|
Kapitel
8 Tillvaron hårdnar
Högfärdsdjävulen hade
fått makt över Martin. Han ansåg sig böra ta en lärdomsexamen,
gamla teol.kand. som enligt studiehandboken var den drygaste av alla
akademiska examina. Detta vittnade om en häpnadsväckande brist på
verklighetssinne, ty han saknade både begåvning och penningmedel för
att ta en sådan examen. Det var ett krampaktigt försök att komma bort
från prästbanan och in på lärarbanan. När han hade tenterat i gamla
testamentets exegetik, var pengarna slut och han hade intet annat att göra
än packa och resa hem till Askaremåla. På sommaren träffade han Sam
Stadener. Denne predikade en söndag i Ringamåla kyrka och Martin var där.
Efter gudstjänstens slut fick de båda studenterna sällskap 5 a 6 km.
på väg mot Askaremåla
och hade mycket att samtala om. Båda läste på teol.kand., Stadener höll
på med gamla testamentets exegetik, Martin hade nyss tenterat i detta
ämne och under förutsättning av en mindre komplettering fått cum
laude. Detta skröt han med. Stadener frågade vad han läst för kurs för
detta betyg och då han fått reda på den ganska imponehande kvantitet
litteratur som fordrades, såg han kritiskt på Martin och sa: Det är
inte så svårt att tentera i Uppsala som i Lund. Detta var sannt via
den tidpunkten, men det tilltalade inte Martins högfärd att få höra
den sanningen. De talade också om frikyrkorörelsen och Stadener sa att
han ämnade resa till Amerika för att studera den. Då stack Martin
tillbaka: Det behöver du väl inte resa till Amerika för. Det finns
frikyrkorörelse här hemma att skriva en avhandling om. Detta svarade
han inte på, men det syntes på honom att han inte tyckte om repliken.
Martin gick sysslolös i Askaremåla och visste inte vad han skulle ta
sig för. Någon gång körde han fram ved till Karlshamn åt morbror
Isak och en gång levererade han ett lass ved till Stadeners pappa, som
var folkskollärare i Asarum. Medan han höll på med att stapla upp
veden, kom Stadener ut på gården och pratade, och när stapeln var
klar följdes de åt upp på hans rum och fortsatte att prata. Tämligen
rakt på sak frågade Stadener: Tänker du fortfarande på att ta
teol.kand.? Martin svarade korthugget: Jag vet ingenting. Nej han visste
ingenting. Femton år senare, då Martin var kamrer i Trollhättan, kom
Stadener dit och höll ett föredrag i föreläsningsföreningen.
Bubblan Martin hade då för längesen spruckit. Hans studier i
hebreiska hade omsider fört honom till en bankpulpet. Hans utbildning
hade intet annat samband med hans tjänst än det att hebreiskan är
judarnas språk och att judarna är stora bankirer. Stadener var vid
denna tid folkskoleinspektör i Hälsingborg efter att förut ha varit
legationspastor i Paris och var stadd på rask marsch mot biskopsstolen.
Efter föreläsningens slut borde Martin ha gått fram och hälsat på föreläsaren,
men det tog emot på något sätt. Vad som höll honom tillbaka, var väl
att han som blivit så lite blygdes inför honom som blivit så mycket.
Vanmäktig högfärd alltså. --Nej Martin visste inte vad han skulle ta
sig för. Han gick i Askaremåla och slog dank vecka efter vecka. Det
enda han gjorde var att läsa annonser i Karlshamns Allehanda och Smålandsposten
för att få reda på om det fanns någon som kunde ha användning för
honom. Längst inne låg den tanken och grodde: Om du kunde få in något
i en tidning, Så kanske du så småningom kunde äta dig in som
medarbetare i något landsortsblad. Då fick han en dag i Smålandsposten
se en annons som såg ut som ett svar på hans skygga fråga. Arvika
Tidning efterlyste en kåsor, som vore välvillig leverera ett kåseri
varje vecka. Kåseriet fick inte vidröra politiken. Hugade spekulanter
anmodades sända ett spaltlångt prov.
Det gjorde Martin och blev antagen. Nu började han drömma om att bli
en ny Sigurd, Smålandspostens berömda kåsör. Men det var inte så lätt
som han hade trott. Han hade smärtsamma författarmödor för att få
ihop veckans kåseri, och ändå blev kvickheterna så krystade och
banala, att inte ens han själv orkade skratta åt dem. Han fortsatte
emellertid vecka efter vecka, tills något inträffade, som avbröt hans
strävan att bli en ny Sigurd.
