Från vaggan till studentlyan

Anteckningar ur minnet av Martin Anfält (1865-1961)

Kapitel 9    Gästspel i Wimmerby.

Borgmästaren i Wimmerby hade på våren skrivit till adjunkt Montelin och bett honom skaffa en informator. Montelin frågade Martin, om han ville ha platsen. Jo tack, det passade bra. Detta erbjudande kom som en tröst i bedrövelsen. Men han måste resa hem till Askaremåla och utrusta sig, alldenstund det var meningen att han skulle stanna i Wimmerby tills efter julen. Han stannade hemma i några dar, medan Elna gjorde i ordning skjortor, strumpor och sådant. Så packade han och for. I  Karlshamn köpte han sin första plånbok. Informatorn hos borgmästaren i Wimmerby måste naturligtvis ha en plånbok att stoppa ner alla pengarna i. Den kostade 2 kronor. I Wislanda träffade han en gammal kamrat från Växjö, vilken han bjöd på en halva öl, en dryck som han lärt sig vardera under den minnesrika botanistfärden. Han var ju en som skulle ut i världen och förtjäna pengar. Han borde väl ha råd att bjuda en kamrat på en halva öl. Biljett hade han till Hultsfred och sen var det bara en liten kort banstump till Wimmerby. Wid biljettluckan i Hultsfred visade det sig, att banstumpen ändå var något för lång. Det fattades 25 öre till biljetten. Vilken idiot han hade varit: Om han inte hade druckit upp 50 öre i Wislanda, så hade pengarna räckt och han hade haft 25 öre över. Han gick modstulen och promenerade på perrongen, medan han funderade. Då fick han en lycklig idé. Plånboken! På en soffa utanför stationshuset satt 3 bönder och pratade. Han gick fram med plånboken i hand och frågade om någon av dem ville köpa den. Nä va åka vi med den. Men det är en fin plånbak. Jag köpte den i morse för 2 kronor. Vad vill Ni ge? Ingenting. Wi behöver den inte. En krona? Nä. 50 öre då? Nä vi vill inte ha den. Jag måste ha 25 öre till biljetten, det kan Ni väl ge? Ja för hjälps skull må det vara hänt. Om han ändå hade fått 50 öre, så hade han fått över till ett frimärke och till en 10-örescigarr. I alIa fall var han räddad och kom fram till bestämmeleeorten, fast utblottad. Vid stationen möttes han av sina blivande elever, som inte såg synnerligen räddhågade ut. De granskade sin informator  nargånget, mätte honom, värderade honom efter ögonmått. Hur mycket skulle de kunna tillåta sig? Borgmästarn bodde i en egen stor fin villa vid stadens enda riktiga gata. Bordet stod dukat --lyckligtvis. Martin hade levt på en halva öl hela dagen. Borgmästarn frågade, hur resan hade gått. Då flög det i Martin att han skulle dra historien om plånboken och biljetten. Borgmästaren skulle förstå hans belägenhet och kanske ge honom ett förskott. Historien väckte munterhet, men intet medlidande. Alla skrattade och pojkarna skrattade allra mest. Det hade han inte beräknat. Han hade ju suttit och undergrävt sin egen auktoritet hos pojkarna. En sådan strunt, som inte hade ett rött öre i börsen, kunde de väl behandla som en lus. De två pojkarna var borgmästarns egna. En gick i 5te klassen och hade 3 underbetyg, den andre i 4de och hade underbetyg i bara ett ämne. Den tredje var en släkting till borgmästarn. Han gick i 6/1 vid Linköpings läroverk och slog rekord med 6 underbetyg. Martin förklarade för borgmästaren, att det var hopplöst. Det kan så tyckas, svarade denne. Men det förhåller sig så, att pojken genom en inflytelserik släktings bemedling fått löfte om en god plats, om han kommer upp i 6/2. Det är meningen att han skall sluta, och rektorn har anförtrott mig att han kommer att få en lätt tentamen i höst. Ja, tänkte Martin, men sa det inte, går den igenom, då har lärarna antingen särskildå skäl att hjälpa ynglingen eller också är de änglar från himmelen, som slagit sig ner som pedagoger i Linköping. Den sommaren läste Martin 9 timmar om dagen med pojkarna utom helgdagarna och hade behövt läsa 24 timmar om dagen. Det största bekymret var Linköpingspojken. Han måtte ha haft vanan att sitta kvar i klasserna, ty han var redan fullvuxen. Han såg bra ut, men var dum, dessutom stark och framförallt lat. Även han måtte ha fatt nys om att tentamen skulle bli lätt. Han var fullkomligt obekymrad om läxorna. När hans timmar nalkades, var han oftast försvunnen, satt gömd i någon berså och läste romaner. Martin fick springa och leta efter honom. Det förekom inga andra pauser på dagen än för måltiderna och ett bad i Emmån före middagen. Inga förlustelser, jo en. Det skulle bli bal på stadshotellet, och borgmästarinnan, som ville uppfostra Martin till kavaljer, föreslog att han skulle gå med. Men jag har ju ingen flicka att bjuda. Jo flickan i grannvillan skulle bli väldigt glad, om hon bleve bjuden. Hennes pappa är så sträng. Hon får aldrig vara ute på några förströelser. Grannvillan beboddes av en veterinärfamilj, och husfadern var stadens störste familjeförtryckare. Han hade en son som gick omkring som en strykrädd hund, ständigt om i stjärten. Familjen var en sådan där institution, där "barn plågas, pigor gräla och tvenne fångar bevaka varandra." Dottern var en söt och rar flicka, men ack, vad skulle Martin prata med henne om? Om de tyska verben eller om Consecutio temporum? Emellertid gjorde han som borgmästarinnan sa, hämtade den unga damen och följde henne under tystnad till hotellet, där han avlevererade henne hos en flock ungdomar, som samlats i balsalen. Sen träffade han henne inte förrän det var tid att följa henne hem. Då hade hon hunnit krossa en dyrbar vas, som stod i en fönsternisch. Stackars flicka! Martin hade gjort henne en björntjänst. Där hemma väntade henne det rytande lejonet. Vilken själslig tortyr skulle hon inte få utstå av den tyranniske fadern! Han erbjöd sig att betala hälften av skadeståndet, vilket hon naturligtvis avböjde. Han förstod inte hur naivt detta erbjudande var.

