|
Kapitel
3 Martin tar
teol.f'il. på 2 terminer.
Sten Stensson Steen f'rån
Eslöv tog prillan i Lund på 2
terminer och vann ryktbarhet därigenom. En sådan studiebragd var
Martin inte mäktig, men det var Henrik Brodin. Att han blivit kuggad
som privatist i Helsingborg hade gått denne begåvade och ambitiöse
yngling så djupt till sinnes, att han ansåg sig tvungen att
rehabilitera sig genom ett examensrekord. Han kom till Uppsala i
september och var f'ärdig med sin förberedande examen i december, köpte
sig höghatt och en ny överrock och tog plats som predikobiträde i en
upplandsf'örsamling under vårterrninen. I den galoppen kunde inte
Martin f'ölja med, men han hoppades kunna avverka teologicof'ilen på
två i stället för i kursplanen beräknade tre terminer. Wissa omständigheter
var gynnsamma. I grekiska och latin var han tämligen väl f'örberedd.
Tentamen i historia för Harald Hjärne var en f'ormsak. Wisste man när
och var Gustaf' II Adolf' stupade och när westf'aliska freden slöts, tyckte Hjärne att det
kunde räcka f'ör teologernas vidkommande. Han beklagade att ingenjörerna
ännu inte hunnit uppf'inna en maskin att tentera teologer med. Kursen i
f'ilosofi var obetydlig. Det största och svåraste ämnet var
hebreiska. Den kurs, sorn docent Nylander gav i ämnet, tog 3 terminer.
Därför anmälde sig inte Martin till denna kurs, utan tog i stället
privatlektioner för G.E. Lindberg. Om denne man skall sägas några
ord. Han var gift och hade många barn, och han uppehöll sig och sin
stora familj huvudsakligen genom att ge privatlektioner. Med seg energi
slet han sig fram till doktorsgraden och blev inte långt därefter
professor vid Göteborgs högskola. Richard Sandlers maka, Maja Sandler,
är en dotter till honom. Lindberg var en mycket sympatisk man, okuvlig
idealist och ständigt verksam. Vid sidan av sitt vetenskapliga arbete höll
han föredrag i föreläsningsföreningar, skrev i tidningar och
tidskrifter och författade en bok, betitlad
”Framtidens kristendom”. Det är sannolikt att han fattat som
sin uppgift att utföra en gärning i Viktor Rydbergs och Pontus Vikners
anda, de två stora namn, som dyrkades av studenter med idealistisk läggning.
L var en utmärkt
lektionsgivare och med hans hjälp slog Martin tämligen smärtfritt i
sig kursen. Han gick också på föreläsningar i ämnet för prof
Nordling, gemenligen kallad stamfadern därför att han stammade och även
därför att han skrivit om de hebreiska ordstammama. Här skall stickas
emellan med en liten historia. Nordling hade en bror, som var professor
i juridik, och de bådä bröderna bodde i samma hus på Kungsängen,
juristen på nedre botten och orientalisten en trappa högre upp. En
teol stud skulle anmäla sig till tentamen i hebreiska, och då han såg
att det stod prof. Nordling på dörrskylten på nedre botten, gick han
in där. Han blev något forvånad, när han kommit inom dörren, ty han
kände inte igen sin professor.
Vad önskar kandidaten? Åh ursäkta! Jag märker, att jag kommit till
en galen professor. Martin var färdig i april och hade under väntan på
examen, som kom i maj, god tid att titta på stan. Han drev på gatorna,
störde kamraterna, promenerade i Flusterpromenaden ut till Kap, över
Polacksbacken till Grindstugan och tillbaka till staden över Slottet. När
vårserenaderna började, gick han ute på nättema och lyssnade. Han
kunde samtidigt höra "Sov i ro" från flera väderstreck.
Sova i ro, det var just vad de stackars borgarna och de unga skönheterna
inte fick. Men höjdpunkten av vad han hittills upplevat i Uppsala och i
hela sitt liv var Valborgsmässo- och förstamajfirandet. Något så
vackert hade han aldrig sett som när studenterna i sina vita mössor
likt en skummande flod böljade fram mellan husraderna på
Drottninggatan uppför Slottsbacken. Och när docent von Scheele med sin
vackra stämma och sitt poetiska språk talade för våren och tonerna
av den grandiosa "Hör oss Svea" strömmade ut i aprilkvällens
blåa skymning, allt under
det eldarna på Uppsalaslatten med sina gulröda facklor kämpade mot mörkrets
makter, då stod han där nästan paralyserad. Det var inte glädje han
kände, snarare smärta, men smärtan var ljuv. Ännu i sin sena ålderdom
sitter Martin varje Valborgsmässoafton framför radion och lyssnar
gripen på vårhälsningarna från Slottsbacken, drömmer sig vara ung
och stå med i sångarleden.
