|
Kapitel 4 Martin luktar på skönlitteraturen
Dittills hade Martin läst
ytterst få böcker utöver skolkurserna. I skolan hade lärarna gått
igenom den traditionella antalogien:
Svea, Frithiofs saga, Fänrik Ståls sägner,
Svenska bilder. Snoilskys finslipade mejslade, marmorglänsande strofer
gjorde inget intryck på Martin och har inte heller senare gjort det.
Den första dikt som satte hans hjärtsträngar i dallring var "Döbeln
vid Jutas". Den lärde han sig utantill och deklamerade den i tid
och otid. Det är möjligt att den var upphovet till den hjältedyrkan,
som länge var ett sorts religionssurrogat för honom. Under sista året
i Växjö utökades repertoaren med Gluntarna, exekverade av Wilhelm Göransson,
den blivande chefen for Husqvarna, och skaldens egen son, Thorvald
Wennerberg, som hade en härlig basröst och inövat sångerna under sin
pappas ledning. När landshövdingen och landshövdingskan, född
Chronstedt, ättling till förrädaren på Sveaborg, var borta, ställde
Thorvald till små supeer på residenset, där det efteråt serverades
gluntsång och ett glas punsch. Vid ett sådant tillfälle fick Martin
också vara med. Under det första året i Uppsala utökades lyrik- och
sångskatterna något litet. Sven Scholander kom dit och sjöng Fredmans
epistlar till luta. Detta var en stor upplevelse. Det var inte de
groteska krogscenerna som fängslade Martin mest, utan de pastorala sångerna
och de fina naturmålningarna, exempelvis "Liksom en herdinna högtidsklädd',
"Storm och böljor tystna ren", men framför allt de sånger,
som färgats av svårmod och dödsstämning, t.ex. ”Chahon i luren
tutar, stormarna börja vina, till sin förvandling lutar snart min dödsminut”.
Nu äntligen kom han sig för med att gå till nationsbiblioteket och låna
hem Fredmans epistlar. De sånger som Scholander föredragit till luta
hade han lärt sig melodierna till och dem gick han nu ooh gnolade på."
Mest för att det var en modesak --för många var det väl också ett
hjärtebehov --läste han också Viktor Rydberg ooh Pontus Vikner.
På hösten 89 kom ett nytt tillskott av Växjöstudenter till Smålands
nation. Har skall nämnas endast två av de nykomna, de två som för
Martin skulle komma att betyda mest. Henrik Almstrand och Otto Ljungsjö.
Ljungsjö var en originell humorist och karrikatyrtecknare, som med sina
underfundiga infall och lustiga krumelurer utlöste skrattsalvor i
kamratlaget. Med en cirkel och inuti cirkeln 4 prickar och 4 raka streck
kunde han trolla fram en karrikatyr av Almstrand, så infernaliskt lik
originalet, att ingen som sett denne kunde forväxla honom med någon
annan. Martins ansikte var besvärligare. Där fanns oregelbundna kurvor
vinklar och skarpa kanter, som inte kunde fångas in om en cirkel med 4
prickar och 4 raka streck. Därför tog det minst 5 minuter for konstnären
att få fram karrikatyren, men då kunde ingen ta miste på identiteten.
Hade Ljungsjö med allvar arbetat på att utveckla sina konstnärliga
anlag, skulle han sannolikt ha blivit en av våra bästa tecknare.
Almstrand kom med friska fläktar både till nationen och matlaget. I
sin kappsäck hade han med sig en stormvind, August Strindberg. Denne,
som slagit med Röda rummet" var 80-talets stora profet, beundrad
av de unga för sina djärva, hänsynslösa angrepp på det bestående.
