|
Kapitel
6 De tre sensationerna
Under sin Sturm- und
Drangperiod företog sig Verdandi vissa oförsiktiga saker. Allt mellan
himmel och jord skulle diskuteras, alla värden omvärderas. Den ställde
till med en offentlig sedlighetsdiskussion på Norrlands nation och inbjöd
Hinke Bergegren som inledare. Det skulle den inte ha gjort. Hinke var känd
som den fria kärlekens evangelist och anarkistisk agitator och var
fruktad och hatad av alla samhällsbevarare. Hinke kom, och som man
borde ha kunnat förutse satte han eld på hela
Uppsala. Han slungade ut yttranden sådana som detta: Den kristna
moralen har legat som en mara över mänskligheten i 1900 år. Därmed
hade han öppnat locket till Pandoras ask, och ut flög en svärm onda
andar, som spred sitt gift över den ärevördiga universitetsstaden. De
akademiska lärarna, särskilt inom teologiska fakulteten, greps av
helig vrede, och studenterna diskuterade och trätte. En
protestskrivelse uppsattes –om av teologiska fakulteten eller av
akademiska konsistoriet minns inte Martin, ej heller minns han om den
var riktad mot Hinke Bergegren eller Verdandi eller mot båda.
Studenterna uppmanades att mangrant skriva under listan. Nu borde ju
inte sedligheten vara en partifråga, men underligt nog blev den det. I
praktiken var det i fråga om goda och dåliga seder ingen skillnad
mellan höger och vänster. Det sedliga uppförandet följer inte
partilinjer. Men i det offentliga ståndpunktstagandet tedde det sig sa,
att högern representerade sedernas helgd och vänstern sedefördärvet.
Det var klart, att inga verdandister skrev under listan, och lika självklart
var det att teologerna gjorde det och likaså anhängarna av den
nybildade högerföreningen Heimdal. Om de teologiska lärarna jämförde
protestlistan med studentkatalogen för att utröna om någon teolog
saknades på listan är obekant, men säkert är att en ivrig Verdandist
gjorde det. I Smålands nation fanns en gammal fil.kand. som hette
Victor Millquist. Han var Verdandist och mätt med den tidens mått
synnerligen röd, men han tycktes vara en varm idealist, arbetade i
Stuart Mills anda och ivrade för sociala reformer, som skulle göra
livet lite ljusare för arbetarklassen. Denne man gjorde den nämnda
undersökningen, antagligen för att få reda på inom vilken
studentkategori de flesta hycklarna fanns. Han fann att alla teologerna
hade skrivit under listan --utom en enda. Och denne ende var –horribile
dictu --Martin. Varför hade inte han skrivit
under? Han gillade ingalunda Hinkes oblyghet, framför allt inte
det citerade yttrandet om den kristna moralen som ett mänsklighetens
gissel. Men å andra sidan kande han sig inte så renhjärtad och
sedligt indignerad att han ansåg sig ha anledning att skriva under
protestskrivelsen. Och han visste, att många av de teologer som han kände,
hade ännu mindre anledning an han att skriva under.
Victor Millqusts uppseendeväckande upptäckt föranledde denne att
snarast stifta bekantskap med Martin. Det blev ögonblicklig förbrödring.
Han ville ta Martin i sitt beskydd och föreslog honom lämplig
litteratur. Martin var naturligtvis inte religionsfientlig --det var
inte Millqust heller --men han reagerade skarpt mot dogmerna. Till en början
fick Martin låna Bjornssons nyutkornna roman "På Guds Veje",
vilken slutar med orden: Vor bra folk gaar der er Guds veje. Martin läste
den och gillade den skarpt. Den var helt odogmatisk.
Som bevis på hur ungdomsideal lätt vissna, när de utsättas för förvärvslivets
frostkalla vindar skall följande episod berättas. Victor Millquist
ingick som medarbetare i någon av huvudstadens vänstertidningar och
Martin förlorade kontakten med honom. Under Arvikatiden --troligen 1907
--då han arbetade i bank, träffade han helt oväntat Millquist igen.
