Från studentlyan till adjunktskammaren

_______

Anteckningar ur minnet av Martin Anfält (1865-1961)

_______

Kapitel 9    Kamratkretsen glesnar

Nu återstod alltså endast ”prakten”, vardagsbenämningen på praktisk-teologisk examen, vilken tog 2 terminer. Det året skulle lära sig predika, undervisa konfirmander m.m. När Martin skulle börja prakta, greps han av en underlig ensamhetskänsla, en slags horror vacui. Han kände sig som överliggare eller som en nattsuddare, vilken suttit i ett festligt lag och plötsligt märker att man kommit in på småtimmarna och att vännerna troppat av, den ene efter den andre. Så hade också skett. Visserligen var Welinder, Almstrand, Urzander och Berggren kvar, men Brodin, Lindahl, Bredin och sist Ljungsjö hade försvunnit från Uppsala. Det var en ångestbetonad dagen-efter-stämning. Den dag han började den praktiska kursen och trädde in i lärosal N:r 8, där han suttit och åhört föreläsningar hade han samma känsla som en kvarsittare torde ha. Klassrummet var detsamma, men de gamla kamraterna är inte kvar. Några av praktarna hade han mött på gatan, de flesta var helt obekanta. Om praktåret är inte mycket att berätta. De blivande prästerna skulle i tur och ordning hålla en kort predikan eller bibelutläggning --homiletiska övningarkallades det. Professorn och kursdeltagarna skulle kritisera, döma eller berömma. En homilia kommer Martin särskilt väl ihåg och den höll han själv. Han kommer ihåg den därför, att han höll på att få en chock av kritiken, som bestods. När han hade slutat sitt föredrag, yttrade sig först kursledaren, professor Norrby. Han tyckte, att homileten hade ett fyndigt grepp om texten, men gjorde den anmärkningen, att han hade hållit ett föredrag, inte en predikan. Denna anmärkning togs upp av kandidat Ehnmark, far till nuvahande radiochefen, och utvecklades vidare. Han underströk, att det var ett föredrag, och ett föredrag utan ett spår av uppbyggelse i. Man har en känsla av, sade han, att predikanten är personligen helt oengagerad. Martin kippade efter andan. Skulle han offentligt avslöjas som ulven i fårakläder. Innan han blev färdig med att svara, ingrep prof. Norrby: Den anmärkningen behöver inte kand. Anfalt svara på. Dessa ord gömde Martin djupt i sitt hjärta och tackade tyst, men innerligt för dem, så mycket mer som han ingalunda tillhörde de av professorn uppskattade lärjungarna. Givetvis kunde mycket mer vara att säga om vad som förekom under praktåret, men berättaren inbillar sig att det är intressantare eller mindre ointressant för läsaren att få veta något om matlagskamraternas senare öden.

  Den förste som blev färdig av de Växjöstudenter, som kom till Uppsala samtidigt med Martin, var Henrik Brodin. Trots att han varit borta från universitetet en termin klarade han av samtliga sina examina på 3 år, vilket då torde ha varit examensrekord. Efter prästvigning i Växjö blev han missiverad som v.pastor till Jönköpings Kristine församling. Denne energiske och framåtsträvande unge prästman väckte stora förhoppningar, men dessa hann tyvärr inte bli infriade. Han fick tbc och dog vid 27 års ålder. Den för alla mänskliga drömmar likgiltiga allhärjaren döden gjorde ett snabbt slut på hans karriär. Hans unga prästkamrater inom Växjö stift, bland dem Otto Ljungsjö, följde honom till graven. Martin, som då tjänstgjorde i en Värmlandsförsamling högt uppe vid norska gränsen, hade inte råd att resa den långa vägen till Jönköping. Han gjorde det enda han var i stånd att göra för att hedra den gamle kamraten och vännen, skrev några enkla verser i Smålandsposten. Den sista strofen lydde:

  Tack, kamrat, för vad du givit

dem som lärt ditt väsen känna!

Djupt i själen har du skrivit

dina bleka svårmodsdrag.

Tysta voro dina strider.

.Slumra, medan natten skrider

han mot ljusets segerdag.

