|
Kapitel 7 Gänget och umgänget
När Henrik Brodin
skaffat sig höghatt och tagit anställning som predikobiträde, fick
Martin Alfred Bredin till rumsgranne i stället. Han åtnjöt alltså
fortfarande förmånen att i sin närhet ha en förebild i flit och goda
seder. Visserligen var inte Bredin lika framgångsrik i sina studier som
Brodin, men överträffade denne i fråga om ordnad livsföring. Allt
gjordes efter schema. Dygnet indelades i 3 lika delar, 8 timmar skulle
han arbeta, inte mindre, men inte heller mer, 8 timmar skulle han söva,
varken mer eller mindre. Av den återstående tredjedelen anslogs viss
tid till måltiderna, viss tid till promenader och återstoden till något
som man skulle kunna kalla "oförutsedda göromål". Till
denne ordentlige yngling var Martin den absoluta motsatsen. Han hade
inget program, följde inget schema. När han var upplagd eller hade
bondånger över förslösad tid, kunde han läsa 15 timmar om dagen, en annan
dag 3 a 4 timmar eller ingenting alls. Hur skulle dessa båda ynglingar
kunna trivas ihop? Jämte Otto Lindahl och Welinder var Bredin så gott
som den ende Martin umgicks med vid denna tid. Lindahl träffade han vid
måltiderna , åtminstone vid middagen. Efteråt följde han med Lindahl
uppför trappan till hans rum, där de pratade och rökte pipa efter
pipa, tills rökridåerna var så täta, att de såg varandra som genom
mattslipat glas. Då måste de slå upp fönstren och vädra, och följdes
sedan åt till nationen, där de spelade ett eller flera parti bräde. I
detta brädspel var Martin överlägsen Otto. Då han var informator i
Wimmerby, hade det inget i hans dagliga sysslor att spela bräde med borgmästarn efter middagen. Martin vann de flesta
partierna, och om Otto förlorade flera partier i följd, blev han så
rasande, att han slog brickan i brädet och bedyrade, att han aldrig
skulle ta den i sin hand mer. Detta "aldrig" räckte bara till
följande dag. Utanför stationshuset skildes de och gick var och en
till sitt. --Den dag Martin gick till sin första föreläsning och öppnade
dörren till föreläsningssalen,fick han se en yngling sitta på främsta
bänken med block och penna i sin hand, och han tyckte ansiktet var
bekant. Det var Nils Johan Welinder, som han inte sett eller hört något
om, sedan de skildes efter botanistfärden till Kristianstad. Nils Johan
blev en kamratstörare av farligaste slag. Om Martin var i farten med
att läsa, kunde han ge sig den på att frestaren stod i farstun.
Antingen ville han sitta på rummet och prata och röka eller gå ut och
promenera och prata. Pratet var det väsentliga. Hans bröst var så
laddat av entusiasm, att han måste öppna en ventil, för att undvika
explosion. Entusiasm? För vad? Mest för hans egen framtid. Han tröttnade
aldrig på att prata om vad han skulle kunna bli och vad han skulle uträtta.
Han skulle ta gamla teol.kand. och i sinom tid bli biskop. Martin föreslog
honom en professur till att börja med, men han avböjde på det bestämdaste.
Han hade anlag för att representera och synas utåt. Egentligen var det
få som läste så lite som han. All energi förbrukades på prat om vad
han skulle göra. Man skulle kunna uttrycka det så: Han hade så mycket
att göra, sa han hann inte med någonting. --Mest hade Martin att göra
med Bredin. Dessa båda omaka parhästar kunde naturligtvis inte alltid
dra jämnt. De var varandras motsatser i nästan allting, en positiv och
en negativ elektrod, och explosioner förekom. Bredin presterade alltid
logiska bevis för sina påståenden. Mot dessa hade Martin intet annat
att ställa upp eller komma med än intellektuell flaxighet, hoppande i
ideer. Kunde han hitta på någon lustighet, som
förbryllade och förvirrade motståndaren, så gjorde han det.
Bredin blev rasande, då hans klara bevisföring inte blev förstådd
eller respekterad. "Du har ju ingen logik, människa", brukade
han säga. Och däri hade han så rätt. --Gamle professor Svedelius dog
den terminen och studentkåren uppmanades att infinna sig till
begravningen. En timme före den utsatta tiden sa Bredin: ”Nu får vi
göra oss i ordning att gå.” "Jag följer inte med."
"Varför då?" Förtigande det verkliga skälet, nämligen att
han inte hade några svarta byxor, svarade Martin: Jag kände inte prof.
Svedelius. Detta svar utlöste en åskskräll. "Kände honom inte.
Begriper du inte, att alla studenter, både de som kände och inte kände
honom, är kallade att infinna sig och att det är allas plikt att gå."
"Förresten har jag inga svarta byxor." "Ja så säj dä
då, och kom inte med dumma undanflykter." När Bredin var färdig,
tog Martin den stora nyckeln med vidhängande trälkloss och följde med
ned på gården, där de fortsatte att träta. Bredin höll den knutna näven
i luften. "Du har ju inte det minsta logik, människa." Martin
viftad, med den stora nyckeln ooh träklossen och f'örsvann in i den
lokal, som man inte talar med sin bordsdam om.
Bortsett från dessa enstaka skrällar var de goda kamrater ooh hade
trevligt tillsammans. Det verkar nästan paradoxalt, ologiskt, att denne
mönstergosse och logiske zelot besatt en stor portion humor ooh självironi.
Det var ett sympatiskt drag hos honom att han kunde skratta åt sej själv.
