|
Kapitel 5 Martin råkar in i radikala kretsar
Martin förstod sig inte
på politik och hade heller inget intresse för den. Men atmosfären
kring Almstrand var mättad med politik. Luften kring honom bestod av
syre, kväve och --politik. Var man inte vaccinerad med konservativa åsikter,
riskerade man att bli smittad och det blev
Martin. Den dåtida radikalismen var på intet sätt
halsbrytande, i nutida politik har dess ideer accepterats av alIa
partier. De förnämsta programpunkterna var: Allmän rösträtt,
arbetarskyddslagstiftning, förbud mot utnyttjande av minderårig
arbetskraft i fabrikerna (Läs Viktor Rydbergs dikt "Den nya
Grottesången", Giv mig trälabarnen ack, även tioårs och yngre!)
religionsfrihet, förbättrat skolväsen m.m. --sådant som nu är
genomfört och betraktas som självklara ting. Det teoretiska underlaget
för dessa reformsträvanden var främst John Stuart Mills utilitetslära!
Största möjliga lycka för största möjliga antal människor. Ur
religiös och moralfilosofisk synpunkt var denna lyckomoral otillfredsställande,
men som arbetshypotes för ett reformparti dög den. Hurdan var de de
unga radikalernas inställning till religionen? Det borde för Martins
del ha varit ett centralt problem. De naturvetenskapliga
forskningsresultaten, framför allt Darwins utvecklingslära, hade
gripit sinnena och undan undergrävt tron på kyrkans dogmer. Ernst
Haeckel hade i sin bok "Naturlig skapelsehistoria” dragit de
filosofiska slutledningarna av de vetenskapliga rönen och sökt påvisa,
att livet är en enhet och har tillkommit genom naturlig utveckling från
lägre till högre, och inte genom en skapelseakt av ett utanför eller
över naturen stående allsmäktigt väsen. Denna bok läste Martin jämsides
med första Moseboks skapelseberättelse. Herbert Spencer hade kommit
med sin agnosticism och hävdat, att man ingenting kan veta om de översinnliga
tingen. Han medgav att livets uppkomst inte kan
förklaras, om man inte antar en yttersta orsak, men förnekade
att man kunde veta något om den. Martin nosade även på agnosticismen
och fann den ofrånkomlig. Man kan inte med sitt förnuft nå fram till
visshet om det översinnliga men
heller inte förneka dess existens. Han betänkte inte att man kan nå
visshet på en annan väg, den som Paulus, Augustinus, Sven Lidman och
tusen sinom tusen andra gått, upplevelsens väg. Paulus var så viss i
sitt sinne att han kunde säga: Jag vet att min förlossare lever.
Agnosticismen födde emellertid religiös tolerans. Om man ingenting kan
veta om den supranaturalistiska världen, så kan man inte heller veta
vilket religionssamfund som har rätt eller vilket som har orätt. Var
och en bör därför få tjäna och dyrka den gud som han tror på och på
det sätt som han tror vara riktigt. Spencer levererade alltså vapen åt
de unga uppsalaradikalerna i deras kamp för religionsfrihet. Martin läste
alltså bibeln den ena dagen och den andra skrifter, som med
vetenskapliga metoder kom till slutsatser som stod i rak strid mot
bibelns läror. Och han tyckte att de senare hade rätt. Han insåg att
detta var en rent stollig förberedelse för det yrke han valt. Ju mer
han insöp av tidens ideer desto olämpligare blev han. Han borde,
tyckte han, söka kontakt med mogna teologer, som kunde ge honom
ledning. Den som han i första hand bort söka kontakt med hade kommit
bort för honom. Han visste ju inte ens om Han existerade eller ej. De
yrkeskamrater, som han dagligen träffade, Bredin, Ljungsjö, Urzander,
Welinder, Frodlund m.fl., hade inte samma problem som han. De lärde
sina kurser lika självklart som man utför vilket annat arbete som
helst som man åtagit sig. Han besökte ett par tre gånger teologiska föreningen
för att orientera sig i för honom mera passande kretsar. Där
dominerade Olaf Bergqvist och
Hjalmar Danell, två högt begåvade män, som båda blev
biskopar, den förstnämnde i Luleå och den sistnämnde i Skara. Båda
hade en flödande tunga, i synnerhet Danell, och bollade med teologiska
begrepp med en skicklighet, som tävlade med cirkusartistens, och
lyckades liksom denne att genomföra det nästan omöjliga numret. Där
fanns inga svårigheter. När Martin gick från dessa sammanträden, var
han missmodigare än när han gick dit. Han bevistade också några gånger
de regelbundet återkommande mottagningar, som professor Rudin hade för
teologerna. Denne utomordentligt fromme man satt i sitt soffhörn som en
profet med sina trogna lärjungar omkring sig, vilka begärligt lyssnade
till varje ord, som gick över mästarens läppar. Denne satt med slutna
ögon och besvärade med sin saktmodiga, milda stämma de frågor som ställdes
till honom och som var och en som hade lust fick ställa till honom rörande
andliga ting. Men i samlingen fanns troligen mer än en Judas. Man
visste att Rudin satte prästens fromhet i första rummet oct hans
kunskaper i andra, och många eller, låt oss säga, några begagnade
sig därav. Rudin var en dålig psykolog. Det berättades, att en
tentand, som var mycket svag i sina stycken, under tentamen, vilken gick
synnerligen dåligt, föll i gråt och förklarade, att han fortast möjligt
ville komma ut i forsamlingen och verka för Guds sak. Rudin trodde
honom och godkände honom. –Då och
då kom remarkabla män till dessa mottagningar. Vid ett tillfälle, då
Martin var med, kom Ullman dit, som sedermera blev biskop i Strängnas,
farbror till forfattaren Gustaf Ullman. Det var en käck, hurtig,
jovialisk man med skinande fullmåneansikte, ett markant inslag av denna
samling av asketiska eller i varje fall fromt lutande huvuden. Det var
han som försökte återuppliva den gamla seden att låta ungdomen dansa
i hemmen i stället för att låta den gå på danshak. Den blida
professorskan serverade te i en vrå av det enkla rummet, torftigt möblerat som ett rum i en
fattig komministergård på landet. Man föreställer sig att Ullmans
hem såg helt annorlunda ut.
