Från studentlyan till adjunktskammaren
Anteckningar
ur minnet
Kapitel
2 Martin drabbar sig
vid recentiorsfesten.
Varje hösttermin hålls recentiorsfest, en nationsfest, där de nykomna studenterna hade tillfälle att bli närmare bekanta med sina äldre landsmän, juniorerna och seniorerna och få ett smakprov på nationslivet i dess glada, muntra former. Martin hade några gånger varit uppe på nationslokalen och tittat i tidningar och han motsåg den förestående festen med stora förväntningar. Den blev inte sa märklig som han hade trott, inte så svärmisk och andligt gaskig. Mitt i stora salen var placerat ett väldigt långbord, kantat med punschglas både på lång- och kortsidorna och med stora bålar mittpå, fyllda med punsch och bischoff, rödvin uppblandat med vatten och med en tillsats av socker och kryddor. Recentiorerna hälsades välkomna med några allmänna fraser och en allmän skål dracks. Var och en behöll sitt glas i handen. Somliga slog sig ner i grupper i någon hörnsoffa,
andra stod i klungor eller två och två och pratade, en del gick runt bordet i en elliptisk bana kring bålarna, ungefär som jorden kretsar kring solen, dock icke så lagbundet. Man stannade då och då vid en bal och fyllde på sitt glas med sleven eller man gjorde en lätt gir och kom tillfälligt ur sin bana, man pratade och lade bort titlarna. Martin lyssnade och kom underfund med hur det gick till med titelbortläggning: Boman 85 --Ståhl 86. Tack ska du ha. Martin tyckte det hade varit rationellt, om var och en hade burit en bricka på bröstet, där studentåret stod angivet. Då hade man inte behövt blamera sig genom att föreslå brorsskål med en äldre student. Nu fick han läsa i anletsdragen och söka bedöma vederbörandes ungefärliga ålder efter mustaschernas längd, hyns släthet m.m. Han gick omkring med sitt glas lyft i brösthöjd och tittade. Slutligen, fick han se en skägglös yngling, som om han gått i någon av de övre ringarna på gymnasiet. Honom vågade han sig på. Han stegade fram och föreställde sig: Anfält 88. Tack ska du ha. Den tilltalade så sitt namn, men Martin observerade att han inte nämnde sitt studentår. Detta tolkades som okunnighet om akademiska vanor. Att ynglingen var fåordig och reserverad fattade Martin som blyghet och förlägenhet. Snart lämnade han sin nye broder och fortsatte att söka efter skägglösa eller fjunklädda överläppar. När han vankat omkring länge och väl, kände han sig trött och sökte upp Bredin, som han drog med sig till en soffa, där de slog sig ner och pratade. Bredin var nämligen också med, den lille bleke studenten med den konkava näsryggen och den lilla lustiga uppåtsträvande nästippen. Även han gick omkring med sitt glas, fast han bara skrattande låtsades dricka. Han berättade skrattande att han stått ensam och sett sig omkring, då en lång kraftigt byggd gammal student kom fram till honom och med dundrande stämma, som fyllde hela salen, skrek: "Skål på dej, min lille vän:" Bredin hade bugat: "Bredin, smålänning 88." Ja va fasen gruffar du då för?", sa den okände och gick utan att nämna sitt namn. De fick sedan reda på att han hette Fischer, var jurist med Jönköping som hemort. Ungefär vid midnatt var Bredin och Martin trötta och gick hem var och en till sitt, den förre hel- och den senare halvnykter.