Den verklige humoristen är rik. Han bar råd att skratta på egen
bekostnad. En sak var de eniga om. De borde dra in supén. Dels sinkade
det dyrbar tid att traska upp till Lindemalms matlokus på kvällarna
dels blev det mycket billigare att äta mjölk och skorpor. Lotta
skaffade mjölk från den där bonden, som levererat halm till Martins
madrass. I sig självt var
det ingen muntration atts,itta på sitt rum och äta skorpa och mjölk,
men de försökte lätta stämningen med en smula galghumor. De listade
ut vilken ko som hade levererat mjölken för dagen. "I kväll
dricker vi mjölk från den röda kon." "I dag har den svarta
kon släppt till mjölken." Det var tämligen lätt att konstatera,
ty alltid fanns det något litet hårstrå i mjölken av den ena eller
andra färgen. Till Alfreds stora gillande hittade Martin på att kalla
honom och sig själv för de båda skorpionerna, men förbjöd honom strängeligen
att ta det ordet i sin mun, när någon annan kunde höra det. Han var nämligen
rädd för att de bland studenterna kunde komma att gå under benämningen:
De båda skorpionerna på Ö. Ågatan.
Efter två år i Uppsala stannade Martin hemma en termin. När han kom
tillbaka i januari hade olycka inträffat på Ö. Slottsgatan 8. Martin
gick direkt till sitt gamla matställe och togs emot av den volyminösa
fru Lindemalm, som med tårar i ögonen berättade att hennes studenter
av Smålands nation al1esammans hade övergivit henne."Vart har de
tagit vägen?" "De har flyttat till en fröken Flodérus, som
bor i ett nybyggt hus norr om järnvägen." Vad skulle hon nu göra?
Den fattige Martin tyckte, att det billiga matstället kunde duga för
hans del, och för övrigt tyckte han synd om gamla fru Lindemalm, som
ständigt hade trassliga affärer och arbetade och slet för att hennes
barn skulle få det bättre. Några gånger hade Martin, som hon hade förtroende
för och anförtrodde sig åt, fått gå ut och låna upp ett par tior för
att hon, när krediten var slut i affärerna, skulle få till
middagsmat. För hennes skull hade han gärna stannat, men han drogs
till sina gamla matlagskamrater. Så var det också en annan sak som
just nu gjorde att han inte hade något emot att lämna Lindemalms. Det
är en historia, som möjligen kommer att omnämnas i ett
annat sammanhang. Han gick alltså till fröken Flodérus. Det
var en liten nätt och fin gammal dam i 55-årsåldern, syster till
rektor Alfred Flodérus via Uppsala högre allmäna läroverk. Hon hade
i sin vård två systerbarn, en flicka och en pojke Berg von Linde från
Östergötland, vilka gick i skolor i Uppsala. Liksom de flesta gamla
fina mamseller på den tiden hade hon ingen yrkesutbildning och inte
heller tillräckliga medel för att kunna leva efter sitt stånd. Därför
hade hon tagit emot matgäster för att skaffa sig inkomster. Tydligen föredrog
hon teologer, ty av det dussin matgäster hon hade var två tredjedelar
prästkandidater. Brodin var hennes favorit. Han rådfrågades, innan någon
ny matgäst togs in. Här återfann Martin Bro- din, Bredin, Frodlund,
Urzander, Ljungsjö, Berggren. Nils Johan Welinder hade också sökt sig
hit. Här var finare och dyrare än hos Lindemalms och umgängestonen något
annorlunda. Värdinnan satt själv med vid bordet och konverserade, och
efter middagen samlades man i ett rum intill matsalen, där hon underhöll
sina gäster med pianomusik. Hon var mycket musikalisk och spelade
Mozart känsligt och fint. "Säg farväl, lilla fjäril, åt nöjen".
I hennes sällskap var tonen en smula dämpad, men utanför tamburen återtogs
det vanliga umgängessättet. Till detta hörde att munhuggas, göra
narr av varandra, öva upp sig i slagfärdighet. Almstrand öppnade
vanligtvis skärmytslingen. Martin var ingen kvicktänkt karl och hade därför
svårt att reda sig i detta kalla krig. Men han tränade upp sig han
också och lyckades någon gång ge sin motståndare en florettstöt. När
de gick från matstället, hände det ibland att de slank in i en
cigarrbutik och fick sig en cigarr. Martin höll sig till 10-örescigarrerna.
En dag vände han sig till cigarrfröken: ”En svag tia”. Den
rundkindade, något fetlagde Almstrand stod bredvid och inföll: Han
presenterar sig, men han sa fel. Han menade: ”En svag nolla”. Martin
replikerade: Jag ska be att få presentera min kamrat: En nolla med
fetstil. En halv poäng för Martin. Vid ett annat tillfälle - det var
hos Lindemalms --rackade en jurist av Stockholms nation ned på
teologerna. ”Präster --vad har vi för nytta av dem. Dem kan vi utan
vidare avskaffa.” "Ja invände Martin, "det skulle vi kanske
kunna göra, om inga jurister funnes. Nu förhåller det sig emellertid
så, att det onda ökas i samma takt som juristerna. Därför behövs prästerna
som motvikt mot allt sattyg juristerna ställer till." --En poäng
för Martin. Det var sådana lyckokast som föranledde Almstrand att säga:
Martin är kvick lika många gånger om året som det är högtider.
Hans kvickheter är lucida intervalla (ljusa mellanstunder). "I
denna mörka omgivning", replikerade Martin, "bör varje liten
ljus- glimt hälsas med glädje.'Oavgjort. I detta kapitel har talats
mera om umgänget än gänget. Några av gängets medlemmar har skymtat
fram här och var både i detta och föregående kapitel och torde dyka
upp igen även i det följande.
|
|