Från studentlyan till adjunktskammaren

_______

Anteckningar ur minnet av Martin Anfält (1865-1961) 

_______

Kapitel 7      Gänget och umgänget

När Henrik Brodin skaffat sig höghatt och tagit anställning som predikobiträde, fick Martin Alfred Bredin till rumsgranne i stället. Han åtnjöt alltså fortfarande förmånen att i sin närhet ha en förebild i flit och goda seder. Visserligen var inte Bredin lika framgångsrik i sina studier som Brodin, men överträffade denne i fråga om ordnad livsföring. Allt gjordes efter schema. Dygnet indelades i 3 lika delar, 8 timmar skulle han arbeta, inte mindre, men inte heller mer, 8 timmar skulle han söva, varken mer eller mindre. Av den återstående tredjedelen anslogs viss tid till måltiderna, viss tid till promenader och återstoden till något som man skulle kunna kalla "oförutsedda göromål". Till denne ordentlige yngling var Martin den absoluta motsatsen. Han hade inget program, följde inget schema. När han var upplagd eller hade bondånger över  förslösad tid, kunde han läsa 15 timmar om dagen, en annan dag 3 a 4 timmar eller ingenting alls. Hur skulle dessa båda ynglingar kunna trivas ihop? Jämte Otto Lindahl och Welinder var Bredin så gott som den ende Martin umgicks med vid denna tid. Lindahl träffade han vid måltiderna , åtminstone vid middagen. Efteråt följde han med Lindahl uppför trappan till hans rum, där de pratade och rökte pipa efter pipa, tills rökridåerna var så täta, att de såg varandra som genom mattslipat glas. Då måste de slå upp fönstren och vädra, och följdes sedan åt till nationen, där de spelade ett eller flera parti bräde. I detta brädspel var Martin överlägsen Otto. Då han var informator i Wimmerby, hade det inget i hans dagliga sysslor att spela bräde  med borgmästarn efter middagen. Martin vann de flesta partierna, och om Otto förlorade flera partier i följd, blev han så rasande, att han slog brickan i brädet och bedyrade, att han aldrig skulle ta den i sin hand mer. Detta "aldrig" räckte bara till följande dag. Utanför stationshuset skildes de och gick var och en till sitt. --Den dag Martin gick till sin första föreläsning och öppnade dörren till föreläsningssalen,fick han se en yngling sitta på främsta bänken med block och penna i sin hand, och han tyckte ansiktet var bekant. Det var Nils Johan Welinder, som han inte sett eller hört något om, sedan de skildes efter botanistfärden till Kristianstad. Nils Johan blev en kamratstörare av farligaste slag. Om Martin var i farten med att läsa, kunde han ge sig den på att frestaren stod i farstun. Antingen ville han sitta på rummet och prata och röka eller gå ut och promenera och prata. Pratet var det väsentliga. Hans bröst var så laddat av entusiasm, att han måste öppna en ventil, för att undvika explosion. Entusiasm? För vad? Mest för hans egen framtid. Han tröttnade aldrig på att prata om vad han skulle kunna bli och vad han skulle uträtta. Han skulle ta gamla teol.kand. och i sinom tid bli biskop. Martin föreslog honom en professur till att börja med, men han avböjde på det bestämdaste. Han hade anlag för att representera och synas utåt. Egentligen var det få som läste så lite som han. All energi förbrukades på prat om vad han skulle göra. Man skulle kunna uttrycka det så: Han hade så mycket att göra, sa han hann inte med någonting. --Mest hade Martin att göra med Bredin. Dessa båda omaka parhästar kunde naturligtvis inte alltid dra jämnt. De var varandras motsatser i nästan allting, en positiv och en negativ elektrod, och explosioner förekom. Bredin presterade alltid logiska bevis för sina påståenden. Mot dessa hade Martin intet annat att ställa upp eller komma med än intellektuell flaxighet, hoppande i ideer. Kunde han hitta på någon lustighet, som  förbryllade och förvirrade motståndaren, så gjorde han det. Bredin blev rasande, då hans klara bevisföring inte blev förstådd eller respekterad. "Du har ju ingen logik, människa", brukade han säga. Och däri hade han så rätt. --Gamle professor Svedelius dog den terminen och studentkåren uppmanades att infinna sig till begravningen. En timme före den utsatta tiden sa Bredin: ”Nu får vi göra oss i ordning att gå.” "Jag följer inte med." "Varför då?" Förtigande det verkliga skälet, nämligen att han inte hade några svarta byxor, svarade Martin: Jag kände inte prof. Svedelius. Detta svar utlöste en åskskräll. "Kände honom inte. Begriper du inte, att alla studenter, både de som kände och inte kände honom, är kallade att infinna sig och att det är allas plikt att gå." "Förresten har jag inga svarta byxor." "Ja så säj dä då, och kom inte med dumma undanflykter." När Bredin var färdig, tog Martin den stora nyckeln med vidhängande trälkloss och följde med ned på gården, där de fortsatte att träta. Bredin höll den knutna näven i luften. "Du har ju inte det minsta logik, människa." Martin viftad, med den stora nyckeln ooh träklossen och f'örsvann in i den lokal, som man inte talar med sin bordsdam om.

