|
Kapitel
1 Orientering i den
eviga ungdomens stad.
Martin hade kornmit till
Uppsala med sinnet fyllt av gluntsång och romantiska drömmar.
Vardagens praktiska detaljer hade han inte tänkt på. Men redan första
dagen i Uppsala, blev han påmind om dessa. I det rum han hade hyrt
fanns en utdragssoffa, vilken tjänstgjorde som sittplats på dagen och
liggplats på natten. När han lyfte på locket, befanns soffan vara
tom. I sin stora gråmålade träkoffert med järnbeslagen hade han några
böcker, skjortor och underkläder, 35 par grova hemstickade
yllestrumpor, ett täcke och en huvudkudde, men ingen madrass. Den fick
inte plats i kofferten, och Elna menade att det nog skulle finnas en
madrass i sängen dit han kom i sin rådvillhet vände han sig till
Lotta. Lotta var sedan långt tillbaka änka och hade under decennier städat
för studenter. Nu var hon gammal och rynkig och ovanligt ful. Men hon
var vacker invärtes, och man behövde inte vända ut och in på henne för
att se det vackra, ty det lyste fram ur hennes ögon. Hon var ett under
av godhet och hjälpsamhet. Jodå, hon skulle ordna med madrass. Hon
skulle gå ut i stan och köpa säckväv och samtidigt skulle hon söka
reda på en bonde, som hade sin gård straxt utanför stan och dagligen
levererade mjölk till stadsborna. Han kunde komma med halm och fylla
madrassvaret med.
Så måste Brodin och Martin skaffa sig ett matställe. Den detaljen
ordnade Otto Lindahl. Han hade hyrt på Övre Slottsgatan 8, och i samma
gård fanns ett ganska populärt matlokus. En pensionerad fanjunkare
hade med familj flyttat till Uppsala och satt upp matservering för att
få råd att låta sina barn studera. De båda sönerna var redan
studenter. Den ene läste på fil kand och blev folkskollärare i
Stockholm, den andre var medicinare och blev provinsialläkare nånstans
i Uppland. Yngsta dottern
gick ännu i skolan och skulle sedan söka in på seminariet. Den
oformligt tjocka frun och de båda äldsta döttrarna fick slita hårt
med inköp, matlagning, dukning och diskning för ett hushåll på ett
30-tal personer, familjemedlemmama inberäknade. Martin blev bordsgranne
med Otto Lindahl vid det mindre bordet. Har skall nämnas endast 2 av
matgästema, de båda som blivit mest bekanta. Den som dominerade i
matlaget var en fil.kand., som satt vid det stora bordet. Han var
sprudlande vital i och talför, intresserad av allt, och ville diskutera
religion, politik eller vad som helst. Han hette Westling och blev i
sinom tid rektor vid Göteborgs folkskolleseminarium och fader till 2
landshövdingar, Per Westling i Kristianstad och Axel Westling i
Karlstad. Vid det mindre bordet satt den äldste studenten i laget. Han
hade legat länge vid universitetet utan att ta någon examen eller ens
tentera. Han var förlovad med äldsta dottern, som tåligt väntade på
att hennes älskade skulle bli något, sa att de kunde gifta sig. Han
hade kommit till Uppsala för att bli präst, men fast han inte var någon
festprisse, utan en skötsam och ordentlig, rent av allvarlig man, kunde
han inte uppbringa något intresse for teologiska studier. Han lämnade
små bidrag till tidningar och arbetade tidvis både på ett nytt
stenografiskt system, som skulle bli bättre Melins och Gabelsbergers.
Det lär också ha haft vissa företräden, men olyckligtvis var han så
ivrig att få det nya systemet publicerat, att han utmanade
representanter för Melin och Gabelsberger, innan han fått tillräcklig
träning i sitt eget system, och resultatet blev ett dundrande fiasko.
Hans verkliga intresse var att sjunga roliga visor och berätta bygdemålshistorier
från Småland. Han var en mycket sympatisk man, men som ofta är fallet
med komiker och humorister var han till vardags inbunden och tungsint.
Till all lycka fick han till sist en uppgift som passade honom. Han blev
anställd som vissångare och historieberättare på Skansen. Karl
Petter Rosén blev Gödde i Göljaryd och skulle komma att roa
tusental och åter tusental av skansenbesökare. Martin var och hälsade
på i makarna Roséns hem i Stockholm. Martin skulle låta skriva in sig
i Smålands nation och anmälde sig hos förste kurator Sven Nilsson.
Denne var skön som en grekisk gud, en blond Apollo. Han var teolog och
gick sista året vid universitetet, blev tidigt kyrkoherde i Solna och
e.o. hovpredikant. Han lade genast bort titlarna med Martin, och sedan
han gjort det, skickade han honom att hämta några foton hos en
fotograf. Stolt över att vara du med en man som nästan var präst tjänstgjorde
Martin med nöje som springpojke åt sin nyförvärvade ärade broder.
Sedan Martin låtit inskriva sig vid universitetet och anmält sig till
föreläsningar, var han färdig att sätta igång med studierna. Men
han tog sig ett par dagars ledighet för att orientera sig i den eviga
ungdomens stad.
|
|