Vid den tiden var frågan om proportionella val aktuell och dryftades
vid politiska möten landet runt. Av det liberala partiet hade doktor
Gulli Petrini engagerats som propagandist för det proportionella valsättet,
och hon genomkorsade landet i alla väderstreck. Hon kom också till
Arvika och utlyste ett politiskt möte. Högern hade å sin sida
engagerat en person, som skulle följa doktor Petrini i hälarna och
varhelst hon dök upp nedkämpa henne med andens
vapen. Denne person dök
också på mötet i Arvika. Men till Martins häpnad var mannen som
skulle göra det --Victor Millquist, den gamle rabulisten. Hade ett
under hänt? Efter mötets slut gick Martin fram och hälsade på sin
gamle bekanting och inbjöd honom till stadshotellet på en enkel supé
med kaffe och punsch. Han märkte, att Millquist var liksom lite slokörad,
det hade han lagt märke till redan under diskussionen, vari den gamle
frifräsaren uppträtt mycket lamt och pliktskyldigast gjort några
tama, uddlösa inlägg. Martin kunde inte underlåta att fråga: Har du
blivit högerman? Ja: Har du alltså ändrat åsikter? Det kan jag svara
både ja och nej på. Ser du, vi pressmän måste pruta på våra ideal.
Man måste förtjäna pengar och går till den högstbjudande. Det är
humbug, men vad ska man göra. --Då blev denne reformator oskadliggjord
än att brännas på bål.
För sensation n:o 2 svarade Anton Nyström, den bekante grundaren av
Arbetarinstitutet i Stockholm. Denne begåvade herre var läkare till
yrket, men var mycket beläst i diverse andra ämnen, bl.a.
kyrkohistoria. Denna studerade han inte av kärlek till kyrkan --den
hatade han --men vill man bekämpa en fiende, är det nödvändigt att
samla vapen och sådana fann han i kyrkohistorien. Han läste
kyrkohistorien ungefär som man läser bibeln, plockade ur allt som
kunde läggas kyrkan till läst och förde in på debetsidan.
Kreditsidan lämnade han tom. När han ansåg sig stridsförberedd,
utmanade han professorerna i teologiska fakulteten till en teologisk
disputation alldeles som Peder Galle på sin tid utmanat deras lärofader
Olaus Petri. Drabbningen skulle äga rum på Norrlands nation. Av de
teologiska professorerna hade endast Rudin infunnit sig, men han hade
vid sin sida den mångkunnige och skarpsinnige Harald Hjärne. Striden
öppnades av Nyström, som redan i
skärmyttringens första skede avfyrade brakande salvor. Han läste
upp kyrkans långa skuldkonto: inkvisitionsdomstolar, kättarbål, index
librorum prohibitorum, autodafeer av oersättliga biblioteksskatter,
kulturfientligheter av alla grader. Luther var en fråssare, en
grovkornig karl, som dog av sviterna 'efter ett omättligt förtärande
av mat och dryck. Och ännu idag, fortsatte han, kvarstå de förnuftsvidriga
dogmerna som ett bevis på kyrkans hårdnackade motstånd mot tanke- och
trosfrihet. Till sist riktade han ett personligt angrepp mot prof.
Rudin. Han, Nyström, kände en kvinna, som sökt själavård hos Rudin
och genom dennes andliga kvacksalveri blivit sinnessjuk (han själv var
sinnessjukläkare). Den fromme Rudin var en svag debattör. Han stod upp
och avlade ett personligt vittnesbörd om sin kristna tro, men detta
imponerade inte på Nyström. Det såg illa ut för teologerna. Men då
ingrep Hjärne till deras räddning och Rudin förklarade, att han inte
blygdes för att söka betäckning bakom sin lärde kollegas rygg. Denne
var både lärd och skarpsinnig, dialektiker och skicklig debattör. Han
kunde ännu mer kyrkohistoria än Nyström och hade studerat på ett fördomsfriare
sätt. Han hade antecknat både debet- och kreditposterna. Han påvisade,
hur kyrkan och dess män under skilda epoker varit tidens främsta
kulturbärare och räddat andliga skatter, som vi ännu leva på. I
dogmfrågan uppträdde en ung student, en ljus yngling med ett frimodigt
ansikte. Han lade en historisk synpunkt på dogmerna. Han ville inte
bestrida, att dogmerna hade stelnat till livlösa formler. När en
nutida kristen ber, tänker han inte t.ex. på treenighetsdogmen. Men de
sakna ändå inte värde. De är historiska dokument från en tid, då
de hade liv och anammades med trosvisshet och blev till frälsning. Den
ljuse ynglingen hette Nathan Söderblom. I försigående kan nämnas,
att Hjärne vid ett tillfälle yttrade, att det var två teologer som
var universitetets största
vetenskapliga begåvningar, Nathan Söderblom och Samuel Fries.