  Bortsett från dessa enstaka skrällar var de goda kamrater ooh hade trevligt tillsammans. Det verkar nästan paradoxalt, ologiskt, att denne mönstergosse och logiske zelot besatt en stor portion humor ooh självironi. Det var ett sympatiskt drag hos honom att han kunde skratta åt sej själv. Den verklige humoristen är rik. Han bar råd att skratta på egen bekostnad. En sak var de eniga om. De borde dra in supén. Dels sinkade det dyrbar tid att traska upp till Lindemalms matlokus på kvällarna dels blev det mycket billigare att äta mjölk och skorpor. Lotta skaffade mjölk från den där bonden, som levererat halm till Martins madrass. I sig självt  var det ingen muntration atts,itta på sitt rum och äta skorpa och mjölk, men de försökte lätta stämningen med en smula galghumor. De listade ut vilken ko som hade levererat mjölken för dagen. "I kväll dricker vi mjölk från den röda kon." "I dag har den svarta kon släppt till mjölken." Det var tämligen lätt att konstatera, ty alltid fanns det något litet hårstrå i mjölken av den ena eller andra färgen. Till Alfreds stora gillande hittade Martin på att kalla honom och sig själv för de båda skorpionerna, men förbjöd honom strängeligen att ta det ordet i sin mun, när någon annan kunde höra det. Han var nämligen rädd för att de bland studenterna kunde komma att gå under benämningen: De båda skorpionerna på Ö. Ågatan.

  Efter två år i Uppsala stannade Martin hemma en termin. När han kom tillbaka i januari hade olycka inträffat på Ö. Slottsgatan 8. Martin gick direkt till sitt gamla matställe och togs emot av den volyminösa fru Lindemalm, som med tårar i ögonen berättade att hennes studenter av Smålands nation al1esammans hade övergivit henne."Vart har de tagit vägen?" "De har flyttat till en fröken Flodérus, som bor i ett nybyggt hus norr om järnvägen." Vad skulle hon nu göra? Den fattige Martin tyckte, att det billiga matstället kunde duga för hans del, och för övrigt tyckte han synd om gamla fru Lindemalm, som ständigt hade trassliga affärer och arbetade och slet för att hennes barn skulle få det bättre. Några gånger hade Martin, som hon hade förtroende för och anförtrodde sig åt, fått gå ut och låna upp ett par tior för att hon, när krediten var slut i affärerna, skulle få till middagsmat. För hennes skull hade han gärna stannat, men han drogs till sina gamla matlagskamrater. Så var det också en annan sak som just nu gjorde att han inte hade något emot att lämna Lindemalms. Det är en historia, som möjligen kommer att omnämnas i ett  annat sammanhang. Han gick alltså till fröken Flodérus. Det var en liten nätt och fin gammal dam i 55-årsåldern, syster till rektor Alfred Flodérus via Uppsala högre allmäna läroverk. Hon hade i sin vård två systerbarn, en flicka och en pojke Berg von Linde från Östergötland, vilka gick i skolor i Uppsala. Liksom de flesta gamla fina mamseller på den tiden hade hon ingen yrkesutbildning och inte heller tillräckliga medel för att kunna leva efter sitt stånd. Därför hade hon tagit emot matgäster för att skaffa sig inkomster. Tydligen föredrog hon teologer, ty av det dussin matgäster hon hade var två tredjedelar prästkandidater. Brodin var hennes favorit. Han rådfrågades, innan någon ny matgäst togs in. Här återfann Martin Bro- din, Bredin, Frodlund, Urzander, Ljungsjö, Berggren. Nils Johan Welinder hade också sökt sig hit. Här var finare och dyrare än hos Lindemalms och umgängestonen något annorlunda. Värdinnan satt själv med vid bordet och konverserade, och efter middagen samlades man i ett rum intill matsalen, där hon underhöll sina gäster med pianomusik. Hon var mycket musikalisk och spelade Mozart känsligt och fint. "Säg farväl, lilla fjäril, åt nöjen". I hennes sällskap var tonen en smula dämpad, men utanför tamburen återtogs det vanliga umgängessättet. Till detta hörde att munhuggas, göra narr av varandra, öva upp sig i slagfärdighet. Almstrand öppnade vanligtvis skärmytslingen. Martin var ingen kvicktänkt karl och hade därför svårt att reda sig i detta kalla krig. Men han tränade upp sig han också och lyckades någon gång ge sin motståndare en florettstöt. När de gick från matstället, hände det ibland att de slank in i en cigarrbutik och fick sig en cigarr. Martin höll sig till 10-örescigarrerna. En dag vände han sig till cigarrfröken: ”En svag tia”. Den rundkindade, något fetlagde Almstrand stod bredvid och inföll: Han presenterar sig, men han sa fel. Han menade: ”En svag nolla”. Martin replikerade: Jag ska be att få presentera min kamrat: En nolla med fetstil. En halv poäng för Martin. Vid ett annat tillfälle - det var hos Lindemalms --rackade en jurist av Stockholms nation ned på teologerna. ”Präster --vad har vi för nytta av dem. Dem kan vi utan vidare avskaffa.” "Ja invände Martin, "det skulle vi kanske kunna göra, om inga jurister funnes. Nu förhåller det sig emellertid så, att det onda ökas i samma takt som juristerna. Därför behövs prästerna som motvikt mot allt sattyg juristerna ställer till." --En poäng för Martin. Det var sådana lyckokast som föranledde Almstrand att säga: Martin är kvick lika många gånger om året som det är högtider. Hans kvickheter är lucida intervalla (ljusa mellanstunder). "I denna mörka omgivning", replikerade Martin, "bör varje liten ljus- glimt hälsas med glädje.'Oavgjort. I detta kapitel har talats mera om umgänget än gänget. Några av gängets medlemmar har skymtat fram här och var både i detta och föregående kapitel och torde dyka upp igen även i det följande.