  Ungefär samtidigt som Brodin lämnade Lindahl Uppsala. Han hade tagit fil.kand. i levande språk, som det då hette, och skulle  gå provår för att bli läroverkslärare. Då fick han ett erbjudande att komma in i bank, vilket han inte kunde motstå. Hans svåger Rathke, som var kamrer vid ett av Sydsvenska Kreditaktie-bolagets kontor, skaffade honom plats i samma bank. På grund,av sina språkkunskaper hade han god framgång. Han blev snart kamrer i Kristianstad, sedan i Karlskrona, och blev vid relativt unga år direktör vid bankens Jönköpingskontor. När Malmö Folkbank startade, blev han erbjuden platsen som dess verkställande direktör och antog erbjudandet, vilket han fick anledning att djupt ångra. Efter några år råkade banken på obestånd och övertogs, om inte minnet sviker, av Sydsvenska Kreditaktiebolaget. Han blev erbjuden att övergå till denna bank, men med placering på en underordnad plats. Detta avböjde han, något som han också fick anledning ångra. Han startade ett kristidsföretag, ett förvaltningsbolag, som han skördade mycket pengar i några år och erbjöd Martin kompanjonskap, vilket denne lyckligtvis avböjde. Det kom andra tider och företaget började gå med förlust. När han såg, vartåt det lutade, avvecklade han i så god tid, att han kunde betala sina fordringsägare till sista öret. Men sen var han fullkomligt luspank. Ungefär i samma veva dog hans andra fru, och sorgen efter henne tog honom djupare än det ekonomiska fallissemanget. Trots alla hemsökelser höll han sig upprätt. Först tog han plats som vanlig lagerkarl i en affär i Göteborg. Där hade han gamla vänner och bekanta från sina glansdagar. Dessa visade honom nu föga intresse. Det var bara en som fortfarande ville umgås med honom. I dennes hem blev han inbjuden till middag. Otto avböjde tacksamt. Han hade inte kläder som passade i finare kretsar. Hans son Erik, jägmästarn, hade läst lite kemi. Detta gav Otto iden att med sin sons medverkan sätta upp en liten bläckfabrik i Malmö, som han döpte till Svenska bläckfabriken, och på den uppehöll han sig  länge. Han hade gamla förbindelser med banker, industrier och affärsföretag, som han fick leverera större eller mindre partier till. Samtidigt hade han revisionsuppdrag och hjälpte affärsmän med deras självdeklarationer. Under senare har hans syn undan för undan försämrats, och nu är han nästan blind. Detta var den största olyckan som kunde hända honom. Böckerna, som varit hans glädje- och tröstekälla under alla sorger och bedrövelser, är nu förseglade med sju insegel. Martin fortsätter att skriva till honom då och då, men det är som att skriva till en som redan befinner sig på andra sidan. Något svar kommer inte och väntas inte heller. Otto Lindahl är en av de noblaste karaktärer Martin kommit i kontakt med, sanningskär och ärlig ända ned till botten, hjälpsam och trofast i vänskap. Hans svaghet och på samma gång hans styrka är en optimism, som gränsar till naivitet. Han har ett inre ljus och besitter en inre styrka, som hållit honom uppe och lett honom genom de mörkaste labyrinter. Trots allt, trots sin blindhet har han bevarat sin ljusa syn på tillvaron. Ingenting har förmått göra honom sitter, inga olycksbaciller har kunnat undergräva hans andliga hälsa.

  Ett år efter det Brodin och Lindahl lämnat Uppsala, var Bredin färdig att ge sig iväg. Strikt följande sitt 8-timmarsschema hade han till punkt och pricka genomfört sin 4-årsplan. I fråga om precision och planmässighet i sitt arbete och i allt sitt görande och låtande var han inte så olik ingenjör Planertz. Men det som gjorde Planertz löjlig, hans totala brist på humor och självironi, fanns inte hos Bredin. Han kunde skratta både åt sig själv och andra. Med sin logik, sin mätsticka och sina planritningar hade han varit odräglig, om han inte hade haft sin humor. Nu var han motsatsen. Om man accepterade hans särdrag, som i vanliga fall inte var andra till förfång, hade man både nöje och behållning av  hans sällskap. Hans prästmannabana blev en förlängning av den obrutet raka linjen. Som efter klocka passerade han etapperna på löparbanan: Pastorsadjunkt, v.pastor, komminister, kyrkoherde, kontraktsprost, ordensledamot, ledamot av stiftsnämnden. Han avgick med emeritilön, då han borde göra det och dog ungefär vid lagom ålder. Han var vid sin död 81 à 82 år. Det var ett linjerakt liv utan hemsökelser av sjukdom eller andra olyckor.