Vem hade avgått med segern, den utmanande eller de utmanade? Därom fördes
livliga efterdebatter studenter emellan. Martin visste inte riktigt var
han hörde hemma. Han ogillade Nyströms personliga utfall mot Rudin och
hans ensidiga användande av kyrkohistorien för sina syften, men hans
angrepp på dogmerna vann hans hjärtliga bifall. Han placerade sig mitt
emellan de båda lägren, satte sig på två stolar.
Den tredje sensationen var av mera muntert slag. En januarikväll,
troligen 1891, var stämningen på Gästis ovanligt hög. Många
studenter hade tenterat, och glädjen var stor. Det var ”studentens
lyckliga dar”, ”den ljusnande framtid är vår” och” inga sorger
än”. Musikanterna gned, dunkade, trurnmade och gjorde så gott de
kunde, men allt drunknade i sorlet. Vid stängningsdags blev det
trafikstockning i tamburen, och majoren hade en hektisk stund. Han
trollade fram överrockar, hattar, galoscher, allt under det att hans
fickor fylldes med 5-öringar, den tidens taxa för studenterna. Undan för
undan gungade "skorstenarna" ut genom dörren. Medan punschångorna
och rökmolnen fyllde lokalen, hade den första snön fallit med stora
vita flingor, och de guppande svarta hattarna liknade stora sotflagor
mot den vita marken. Den nyfallna snön stimulerade den tynande livsglädjen.
Studenterna spridde sig inte åt skilda håll, utan tågade i slutna,
.men något sneda led upp till torget. Några föreslog ringdans, och på
ett ögonblick bildades en ring av ett par hundra studenter, som under
avsjungandet av fosterländska sånger uppförde en ringdans, som blott
en rik fantasi kan göra sig en föreställning om. Några mannar ur
baron Raabs rekognoseringstrupper nalkades,
och det blev en paus i dansen. Under pausen klättrade en ultunesare upp
i lyktstolpen mitt på torget och hyllade i ett glödande tal Karl XII:s
hjälteminne. Men polisen var inte upplagd för fosterländska
manifestationer vid denna tid på dygnet. Två kraftiga konstaplar hjälpte
talaren ned från den originella tribunen, gick med honom mellan sig i
riktning mot finkan. Det var då det hände. Det hade varit ödesdigert
för ultunesaren att åka in. En finkskandal hade för honom betytt ögonblicklig
förvisning från institutet. Disciplinen var mycket sträng vid Ultuna.
Hans uppsalakamrater och kamraters kamrater ville till varje pris rädda
honom. Det blev en förbittrad dragkamp om honom mellan studenterna och
konstaplarna. De förra lyckades lösgöra sin skyddsling ur polisens hårda
grepp, men då tillkallades polisförstärkning, och nu fick
KarlXlI-beundraren tillfälle att repetera kalabaliken i Bender. Under
handgemänget ramlade de kämpande omkull och konstaplar och studenter
tumlade om varandra i den nyfallna snön och såg ut som vita mjölsäckar.
Studenterna segrade och den befriade gick hem till Ultuna eskorterad av
ett 20-tal studenter. Men på torget fortsatte oroligheterna. Baron Raab,
själve överbefälhavaren för polisstyrkorna, hade blivit tillkallad
och stod myndig mitt på torget, utdelande order till sina mannar. En
och annan upprorsmakare åkte in. Till och med den allt annat an bråkige
Brodin höll på att åka fast, bara därför att han gick fram och bjöd
en konstapel på en pris snus. Det gjorde väl mycket till att han via
den tiden gick i en ovanlig huvudbonad. Den idékläckande Almstrand
hade föreslagit, att gänget skulle gå i uniform, bestående av en
mjuk svart hatt med brätten så väldiga att de måste väcka
uppseende. Det vara Brodin och Martin som lystrade till den almstrandska
appellen. Det väckte så mycket större uppseende som det endast var 3
sådana hattar som sågs på Uppsala
gator. Snart var det bara 2, ty Martin lade av sin. Den passade inte
hans typ. Han lyckades inte se ut som en italiensk stråtrövare, han
var för liten och spenslig och hade för klen skäggväxt. Klädd i
"den hatten såg Brodin ut som en man från Vilda Västern och inte
så olik en poliskund. Trots hatten slapp han undan med en varning, men
det gick värre för andra. Den stammande skalden Harald Jacobson gick
med värdig hållning fram till baronen, lyfte på sin höghatt, bugade
djupt och sa: Jag ska be att få be-be-ty-tytyga ba-ba-ba-baronen min
dju-dju-djupaste vördnad. In med karlen, kommenderade baronen. Denne
fick en kärkommen anledning att visa att han var herre till finkan.