Vad fick nu Martin för hjälp vid dessa andliga samtal? Ingen. Han kände
vördnad och sympati för Kristusgestalten i soffhörnet, men äckel för
de judasättlingar, som veterligen fanns i sällskapet. För övrigt var
de problem, som dryftades inte aktuella för honom. Hans bottenlösa
tvivel kunde inte skingras genom några välmenande vittnesbörd om
Andens ledning. Martin fortsatte att umgås med sina radikala vänner,
Almstrand, von Friesen, Bissmarck m.fl. De satt på ett studentrum och
diskuterade de stora livsfrågorna eller kring ett litet bord med
marmorskiva i ett hörn på Gästis. En kulen höstkväll var följande
unga världsförbättrare samlade på Almstrands rum: Almstrand själv,
juristen som skulle bli en av vårt lands skickligaste advokater och en
fruktad debattör, som tände brasor i Göteborgs stadsfullmäktige, von
Friesen, den geniale språkrnannen, som blev professor i svenska språket
och en av de aderton, Georg Bissmark, juristen som blev borgmästare i
Halmstad och justitieminister i Lindmanska ministären någon gång i
slutet av 20-talet, Lundström, fil.stud. och Nietzschedyrkare, som sökte
sin själs frälsning i tron på övermänniskan, samt slutligen en
liten teolog som gått vilse. Det var inga små oväsentliga frågor som
ventilerades, det var ingenting mindre an de eviga spörsmålen om Guds
existens och själens odödlighet som nu skulle få sin lösning! Har en
allsmäktig och vis Gud skapat världen på sex dagar? Är själen en
substans, som skild från kroppen kan leva ett självständigt liv i
evighet? Troligen var det studiet av Haeckels "naturlig
skapelsehistoria" som gett impulsen till denna lärda diskussion.
Nej! svarade Friesen, världen
av idag är inte resultatet av en 6-dagars skapelseakt, utan har kommit
till genom naturlig utveckling under miljoner år från lägre till högre,
från oorganiskt till organiskt, från organiskt till psykiskt. Drivfjädern
har varit kamp för tillvaron och anpassning. Materien är den enda
verkligheten.
Bissmark: Du talar om verkligheten, men har du tänkt på att bakom
varje verklighet måste ligga en potentialitet. Ingen verklighet finns
som inte som inte förut har varit potentialitet.
Friesen: Potentialitet
--vad är det för ett förbaskat struntprat. Det är ju bara ett tomt
ord.
Bissmark: Ja, du har
ditt lättvindiga sätt att lösa problem. Vad
säjer du, Martin?
Tycker inte du som är teolog, att jag har rätt?
Martin: Jag är rädd
att jag inte förstår vad du menar med potentialitet. Är det inte bara
en abstraktion, en fordran hos tanken ungefär som när Spencer säger,
att man inte kan tänka sig världens uppkomst utan att förutsätta en
yttersta grund, men han tillägger, att man ingenting kan veta om denna.
Eller menar du att potentialiteten är en kraft som är orsak till
verkligheten?
Bissmark: Ja just dä.
Martin: Då kommer vi
tillbaks till det gamla beviset för Guds existens: Ingen klocka utan en
urmakare. Det beviset är utdömt. Martin märkte att Bissmark kände
sig besviken på honom.
Bissmark: Ni förstår
inte vad jag menar. Nä du, Almstrand, vad anser du?
Almstrand: Jag sitter
och tänker på en annan sak. Jag har ibland tänkt att begå självmord,
men om själen ar odödlig, sa tjänar det ju ingenting till. Det står,
att Gud inblåste en levande ande i människans näsa. Det kan inte ha
varit annat än luft han inblåste, men luft är en gas. Av ordet gas
kommer väl gast och
Geist=ande. Och eftersom
gasen tillhör det fysiska, följer väl själen med, när det fysiska dör.
Hör du Martin, är det enligt bibeln förbjudet att begå självmord?
