|
Kapitel 8 Ett misslyckat kuppförsök.
När
Martin gjorde sitt förslag att gå ur skolan och ta examen ett år
tidigare än kamraterna, skedde det inte bara av skräck för Hugen,
fast det var huvudskälet. Det lilla belopp han hade till sitt förfogande
smälte bort på ett oroväckande sätt. Han behövde förkorta
studietiden. Det hade han blivit medveten om under sommaren. Han och
Teodor Schergren och Nils Johan Welinder, i sinom tid
storkyrkokomminister i Stockholm, då gymnasist vid Göteborgs latinläroverk,
hade kommit överens om att göra en botanistfärd i Skåne. Någon
liten reskassa måste ju Martin ha med sig, men Elna undrade om inte det
vore klokare att stanna hemma och spara pengarna. Då fick han anledning
att begrunda affärsställningen, och den var inte lysande. Emellertid
gav Elna som vanligt efter, och de 3 gymnasisterna gav sig iväg med
sina portörer och en tung växtpress på ryggen. Den senare fick
mestadels i Martin bära, ty han var den starkaste. De genomströvade
under växlande öden Gammalstorps socken och kom in i Ifö församling
i Kristianstads län. En söndag hade de tur. De gick in i en stuga vid
vägen för att köpa smörgås och mjölk. När de kom inom dörren,
fick de se en festfirande församling bänkad kring ett stort bord, som
dignade av mat och drycker. Nils Johan talade och sade: Kan vi få köpa
lite smörgås och mjölk? Här ska bli mer än så, svarade värden och
reste sig från bordet. Det var en sjöman, som kommit hem för att vara
med om att döpa sin förstfödde son. Mjölk har vi inte, fortsatte
han, men det kvittar väl. För de 3 luffarna dukades ett särskilt bord
i en berså i trädgården. Vilken dag: Allt omkring dem grönskade,
solen sken och bersån gav svalka. Framför dem stod en festmiddag till
den nyföddes ära. Men detta svala paradis hade sin frestare: Brännvinskaraffen,
flankerad av pilsnerbuteljer. Nils Johan hällde i och drack och hällde
i åt Teodor och Martin, och de drucko. Ändå hade Nils Johans far vid
avfärden förmanat: Drick mjölk i bondgårdarna, pojkar, och akta er för
pilsner: Dricka mjölk här! Det fanns ju ingen mjölk. Dä kvittar väl,
hade sjömannen sagt. Aldrig skulle de ha kunnat känna sig så lyckliga
och skratta så hjärtligt, om de hade druckit mjölk. Stämningen steg,
världen var förvandlad, hela livet log och de
själva skrattade. Samma ljusa syn på livet rådde bland gästerna
inne i stugan, när pojkarna kryssade in för att tacka för välfägnaden.
Den förstfödde hade inte en aning om vilket skimmer han hade spritt
omkring sig. Månne han har fått sin belöning? "Men skogens källa
sinar och ängens blomma dör." De tre glada luffarnas fortsatta
landsvägsvandring började med gapskratt, övergick efter hand till trötta
fnissningar och slutade med fullkomlig tystnad, avbruten av gaspningar.
Knäna böjde sig i 45 graders vinkel. De beslöt att gå in i nästa
stuga och be om nattlogi. De erbjöds ett sådant på en höskulle,
vilket tacksamt accepterades. De klättrade upp för en stege, kastade
sig i höet och somnade gott. I soluppgången vaknade de. Byns tuppar höll
ottesång, och underifrån trängde doft från rökelsekar av välbekant
slag. Det befanns att de hade sitt nattläger över en svinstia. I
gryningen började grisarna grymta och skrika och lukta illa. Pojkarna
klev ned för stegen med sina portörer och sin växtpress och började
vandringen i annandagsstämning efter att i förbifarten kastat ett par
glåpord till sina kamrater i härbäget och ägnat en sval tanke av
tacksamhet åt värdfolket, som ännu sov i sina sköna bäddar. De
trampade på med trötta steg i landsvägsdammet, ont i huvudet hade de
också, och fram på förmiddagen blev de även hungriga. När de kom i
närheten av Ifö prästgård, sade den sakkunnige Nils Johan:r Här går
vi in och presenterar oss. I prästgårdar på landet brukar de vara
hyggliga mot skolpojkar. Han hade rätt. De blev vänligt mottagna och
bjudna på middag. Medan man väntade på denna, pratade den vänlige
prosten Fjellander med ynglingarna som om de varit kollegor. Det talades
om rikets biskopar, och det visade sig att Nils Johan i vissa stycken
hade bättre reda på dessa än prosten
själv. Han kände deras födelseår,utnämningsår, meriter,
teologiska åskådning m.m. Han lät de 12 apostlarna passera revy likt
en föreläsare, som visar scioptikonbilder på vita duken: Den
självmedvetne, sturske prelaten ärkebiskop Sundberg, den lärde
lundabispen Flensburg, schartauanen Björk i Göteborg, den stridbare
Beckman i Skara, han som försvarade djävulen mot Viktor Rydberg,
spyflugan Rundgren i Karlstad, hovmannen von Scheele i Wisby, Faustöversättaren
Johan Andersson i Växjö m.fl. På sladden fick den radikale pastor
primarius Fredrik Pehr komma med som Judas Iskariot. Teodor och Martin
satt tysta och beundrade sin intelligente kamrat, som tydligen tänkte
bli efterträdare till en av de tolv. Pastorprimariusbefattningen sökte
han en gång i det kommande, men hans längtansfulla blick mot Johan
Olaf Wallins himmel fördunklades av nederlag.