  Sommaren gick under svett och mödor och dagen ingick, då de 3 illa förberedda pojkarna skulle ge sig iväg, 2 till Växjö och 1 till Linköping för att tentera upp. Ett mirakel inträffade. Alla tre klarade sig. Att änglarna i Linköping hade sin hand med vid miraklet stod klart för Martin. Men Vimmerbyborna, som inte hade inblick i miraklets mekanik, trodde att Martin lyckats åstadkomma detta lysande resultat av egen kraft. Hans anseende spred sig som en löpeld bland stadens 900 innevånare. Det var något annat än de gamla stofilerna vid Wimmerby skola, som knappt orkade sköta rottingen, mycket mindre undervisningen. "Sic itur ad astra."

  Nu följde en tid med lugnare arbetstakt efter det sista lasarets stormläsning före examen och sommarens svettiga knådarbete med pojkarna. Han hade nu bara ett par timmars läsning om dagen med den 13-åriga Gertrud och, om så behövdes, med den 10-åriga Sigrid. Gertrud var inte särdeles begåvad och inte heller särdeles intresserad. Det sistnämnda kunde bero på att Martin var en tämligen tråkig lärare. Han hade en tvångsmatningsmetod, som äcklade eleverna. De skulle ha i sig ransonerna, och han ägde inte konsten att krydda anrättningen och göra den aptitlig. Gertrud grät ibland, ibland kastade hon sig i knät på läraren, slog armarna om halsen på honom och kysste honom på kinden. Vad skulle den vekhjärtade läraren göra med en sådan lärjunge? Resultatet blev uselt, men vem som bar skulden till det blev lyckligtvis aldrig uppdagat. Ingen av föräldrarna åhörde någonsin en lektion och någon examen förekom inte . Till Martins dagliga uppgifter hörde också att varje kväll spela ett eller ett par parti bräde med borgmästarn. För övrigt disponerade han sin tid efter behag. Varje dag tog han en kortare promenad på stadens gata eller en långpromenad utåt landet. Livsrytmen var lugn och jämn som det stillsamt flytande vattnet i Emmån. Endast två evenemang avbröt enformigheten, likt två minnesmärken vid sidan av en rak väg, som går fram genom ett flackt, intresselöst landskap. Det ena var en tillställning på stadshotellet och på denna spelade Martin en mindre hedrande roll. Det var ingen exclusiv tillställning, inte en fest enbart för societeten: Borgmästarn, läkaren, apotekarn, postmästarn och läroverksadjunkterna. Det var mest småhandlare och butiksbiträden. Bland dessa kände sig inte Martin så bortkommen. För inte längesen hade han  själv varit en ringa medlem av skrået. Han hade stått i morbror Johans lilla lanthandel, som han på kort tid hunnit förstöra. I förhållande till honom var egentligen dessa bodbetjänter från staden överklass, som det borde vara en heder för honom att få fraternisera med. De nya bröderna, som hade mynt i börsen, bjöd på punsch och vid festens slut samlade en av dem ihop några kamrater till eftersläckning hemma på sitt rum och Martin ombads att göra sällskap, vilket han med någon tvekan gjorde. Det blev mera punsch, mera drycker, och för att inte förråda sin oerfarenhet i fråga om starka dryoker höll han jämna steg med de andra. Den kvällen blev Martin berusad. På hemvägen konstruerade han, den annars så matematiskt obegåvade, vertikalvinklar och andra geometriska figurer med benen. Hur skulle han utan att väcka folket i borgmästaregården komma in i sitt rum? Lyckligtvis låg borgmästareparets sängkammare på övre våningen. Martin bodde i nedre. För säkerhets skull drog han av sig skorna och bad en tyst bön att dörrarna inte skulle knarra. Det gick bra. Åtminstone var det ingen som yttrade förargelee över att ha blivit störd. Efter den händelsen undvek han de nya bröderna. Dagarna flöt åter lugnt och stilla som vattnet i Emmån.