Martin: Det står ju
skrivet: Du skall icke dräpa. Och om du säger att det förbudet gäller
andra människors liv, men inte ens eget, så är det i alla fall klart,
att självmordet strider mot kristendomens anda. Vårt liv är en gåva
av Gud som vi fått att vårda och förvalta och göra något av. (Läs
liknelsen om de 10 punden i Lukas 19)
Så böljade diskussionen fram och tillbaka och fick utgöra svar på frågorna,
d.v.s. inget svar alls. Filosofen, övermänniskan, var den ende som
inte gjorde något inlägg. Nietzsche lästes flitigt av många
studenter vid denna tid och missförstods av de flesta. Småfjantar, som
hade mycken möda med att klara en fil.kand. gick omkring och kände sig
som övermänniskor och tyckte, att de flesta andra var idioter. Långt
senare har Martin tänkt på Bissmarks korta, men tänkvärda inlägg.
Det låg säkerligen mera självständigt tänkande bakom hans bidrag än
i allt det övriga som sades, fast han hade svårt att finna klara ord för
vad han menade. Han fattade potentialitet som en kraft i utvecklingen.
Och denna kraft måste vara utrustad med övermänsklig intelligens,målmedvetenhet
och organisationsförmåga. Om dessa egenskaper vittnar utvecklingen från
lägre till högre, historiens trots alla bakslag ändamålsenliga framåtskridande,
var egen underbart konstruerade kropp, människosjälen, detta märkliga
något, som vetenskapen förklarar vara en egenskap hos materien, men
som i varje fall är ett underbart instrument, som kan producera tankar,
frambringa känslor av kärlek och hat, hopp och förtvivlan, självuppoffring,
evighetslängtan. Det var inte ofta gänget hade så djupsinniga samtal.
Oftare satt de på Gästis vid en kopp
kaffe och någon gång ett glas punsch. Samtliga var mycket måttliga i
dryckjom, i synnerhet Almstrand och Bissmark. Martin ser just nu genom
minnets immiga glasögon en grupp kring ett bord i ett gästishörn:
Almstrand, Otto von Friesen, Georg Bissmark, Otto Ljungsjö samt Martin,
kvalificerad lyssnare, som förstod att skratta på de rätta ställena.
Plötsligt kom den initiativrike Almstrand på iden att var och en
skulle hålla ett anförande på rak arm. Det var alltså "oförberedda
talares klubb" långt före radiotjänsts programpunkt med detta
namn. Friesen skulle börja, och han höll ett spirituellt anförande.
Det där har du stulit, sa Almstrand. Ja visst tusan har jag dä. Och
det är en förbaskad otur att det inte är från dej jag har knyckt, för
då hade jag bara blivit fälld för snatteri. Snatteri är lagtermen för
småstölder av obetydligt värde (högst 4 kr.). Hur de andra klarade
sina uppgifter har Martin glömt.
Det fanns två politiska studentföreningar, den konservativa Heimdal,
som stiftades 1891, och den äldre radikala Verdandi. Martin tillhörde
inte någon av dessa. Åsiktsmässigt hörde han till Verdandi, men han
vågade inte låta skriva in sig som medlem. Där fanns ingen teolog och
det skulle ha väckt uppseende att vara den förste. Nu kan en präst
vara kommunist, då var det betänkligt för en teologie studerande att
vara verdandist. Och ändå var inte föreningens program radikalare än
det nuvarande folkpartiets, fast en och annan enskild verdandist hade
dragning åt socialismen, sådan den predikades av August Palm på
dennes agitationsresor och i mera städad form förkunnades av Hjalmar
Branting i den av Palm startade tidningen Socialdemokraten. Vid denna
tid var det främst rösträttsrörelsen som föreningen ägnade sin
verksamhet åt. Fast Martin inte officiellt var medlem i Verdandi, fick
han på Almstrands rekommendation bevista vissa
sammanträden och diskussionsmöten. Föreningskassan var mager,
understöd av enskilda personer var nödvändigt. David Bergström, en
av de stora verdandisterna, som blev konsultativt statsråd,
krigsminister, generalkonsul i Helsingfors och mycket annat, var en
ivrig rösträttskämpe. Han reste till Stockholm och tiggde ihop medel
till rösträttspropagandan. När han hade finkammat rikemanshusen i
huvudstaden , for han tillbaka till Uppsala för att redovisa det
kontanta resultatet av sin tiggartalang. Föreningen kallades till
sammanträde under ordförandeskap av docent Charlier, sedermera
professor i astronomi vid Lunds universitet, för att högtidligen
mottaga sin ekonomiske ambassadör. David Bergström reste sig och började:
Först gick jag till grosshandlare A och av honom fick jag 1000 kronor.
Bra, David, sa Charlier. Sen gick jag till konsul B, han gav 2000
kronor. Bravo, doktor David. Sen uppsökte jag generaldirektör C, och där
fick jag 5000 kronor. Bravissimo, konung David.
Martin kan inte svara för att uppgifterna om beloppen är exakta. Han
var inte med vid detta sammanträde, men Almstrand talade om det för
honom.
|
|