Han var den främste målsmannen i Sverige, för naturalismen, den från
Zola utgående litteraturriktning, som svepte genom Europa. Almstrand
var väsensbesläktad med Strindberg, en Strindberg i miniatyr. Han
sprudlade av ideer, var djärv i sina yttranden och hade sin lust i att
kritisera och slå ned på gamla traditionella åsikter. Det var "Röda
rummet" han hade med sig i kappsäcken. Martin tog intryck av hans
politiska radikalism, men delade inte hans litterära smak. Det var och
är en brist hos honom. Han har aldrig kunnat få någon näring för
sin själ av att läsa Strindberg. Han saknade organ att mottaga och smälta
dennee förkunnelse. Men det kom snart en strömning som bättre
motsvarade" hans andliga behov, det s.k. nittitalet. Redan 1888
utkom Heidenstams "Vallfart och vandringsår", som signalerade
uppror mot åttitalismen, skomakarrealismen, som Heidenstam kallade den
i sin stridsskrift "Pepitas bröllop". Mot 80-talets krav på
att verkligheten skulle återges med fotografisk noggrannhet hävdade
han fantasiens och inbillningens rätt att skapa fritt. Men inte
Vallfart och vandringsårs färgrika bilder av Österlandets sorglösa
njutningsliv var Martin mogen att anamma. Det var några år senare, när
han läst "Nya dikter" som han blev fanatisk beundrare av den
högreste diktare, som skrivi t "Pilgrimmens julsång", "Jairi
dotter" m.fl. visionära dikter. Han fortsatte att dyrka sin avgud,
ända tills den bittra fejden mellan Heidenstam och Strindberg blottade
egenskaper hoe människan Heidenstam, som han inte kunde gilla. I en
artikel betecknade han Strindbergs animositet som "plebejens sneda
blick uppåt". På vanligt enkelt språk måste det betyda, att den
lågättade fattige Strindberg skulle se med avund på den anrike, farmögne
Heidenstam. En rätt simpel insinuation. "Jag vill inte längre
leka sig med de fattiga barnen." Vid detta tillfälle visade.--den
store diktaren som en liten människa, spotskt förnäm, infam mot en
gammal vän. Under den tid de samtidigt vistades i Schweiz och även
sedan hade de varit intima vänner, umgåtts förtroligt och växlat
uppskattande brev. H tålde inte kritik, gjorde anspråk på att vara
tabu. När en gång en Hammarsköld tog sig för att kritisera
"Karolinerna" från historisk synpunkt, skrev Heidenstarn en
elak och enl. mångas mening orättvis artikel, vari han erinrade den
stackars kritikern vilken ömklig roll hans förfader Lorenzo Hammarsköld
hade spelat, då han vågat kritisera Tegner och av denne blivit omdöpt
till Hammarspik och förklarad som den dummaste på jorden. Samma öde
hade nu drabbat ättlingen, då han gett sig in på att mästra ett
diktverk. Spotskt, oöverlagt!
Avguden Heidenstam hade alltså ramlat ned från sin piedestal och svärtat
ned sig i askan från offerelden. Detta hindrade emellertid inte, att
Martin fortfarande beundrade H som diktare, men han dyrkade honom inte längre
som en liten gud. År 1891 utkom två betydande diktverk: Levertins
"Legender och visor". samt Frödings "Gitarr och
dragharmonika". Därmed hade 90-talet på allvar brutit in. Nu fick
Martin sin litterära stöt. "Legender och visor" glödde av
passion, flämtade av livstörst och suckade av dödslängtan. Levertins
liv blev hektiskt och slutade tidigt genom en olyckshändelse. Det var
mest dikterna om döden som fängslade Martin mest. Länge ljöd denna
strof i hans öron:
Om sorg och saknad kunna skörden mogna,
för skäran redo snart
stå mina år.
Du enda älskade, du
enda trogna
du som allen mitt hjärtas
törst förstår,
du bleka drottning som bär
Dödens namn,
kom, låt din vallmo
vissna mot min famn.
Det är fascinerande dikt. ”Gitarr och dragharmonika” Levertins poesi
var pretiös, elegant, parfymdoftande, Frödings enkel, okonstlad,
genomskinligt klar. Den var dessutom humoristisk och originellare än något
man dittills hört. Diktsamlingen slog genast igenom och blev oerhört
populär. Studenterna deklamerade på gatan ”Farväl du grymma vänd i
Sveden, du grymma vänd som glömde eden", ”Tre trallande jäntor”,
"Våran prost" m.fl. För Martin var det som om han fått i
sin hand något som han gått och väntat på. Han kände sig rent
berusad av sådana dikter som "Vackert väder", "Vallarelåt",
"Det var dans bort vid vägen” ,"Elin i Hagen'! m.fl. Han
blev så fängslad av Fröding, att han aldrig har kunnat göra sig
oberoende av honom.
|
|