Jacobson var nämligen farfattare till en bland studenterna populär smädedikt:
"Baron till finkan och till Konradsberg." Till sist samlades
studenterna framför trappan till polisstationen. I spetsen gick
fil.lic. Per Elof Lindström och jur.studeranden Birger Mörner. De hade
en kompakt massa studenter bakom sig, men på trappan stod konstaplar
beväpnade mod battonger. För att befria sina kamrater försökte
studenterna tränga sig igenom poliskedjan med våld. Lindström fick
ett slag av en batong i ansiktet, så att han en längre tid gick
omkring med en uppsvälld kind och ett igenmurat öga. Han åkte in.
Medan konstaplarna tog hand om Lindström, passade Mörner på att hoppa
upp på trappan och utbringa ett leve för ungdomsglädjen. Han åkte
också in. Epilog: Syndarna inför rätta. Martin var uppe i rättssalen
den dag Mörner stod inför skranket. Han uppträdde behärskat, lugnt
och värdigt som det anstår en adelsman.
Tre av arrestanterna har gjort sina namn kända. Lindström blev en berömd
skolman, som gjort stora insatser för undervisningsväsendets
utveckling och var i några år ecklesiastikminister. Birger Mörner
blev diplomat och författare. Harald
Jacobson, en verklig poetnatur, blev visserligen inte en av våra stora,
men dock en icke föraktlig skald. Självaste Fröding, som recenserade
en av hans diktsamlingar, ansåg honom vara värd uppmärksamhet. Nu är
han bortglömd, kanske undervärderad. Han hade sannolikt blivit en större
poet, om inte spriten hade knäckt honom. Med goda betyg kom han till
Uppsala, följd av stora förhoppningar. Det tog honom 9 år att ta
fil.kand. Sen blev det inte mer. Han ambulerade från krog till krog,
och på kvällarna efter slutad rond stoppade han 4 flaskor pilsner i
fickorna, 2 i byxfickorna och 2 i rockfickorna, och vinglade hem till
sin lya. Oväntat kom Martin en gång att träffa samman med honom. Han,
d.v.s. Martin och Brodin satt en dag på Gillet och drack en slät kopp
kaffe, då skalden i sällskap med en dryckesbroder kom fram och
presenterade sig och utan vidare slog sig ner vid deras bord. Han var Göteborgare
och vitsade våldsamt, fast han för tillfället var nykter. När det
var fullt klart att det skulle bli någon påbyggnad på fil.kand.,
telegraferade hans rike pappa till honom: Res hem, ditt svin! ---Skalden
besvarade telegrammet sålunda: "Svinet kommer först som
lagerkransat." Det blev aldrig lagerkransat, men det kom heller
aldrig hem. Efter växlande öden dog han relativt ung och, om inte
Martin minns fel, skedde det under en Italienvistelse. I mars 1902 höll
Martin på att kollapsa av överansträngning. Då tog Per Anderson, den
kände industrimannen i Arvika, honom med sig till Stockholm på en
yecka, bekostade hans resa i 2 kl. fram och åter, hans uppehälle på förstklassigt
hotell och alla hans nöjen. Själv ägnade han all sin tid åt affärer,
men Martin stod det fritt att se och höra vad han önskade. Alla
utgifter honorerades ur mecenatens späckade plånbok. Tillsammans med
Nils Johan Welinder var han på en journalistfest. där flera kända
skribenter, bl.a. Hasse Z., uppenbarade sig. Det var en rymlig festlokal
med smårum på sidorna. I
ett sådant sidorum satt skalden Jacobson ensam vid ett bord med ett
batteri tomma pilsnerbuteljer framför sig och sov så gott, så gott.
Det är skönt för skalder att få sova, sa Fröding. Det var sista gången
Martin såg Harald Jacobson.
|
|