Med tacksamma hjärtan tog de farväl av den vanliga prostfamiljen och
vandrade vidare mot sitt mål, Kristianstad. Där skulle de vända. En
dag vid middagstiden klampade de in på gatorna, och av en ödesdiger
tillfällighet råkade de gå förbi stadshotellet. En doft av biffstek
med lök trängde frestande ut från lokalerna. Nils Johan föreslog att
de skulle gå in och beställa var sin biffstek. Varken Teodor eller
Martin var svåra att övertala. Naturligtvis kunde de inte hoppa över
smörgåsbordet --det skulle ha sett för futtigt ute Och pilsner till
biffen var en självklar
sak. Och eftersom de hade börjat som herrekarlar, blev kaffe på maten
en naturlig avrundning på det hela, varjämte Martin, som redan då
tyckte om att röka, skulle ha en cigarr till kaffet. Under middagsätningen
rådde djup tystnad, ingen geist som under middagen hos sjömannen. De
satt och såg frågande på varandra, men sade ingenting. Denna tystnad
kunde bero på rummets helgd, men den kunde också bero på en tyst själskamp.
Vad skulle notan gå till? Med en suck av lättnad blev denna betald. När
de kommit ut på torget, räknade de sina kassor. Det visade sig att
deras sammanlagda kontanta tillgångar uppgick till 35 öre. De hade långt
hem. Nils Johan bodde i Mörrum, Teodor i Svängsta och Martin i det
avsides liggande Askaremåla, dit det var ungefär sex och en halv mil.
De kunde inte stanna en minut längre i Kristianstad. De hann allstå inte samla några reseintryck från
residensstaden. Därav kom det sig att de medförde ett enda
minne från staden, notan från stadshotellet, och det minnet vågade de
inte skryta med. De hade kommit 5 ā 6 km norr om staden, då de fick
syn på en stor vacker bondgård strax vid vägen, och där beslöt de
att söka sin lycka. Byggnaden var stor. Den inrymde säkerligen ett
10-tal rum. Men frun hade magsyra. Nä här kan ni inte få ligga, förklarade
hon tvärt utan motivering. Besvikna gick de tillbaka mot grindarna, men
i samma ögonblick svängde ett åkdon in på gårdsplanen. Det var ställets
ägare som kom hem från stan. Troligen hade även han varit på
stadshotellet och alldeles säkert var han stadd vid bättre kassa än
de 3 botanisterna. I varje fall befann han sig i en gladare sinnesstämning
än de för tillfället gjorde. Han tillfrågade dem vad de hade för ärende.
--Jo vi har bett om nattlogi, men det gick inte för sig. Vad tusan säjer
Ni, gick det inte för sig? Ser det ut att vara trångt om utrymmet i
det här huset? Följ med mej, sa han, och kastade tömmarna åt en dräng.
Han förde dem upp i ett stort rum i övervåningen och lät en tjänsteande
bädda 3 härliga bäddar. Tidigt på morgonen fick de kaffe med goda
bullar och satte sedan kurs mot hemmet, varmt välsignande den slarvige,
men godhjärtade mannen. Hemvägen blev en botgöringens väg med
hunger, svett och skoskav. Till all lycka visade sig Nils Johan vara en
högt kvalificerad tiggare. Medan Martin och Teodor stod vid grindarna
och väntade, gick han käckt in genom köksdörren
i de finare gårdarna, bugade och sa: Wi är 3 gymnasister som
har botaniserat här i trakten och förlorat våra pengar. Kan vi få
var sin smörgås? Ibland lyckades det. Den underligt sammansatta människa,
som i sinnevärlden gick under namnet Nils Johan Welinder, var en
blandning av gott och ont, trofasthet och svekfullhet, fromhet och
syndfullhet. Han fick en skiftesrik levnadsbana. Växelvis och delvis
samtidigt var han nykterhetstalare och supbroder, tidningsredaktor, präst,
jobbare i patent och börspapper. Men alltid höll han sig flytande. Han
borde få sin skildrare. Genom hans tilltagsenhet lyckades ynglingarna
ta sig hem, Martin dock i miserabelt tillstånd. Han fick nästan ensam
bära växtpressen --de andra orkade inte. När han sent på kvällen
kom hem till Askaremåla hade han den dagen gått 6 mil med en tung växtpress
på ryggen. Så trött hade han aldrig känt sig, och av de 20 kronor
han fått med sig fanns inte ett öre kvar.