En dag då Martin var ute på sin kvällspromenad inträffade det andra, det stora evenemanget. Han fick plötsligt se en eldslåga flamma upp på avstånd och satte av i språngmarsoh i riktning mot eldstoden. Det var majorens stora vita hus vid stadsgränsen straxt intill Emmån som brann. Han blev het av iver, rusade upp för trappan i en flygelbyggnad, över vilken gnistorna regnade. Här var bråttom om något skulle bli uträttat. Man kan inte be en eldslåga lugna sig ett ögonblick, medan man hinner tänka över vad som är angeläget att rädda. Det första han träffade på var ett halvt dussin tomma ölbuteljer. Dessa åkte ut genom fönstret och krossades mot gatstenarna. Folket hurrade. Nästa lösöre som åkte ut genom fönstret var några par trasiga skodon utan bottnar och nästan utan överläder. Då jublade publiken. Nu besinnade sig Martin. Vid väggen stod en byrå. Han drog ut lådorna och fann strumpor, skjortor, underkläder, kragar m.m. och allt vräktes ut på gatan. Nu började folket ropa att han måste lämna huset, och han lydde det otvivelaktigt förståndiga rådet. Han sprang nu upp för trappan till andra våningen i huvudbyggnaden och kom in i en väldig sal. Där träffade han på en man, som också var angelägen om att utmärka sig och som höll på att rycka loss en äaldig antik väggspegel med förgylld ram och med vackra ljusstakar på sidorna, vari hängde gnistrande kristallprismor. Han bad Martin om hjälp, och med förenade krafter lyckades de bryta loss den vackra spegeln från väggen och bära ner den på gården. Om denna kommit undan i oskadat skick, hade Martin och den andre okände hjälten verkligen förtjänt beröm. Nu såg den emellertid bedrövlig ut, och det är ovisst om ägaren var så uppriktigt tacksam som han efteråt påstod sig vara. Det är anmärkningsvärt att ingen enda utom dessa båda gjorde ett försök att rädda något. Familjens egna medlemmar syntes inte till. De båda hjältarna fortsatte att arbeta, tills det började att se farligt ut. När Martin rusade ut på gårdsplanen, fick han i förbifarten en stråle från vattenslangen över sig. Skymningen hade nu tätnat, brandman sprang fram och tillbaka, skrek och hojtade, dök fram ur mörkret in i ljusfältet och försvann in i mörkret igen. En spruta var i verksamhet, men det räckte inte långt. En vattenkedja bildades från ån till brandplatsen och i den ställde sig Martin. Hinkar langades ur hand i hand i en ständig kretsgång. Svarta, sotiga gestalter stod och trampade i lervällingen, som sprutade högt upp på smalbenen. När även huvudbyggnaden brunnit ner och ingenting mer var att göra, gick Martin hem. Då hade hjälteglorian kring hans panna redan börjat blekna. Han sade sig att han kanske gjort majoren en tvivelaktig tjänst. Det hade kanske varit bättre att det lilla han hade bärgat --några strumpor, skjortor, underkläder, en visserligen dyrbar, men via bärgningen illa skamfilad väggspegel och några andra småsaker --fått brinna upp. Då hade majoren, som påstods ha dåliga affärer, fått ut mera av brandbolaget. Borgmästaren var av samma mening. Via frukostbordet morgonen efter branden höll denne en föreläsning om ungdomligt lättsinne. Vad skulle det vara bra för, frågade han, att förstöra kläder och riskera livet på nånting så hopplöst. Det hade varit en större tjänst att låta alltsammans brinna. Då hade majoren fått större brandskadeersättning och det hade han behövt. Man ska inte ingripa i onödan. Det är bara dumt. Se nu hur er bästa kostym ser ut: Ja det var verkligen Martins bästa kostym ty det var hans enda. Där satt han nu avklädd all sin härlighet. Han hade bara gjort sig löjlig genom sin beskäftighet. Men borgmästarinnan sa: Jag tycker tvärtom, att det var mycket stiligt gjort av den unge mannen. Där stod en massa människor och bara gapade. Han var den ende som vågade något och gjorde något. Ungdomen är inte så klok som vi gamla, men den går någonting. Martin fäste en tacksamhetens blick på borgmästarinnan. Hon var så söt och vacker. Wisserligen hade hon 6 barn, men hon var så skär och fin i hyn och så talade hon så vackert och melodiöst. Det lät som musik i hans öron.