Första maj var inte den ljuva smärtans, utan den uppsluppna glädjens
dag. Det var den dagen nationerna hälsade på hos varandra och genom
sina represententanter i så vitt möjligt kvicka och skämtsamma tal smått
skändade varandra. Den kvickaste var Göteborgs nations förste
kurator, Knut Kjellberg, den blivande store folkbildningskämpen, som
reste omkring i landet, höll väckande föredrag och bildäde en massa
föreläsningsföreningar. Martin följde helst med Göteborgarna på
deras uppvaktningar för att höra på Kjellberg. Han minns särskilt väl
ett tillfälle, då han trängde sig in i Göteborgarnas led, då dessa
var på väg till Wermlands nation. Då de kommit in i nationssalen, gav
förste kurator --han hette visst Rådström --vaktmästaren order att låsa
dörrarna. Göteborgarna var tagna till fånga. Kjellberg såg en smula
förbryllad ut, men fattade sig snart. Han knackade i glaset och började:
Ärade landsman et ceteri hospitesque! (Det var den stående inledningen
till hans nationstal och medicinarnas skämt med latinarna.) När vi nu
med våld tvingas att umgås med de efterblivna värmlänningarna, är
det var medborgerliga plikt att bibringa dessa barbarer en smula
bildning, på det att vi en dag må kunna hälsa dem välkomna som en länk
i civilisationens historiska utvecklingskedja. --Detta kunde inte Rådström
svara på annat sätt än
att ge order om att låsa upp dörrarna och låta Wärmlänningarna avtåga.
Martin var några gånger på convivium i Göteborgs nation --han var
bekant med von Friesen och Bissmarck och ett par andra Göteborgsstudenter
--och lyssnade begärligt på Kjellbergstal. En annan bekant Göteborgsstudent
var Furstenberg och fast de båda var judar (Kjellberg halvjude), kom de
dåligt överens. Efter en ordträta på nationen gick Kjellberg fram
till Furstenberg, räckte fram handen och sa: Broder: Vi är båda av
Abrahams släkt och ättlingar av Moses. Låtom oss räcka varandra
handen, besinnande, att vara förfäder en gång vandrade hand i hand
genom Röda havet.
Naturligtvis följde Martin med även smålänningarna på deras första-
majuppvaktningar, bl.a. följde han med till Västgöta nation. Smålänningarnas
talesman den gången var inte Sven Nilsson --han var ingen skämtare
--utan Carl Adam Seth, en gammal student, som dock inte kunde kallas överliggare,
eftersom han var amanuens i botaniska institutionen (?). Han var en
godmodig man och en ganska fyndig talare. Västgötarnas representant
ironiserade över Smålänningarnas närighet, lovprisande Getapuliens
befolkning för konststycket att kunna livnära sig på sina magra
stenbackar. Citerande ett gammalt ordstäv yttrade han: Sätt en smålänning
på en klippa i havet och giv honom en get, så föder han sig. Seth
replikerade: Men om man sedan sätter dit en västgöte, sa vräker han
smålänningen i havet.
Det var sångens och de kvicka talens Uppsala som dittills gjort det
djupaste intrycket på Martin. När
han fått sin examen, skulle han bjuda några st. kamrater på
examensfest. Den blev av det enklare slaget. På den tiden kunde man hos
vaktmästarn på Göteborgs nation köpa en hela punsch för en krona
eller möjligen 1:50. Med
buteljen i ett paket tågade de iväg till Grindstugan, som då bara var
en kaffestuga, men om man var snäIl och anspråkslös, kunde man också
få en bit mat. Martins gäster fick själva betala maten, men kaffet
och punschen bjöd han på. På hemvägen från Grindstugan blev Martin
trött, och då de kom ned på Drottninggatan, smet han in på gården
till ett åkeri och satte sig i en droska. Mitt ibland en massa åkdon
och med stalldoften simmande i luften sjöng han: Här är gudagott att
vara. 0 vad livet dock är skönt. Kamraterna, som saknade honom, och hörde
sången, kom och hämtade honom. Det bör i sanningens namn sägas, att
Martin inte var värre berusad än att han kunde ta vara på sig själv.
Det var bara ett infall han fick att gå och sätta sig i åkdonet.
Antagligen var det den gången han hade glömt portnyckeln. När han kom
till sin port på Östra Ågatan, var denna stängd. Docent Nylander,
den blivande domprosten i Strängnäs, som var vice värd för
fastigheten, var en ordentlig man, som lät stänga port en på bestämt
klockslag. Porten var infälld i ett 2 a 3 meter högt plank, som skilde
gården från gatan. Martin var ingen fasadklatträre till professionen,
men var väl gymnastiserad och lyckades ta sig upp på planket, där han
satte sig på kanten grensle, och med utsikt över Dombron sjöng han så
saktelig, sa saktelig: Nu tror jag det kan vara tid att tänka på refrängen.
Sedan hoppade han så ljudlöst han kunde ned på den stenlagda gården,
gick upp på sitt rum och lade sig att sova.
Nu återstod endast att packa den gråmålade och resa hem till Askaremåla.
Från Stockholm tog han båt till Karlshamn.
|
|