Via förberedelserna för botanistfärden hade Martin fått anledning
att tänka på ekonomien mer än han gjort förut. Hur skulle pengarna räcka
fram till studentexamen? När han under utflykten till Räppe kom fram
med sitt förslag, hade han även detta i tankarna. Men även om han
lyckades ta examen ett år tidigare, behövde han mer än väl fylla på
kassan genom extraarbete. Han blev erbjuden plats som informator hos en
major Charpentier för hans 3 pojkar. Mot att han läste 3 timmar om
dagen skulle han få bo och äta gratis hos familjen. Detta var
lockande. Men när han fick veta att han skulle bo i samma rum som
pojkarna, blev han förskräckt och tackade nej. Han hade tråkiga
erfarenheter av sådant från den tiden han bodde hos fru Håkansson.
Han fick nöja sig med att ge lektioner för pojkar i småklasserna.
Tidigare hade han läst en timme om dagen med en skollärareson i
klassen och för detta uppburit 15 kronor i terminen. Det lönade sig
inte. Men om han kunde samla några stycken pojkar ur samma klass till
ett läslag, ställde sig saken annorlunda. Han fick ihop 3 stycken, och
på dessa förtjänade han utan att stjäla alltför mycken tid från de
egna studierna åtminstone till hyran för rummet.
Under julen blev Henrik och Martin inbjudna till Ottos hem i Skatelöf i
närheten av Växjö. Det var både penningbesparande och angenämt, men
ofördelaktigt för läsningen. Där var för mycket sällskapsliv, det
kom främmande, och Ottos 2 snygga systrar krävde uppmärksamhet. Så
kom den tid då de skulle anmäla sig till studentexamen. På egen begäran
blev de skickade till Hälsingborgs läroverk. De hade hört, att lärarna
där skulle vara hyggliga. Skrivningarna kom. Redan via första
drabbningen stupade en av kämparna i fostbrödralaget, nämligen Otto,
och det skedde på Marsfältet. Han föll på latinskrivningen, djupt sörjd
av kamraterna. Henrik och Martin klarade skrivningarna med överbetyg i
svenska och latin. Otto reste genast hem. Henrik följde med till Växjö,
men Martin stannade i Hälsingborg, ty han hade inte råd att kosta på
sig långa resor. Dessutom hade det den fördelen, att han kunde gå upp
och tentera allteftersom han blev färdig i ett ämne. När Henrik 3
veckor senare kom till Hälsingborg för att börja tentera, hade Martin
med gott resultat undanstökat det mesta. En vecka före muntliga examen
hade han grekiska, matematik och fysik kvar. I matematik visste han att
han skulle få underbetyg, men hoppades kunna kompensera detta genom överbetyg
i andra ämnen. Men då gjorde han den nedslående upptäckten, att
abiturienterna i Hälsingborg läst nästan dubbelt så lång kurs i
grekiska som de gjort i Växjö. Det vore ett hopplöst försök att läsa
in denna kurs på så kort tid. Martin gav upp. Henriks tentamina gick
bra utom i latin och grekiska. Där stöp han. Men han gav sig inte för
det. Han beslöt att ändå gå upp i examen och ville ha Martin med
sig. Men denne vägrade. Nu kom de båda ynglingarnas olika temperament
ånyo i dagen. Den ene kämpade, tills han stupade, den andre retirerade
fegt, så snart en fara hotade. De återstående dagarna hjälpte Martin
Henrik med latinet. Han översatte sida efter sida i Livius, Vergilius,
Ovidius, Horatius etc. Det är du som bör gå upp i examen, inte jag,
sa Henrik. Nar dagen kom, satt Martin på sitt rum och väntade. Till
sist kom Henrik tillbaka med stapplande steg och sorg i blicken. Kuggad
både i latin och grekiska. Nu visade sig åter de olika temperamenten
hos dessa båda. Den lättsinnige Martin var fullkomligt obekymrad.
Henrik föll ihop i förtvivlan. Han tyckte det var omöjligt att visa
sig i Växjö och i hemmet. Han skulle förlora sitt anseende som en
utomordentlig läskarl. Martin gick ut i stan och köpte en hela punsch
--den kostade visst en hel krona --och ställde till en hippa på
rummet. Han utbringade en skål för de tappra romerska hjältarna, som
visade sig störst i nederlagets stund och förutspådde att Hälsingborg
inom kort skulle gå sin undergång till mötes. Han använde all den
galghumor och tokenskap han ärvt efter amerikafararen Sven Månsson i
Raskamåla. Han lyckades skingra molnen på den in i hjärtat sårade kämpens
panna. De anträdde hemfärden med humöret i någorlunda god balans.
När Martin blev ensam, infann sig den bleka eftertanken. Vad hade han nu
ställt till med? Så såg alltså verkligheten ut. Drömmen hade varit
vackrare. Den hade sagt honom att han skulle vinna tid och spara pengar.
Det blev tvärtom. Förlust. Biljettpriset för resan till Hälsingborg
och tillbaka somt merkostnaden för uppehället ,där var ren förlust.
Och 2 av sina bästa kamrater hade han dragit med sig i olyckan. Nu måste
han ta igen det förlorade genom att läsa med pojkar. Han hade tur.
|
|