Komminister Åke Wahlström i Ringamåla var en man i 40-årsåldern, käck,
hurtig och sympatisk. Han var mycket vänlig mot Martin och bjöd honom
komma till prästgården, så ofta han hade lust, och det hade han nästan
jämt. En dag kom pastor Wahlström till Askaremåla och bad att få
tala ut ordentligt med Martin. Här går du, sa han, dag efter dag,
vecka efter vecka, månad
efter månad och ingenting gör. Jag kan inte se dig gå och driva på
det här sättet. Vad tänker du ta dej till? Ja, svarade Martin, vad
vill du att jag skall göra? Jo jag är ute för att söka upp rikeman här
i Askaremåla. Grannbonden, Sven Månsson, är den förmögnaste mannen
i socknen och så har du din morbror Isak. Om jag kan övertala dessa
att skriva på ett lån åt dig på 2000 kronor, lovar du då att resa
till Uppsala och ta en enkel prästexamen så fort du hinner, utan att
snegla uppåt höjderna? Jo han lovade. Efter 2 timmar kom pastorn
tillbaka och talade om att han lyckats få löfte om borgenshjälp. När
nu lånet blir klart, lovar du att göra som jag sagt? Ja jag lovar. Det
kändes både som ett tvång och en lättnad: Tvånget att bli vad han
inte ansåg sig böra bli och lättnad över att ha fått tag i en räddningsplanka,
så att han möjligen kunde undgå att gå till botten. Upptäckten att
han inte dög till tidningsman hade ökat hans missmod och gjort honom
mogen att fatta tag i vad som helst för att rädda sig.
I januari packade han ned sina böcker och sina 35 par hemstickade
yllestrumpor i den gråmålade träkofferten och for till Uppsala med en
allvarlig föresats att hålla sitt löfte till pastor Wahlström. Och
han höll det också. En arbetstid av 14 timmar per dygn blev regel. Men
hur gick det med kåserierna? Det gick inte alls, d.v.s. de blev sämre
och sämre och till sist så dåliga, att redaktor Lander, ägaren av
Arvika Tidning, skrev till Martin, att han insett hur svårt det är att
skriva kåserier, om politiken är tabu. Därför upphävde han denna
restriktion och skrev: Ge gärna den norske gaphalsen en känga (Björnstjerne
Björson) och snärta hemmarabulisterna ordentligt. Det blev en kärkommen
anledning för Martin att avsäga sig sitt uppdrag. Han svarade, att han
beundrade Björnstjerne Björnson och hyste vissa sympatier för
rabulisterna, varför det vore bäst för båda parter, att han slutade
sin verksamhet i Arvika Tidning. Sex år senare kom Martin som v.
pastor till Arvika och träffade redaktör Lanner. Är inte pastorn, frågade
han, samme man som för några år sen skrev kåserier i min tidning? Jo
det stämmer nog tyvärr. Pastorn har att fordra av tidningen. Vi har år
efter år fört ett konto för pastorns räkning. Vi hade tappat
kontakten med kåsören. Det skall bli skönt att få bort kontot ur böckerna.
Det blev troligen till ett par tofflor och kanske även en cigarr att tända,
när tofflorna kommit på på kvällen. --Nu var alltså den korta och
inte särdeles ärorika journalistperioden till ända, och Martin kunde
helt ägna sig åt studierna. Om den närmast följande tiden är
ingenting att berätta. Det var bara arbete. Även sommarnätterna togs
till vara. I september var han färdig med dimmissionsexamen, vilken
motsvarade nuvarande teol.kand. På morgonen den dagen han skulle
tentera sitt sista ämne, etiken, hade han 300 sidor olästa av kursen. Han gick till lektor Bergström, en synnerligen framgångsrik
lektionsgivare, och talade om sin förtvivlade belägenhet. Lektor B.
skrattade och sa: Mellan 12 och 3 (tentamen skulle bli kl. 3) är jag
ledig. Jag får hålla en tretimmars föreläsning och du får sluka vad
du orkar. Går det så går det. Det gick. Och därmed hade Martin
fullbordat sitt livs topprestation, tenterat 6 ämnen på 8 månader.
|
|