  Sen blev det inte fler sensationer den terminen. Martin tittade makligt, utan jäkt då och då i Livius och Homerus, och ett par timmar om dagen läste han med Gertrud, som allt oftare kröp upp i knät och smekte läraren för att slippa lindrigt undan. Det hade ingenting med kärlek att göra. Hon var så rörande naiv, naivare än sin 10-åriga syster Sigrid.

  Till julen kom pojkarna hem från Växjö. Det hade gått oväntat bra för dem i skolan. De köpte julklappar och ville ha hjälp av Martin att skriva julklappeverser,men det skulle heta, att de gjort dem  själva. "Nä", sa  Martin, "dä kan ja inte". Men apropå julklappar så måste han  själv köpa sådana.. Detta var ett nytt bekymmer. I Askaremåla förekom ingen julklappsutdelning. Vad skulle han köpa? Han gick till farbror Klasoch anförtrodde honom sina bekymmer. Farbror Klas, borgmästarns bror, var en liten trind herre, som hade manufakturaffär i staden och kallades patron. Han var ungkarl och söndagsmiddagsätare hos borgmästarns. De där struntpojkarna, sa han, behöver Ni inte ge några julklappar. (Han hade den inte helt felaktiga åsikten att brorssönerna var slynglar. De ville gärna skoja med farbror Klas för hans klotformiga figurs skull. Men om Ni nödvändigt vill, fortsatte han, så ge dem var sin 50-öres-bok. Det är auktion i dag på gamla böcker. Flickorna kan Ni ge var sin liten eau de cologneflaska. Jag har sådana till billigt pris. Martin gjorde som farbror Klas sa. Vad skulle han annars göra? Men han hade en oroande känsla av att detta var ett alltför lätt sätt att komma ifrån en så viktig angelägenhet. Då måste han åtminstone försöka skriva verser till de enkla julklapparna. Och han skulle hjälpa pojkarna också. Äldste sonen, som också hette Klas efter sin farbror och var den värsta retstickan, hade köpt en liten rund figur av porslin som i någon mån liknade farbror Klas, vilken den var avsedd för. Den satt på pottan, grinade brett och bar sig åt. Den ville Klas att Martin skulle skriva en skojig vers till. Det var Martins första försök, men med mycken möda fick han ihop följande genialiska strofer:

  Min bäste herr patron,

Vad tror du du får se?

En liten nätt person

Så vänligt mot dig le.

Han hyfsning ej lär visa,

Jag alltför väl det vet.

Men vad man dock bör prisa,

Det är hans öppenhet.

  Sen fortsatte han att skriva mer eller mindre lyckad vers --mest mindre-- på flera paket, även sina egna. På julafton efter middagen samlades man i stora salen på andra våningen, där granen stod, och julklappsutdelningen började. Paketet med porslinsgubben till farbror Klas kom fram, versen lästes upp och alla skrattade utom farbror Klas. Har du verkligen skrivit den  själv, Klas, frågade. borgmästarinnan. Ja visst, svarade denne. Då upphov den skeptiskt anlagde farbror Klas, som tyckte mycket illa om sin brorson, sin röst och sade: Är du så naiv, så du tror att den struntpojken har skrivit versen själv. Bogmästarn vände sig mot Martin. Det är kanske Ni som har skrivit den? Wi har hjälpts åt, svarade Martin undvikande. Ja vi har hjälpts åt, instämde Klas. Det är i alla fall lustigt hopkommet, avslutade borgmästarn. Va nu då, tänkte Martin, skall en ny skald uppstå, en ny Tegner eller ny Runeberg? Men hans skaldedrömmar avbröts snart av nyktra, jordiska tankar. Nästa paket var till honom och befanns vid öppnandet innehalla ett fint kostymtyg. Detta var förkrossande. Han såg sig hjälplöst omkring, som om han ville be om råd hur han skulle bete sig. Till sist steg han upp och bugade sig så djupt att över- och underkropp bildade en rät vinkel, men kunde inte säja nånting. Sådan var  alltså borgmästaren, han som läxat upp Martin för att han förstört sina kläder vid eldsvådan.