martin besökte honom. "Det finns en gammal student", sade han, "som brukar ge lektioner för en billig penning." Martin beslöt sig för att uppsöka denne. Men först måste han skaffa sig en bostad, ty han kunde inte gå 2 mil fram och 2 mil tillbaka till lektionerna. Det fanns en gudfruktig skomakarfamilj som Martin kände. Dit fick han och frågade om han kunde få inackodera sig ett par veckor. Jo det fick han gärna. Dottern, som var lärarinna vid folkskolan, kände studenten och visade vägen. Det är ett urspårat geni, sa hon. Det var intressant. Han hade bara träffat ett geni, nämligen Carl Liedén, ett urspårat geni hade han aldrig sett. Geniet bodde i ett kyffe i en förstadskåk. Det visade sig vara en ståtlig, vacker karl i 40-årsåldern med ett böljande svart helskägg. Att han råkat komma vid sidan av det raka spåret förstod Martin. Det syntes på kläderna. Dessa hade kanske en gång i tiden varit eleganta, nu hade de endast ålderns patinaglans över sig och det verkade som om vissa sprickor hölls ihop av säkerhetsnålar. Det sades att han aldrig gick ut i stan förrän efter solnedgången. Habiten tog sig bäst ut i skymning. Under lektionerna, som hölls på förmiddagarna, satt Martin vid ett skrangligt bord och geniet låg i en säng bredvid. Förklaringen kan vara den att han ville undvika att slita kläderna i onödan. Till äventyrs kunde det också bero på att han var uppe för länge på nätterna. Det senare ar troligast, ty han var sömnig och morgonarg. När Martin inte fattade, spårade geniets lynne ur med en explosion. Han reste sig hastigt ur sängen och skrek med vilt uppspärrade ögon: Begriper ni inte en så enkel sak, då är ni ohjälplig. Nej Martin begrep inte. Han begrep bara att han var oförmögen att tänka matematiskt eller att se. -- Pastor Liljeqvist hade sagt en gång att matematisk begåvning är konsten att se, inte tänka. Efter ett tiotal lektioner slutade Martin. Han fick inte den behållning av undervisningen han hade hoppats på.

  En dag mötte Martin ett halvgeni på gatan, en A-student, som tagit sin examen i Växjö på våren och som han träffat tidigare ett par gånger. Han var inte urspårad, men fattig. Fast det var en av de sista dagarna i september, gick han fortfarande i studentmössa. Det var den sjaskigaste studentmössa Martin hade sett. Mosskullen hade flugorna använt som promenadplats under sommaren och samtidigt som avstjälpningsplats. Och vad det haft för följder förstår var och en som har hört historien om Värmlandsgumman som sa: Dä ä könstit mä disse flögera, fö när di skiter på svart, så blir dä vitt o när di skiter på vitt, så blir dä svart. På A-studentens mössa hade dä blitt svart. Mösskullen, som ursprungligen varit vit som nyfallen snö, var nu helsvart med vita prickar. Han var så fattig, att han till och med hade brist på tänder, och dom han hade var dåliga. Fyra  framtänder i överkäken var spårlöst borta och de som fanns kvar var gula och murkna. Det var en underlig, men sympatisk människa. Sven Nilsson --så hette han --var bondpojke och borde ha hållit sig på landet, men i stället gick han och drev på stadsgatorna utan sysselsättning, bodde på ett litet gavelrum tillsammans med sin bror, som var gårdskarl och fick underhålla sin lärde broder. Nilsson var en stor språkbegåvning med klassiska språk som specialitet. Och eftersom Martin hade den fruktade Melen i grekiska, frågade han, om han kunde få några stycken lektioner i detta språk. Jo det gick för sig. Först ville han inte ha något alls för lektionerna, men tog efter påtryckningar emot en krona  i timmen. Denne underlige fattiglapp var inte det ringaste man om att förtjäna pengar, ty efter 3 ~ 4 lektioner förklarade han: Du behöver inga lektioner. Du klarar dig utan hjälp. Så gick Martin hem till Askaremåla och fortsatte att läsa på egen hand, varvid han koncentrerade sig på språken och de humanistiska ämnena. Med matematiken finge det gå som det kunde. Det gick också som det kunde, när han kom tillbaks till skolan på vårterminen. Det vill säga, det gick oväntat bra utom i matematik. När han stod framme vid svarta tavlan med en vit kritbit i handen och Rugen stod bredvid, blev det motorstopp i hjärnan. Han kunde varken se eller tänka. Då blev Rugen vred och röt: Gå och sätt dej, du begriper ingenting. Vid sådana tillfällen tyckte Martin, att Rugen hade samma ögon som geniet i sängen, de där ögonen som har förmåga att se (se Liljeqvists definition på en matematiker). Martin hade hela tiden förut haft AB i matematik. Nu fick han BC. Hans matematiska förstånd räckte inte längre än till 6/2. Han fick dock flyttning till 7/1. Men åskvädersdagarna för Rugen stannade i hans minne.

  Under höstterminslovet i 7/1 hade skolan en utflykt till RÄppe, och under resan talade man bl.a. om skräckgestalterna Melen och Rugen. Det hade då och då hänt att någon elev för deras skull lämnat skolan och överflyttat till annat läroverk. Denna utväg stod inte öppen för Martin. Men han kom upp med ett förslag att på annat sätt undkomma de fruktansvärda. Man kunde gå ur skolan och läsa på egen hand och ta examen som privatist vid ett annat läroverk ett år före kamraterna. Det var inte många som lyssnade till något så befängt. Men för de äregiriga låg det något lockande i förslaget.

  Han fick med sig 3 stycken: Henrik Brodin, Otto Lindahl och Hjalmar Nordin. Otto drevs inte till detta steg av ärelystnad utan av kamratkänsla. Han, Henrik och Martin bildade ett tremannalag, som inte finge sprängas. De tre hade skrivit en pamflett om Melen. De skulle hålla ihop. Hjalmar Nordin gick sin egen linje. Denne enastående bokslukare, som kunde läsa 16 timmar om dygnet, beslöt att stanna i skolan och tentera upp i 7/2 efter julen och ta studenten på våren, vilket han också gjorde med glans. Det var  alltså triumvirerna Henrik, Otto och Martin som gick ur skolan. Hurra! Nu skulle allstå Martin kasta av sig tyrannens ok.