  Berättaren medger, att denna personskildring är något överdriven. Karaktärsdragen är förstorade, överdragna med en tunn fernissa av dikt, men i det väsentliga torde bilden vara lik originalet. Till sist bör det betonas, att Bredin var en plikttrogen, samvetsgrann och vederhäftig ämbetsman och en god medborgare. Frid över hans minne: på våren före den höst, då Martin började prakta, tog Otto Ljungsjö sin examen. Almstrand, Bissmark, van Friesen, Martin och en till höll en liten avskedsfest för honom. Efteråt följde han Martin till dennes port ute på Luthagen, där de tog ett hjärtligt farväl av varandra. Det var särskilt Ljungsjös försvinnande som gjorde att Martin under återstoden av Uppsalatiden kände Sig övergiven, överliggar- och kvarsittaraktig. Medan vännen försvann kring ett hörn i en Luthagsgränd, stod han kvar i portgången med en lång, fuktig blick efter den försvinnande. Ljungsjö var inte fyllda 23 år och måste därför söka K.Maj:ts tillstånd att prästvigas. Varför har du så bråttom, frågade Martin. Jag måste ut och verka (värka), svarade han. Detta var ingen billig, banal vits. Svaret ställde hans dåvarande situation i blixtbelysning. Han led ständigt av en smärtsam huvudvärk. I ett brev helt nyligen till den som skriver detta har han för första gången talat om att han redan i 20-årsåldern haft ett slaganfall och att doktorn då förklarade, att sviterna skulle bli mycket långvariga. Han led av kronisk  huvudvärk. Han måste värka, han kunde inte komma ifrån det. Men värken fick inte hindra verket. Han måste ut och verka (värka) för att förtjäna sitt uppehälle, ty han var mycket fattig. Nu sitter Martin och begrundar detta faktum: Ljungsjö har under ett helt långt liv dragits med ständig ohälsa, haft sorger och bekymmer av skiftande art, blivit underskattad av menigheten, som inte prästen som i honom är. Detta sista kan man sluta sig till av det faktum, att han trots sin begåvning aldrig blivit mer än komminister. Och ändå har han orkat skratta åt sig själv, någon gång också åt andra. Ingenting har kunnat förstöra hans egenart, ingenting förkväva hans intellektuella vitalitet. Inför detta faktum har man anledning fråga: I vilken grad är själen beroende av kroppen, själens integritet av kroppens? Kroppens och själens inbördes förhållande är ett mysterium, yare avslöjande förtjänade ett nobelpris. De är så sammanvävda, så sammanflätade med varandra, att man inte kan säga var det ena slutar och det andra börjar: Fysiskt- psykiskt, psykiskt-fysiskt, fram och tillbaka eller i cirkel. Trots allt finns hos människan något som inte finns någon annanstans: Sökarljuset. Det är hennes egenart och adelsmärke.

  Hur ska det gå för Anders Petter Urzander? Den frågan gjorde sig Martin, när han lämnade sin gamle kamrat efter sig i Uppsala. Urzander var en snäll, välvillig och genomhederlig man. Hur han kommit på den befängda iden att ge sig in på studiebanan är svårt att förstå. Han var 23 år, innan han började, hade en liten gård i Uråsa församling inte långt från Växjö, var gift och hade 2 barn. Om han varit sällsynt begåvad, hade det varit förklarligt, nu var han däremot sällsynt obegåvad. Det var inte bara så, att han inte hade några egna tankar --hur många har det? --han hade därjämte mycket svårt att tillägna sig andras. Det är otänkbart att någon  annan hade dragit, lockat eller tubbat honom till att studera. Nej den tanken måste, trots hans idéfattigdom, ha blixtrat fram ur hans egen hjärna. Med bondsk envishet segade han sig fram till studenten utan att sitta kvar mer an ett läsår. Men han fick slita, stiga upp kl.4 på mornarna och hänga över böckerna hela dagen. An värre blev det vid universitetet, men även här slet han sig omsider fram till examen, blev prästvigd i Växjö och ambullerade mellan olika församlingar som pastorsadjunkt eller v.pastor. Naturligtvis kunde han inte släpa med sig familjen från prästgård till prästgård. Den fick väl sköta gården, medan familjefadern skötte församlingen. På sin ålders höst blev han komminister och kunde samla familjen omkring sig, men då måste barnen för länge sen varit fullvuxna. Det var en bondeseghetens triumf, vunnen genom egna och familjens mödor och försakelser. Det dröjde inte många år efter det han tillträtt komministraturen innan han dog. En ganska rörande levnadssaga.

  Carl August Berggren. Han och Martin var kamrater i praktiska kursen, och sedan Ljungsjö lämnat Uppsala, blev han dennes ersättare som parhäst. Han var en genomhederlig, hjälpsam och god kamrat, som lånade Martin en tia, när nöden var stor, och det var den ofta. Hans huvud var inte lika gott som hans hjärta, men i motsats till Urzander hade han tämligen lätt för att tillägna sig vad andra hade tänkt och hade ingen svårighet att absolvera sina examina. Han blev på normal tid komminister, kyrkoherde och kontraktsprost. Efter uppnådd emeritiålder bosatte han sig i Värnamo. För 6 a 7 år sedan, då Martin var på väg till Växjö, träffades de gamla kamraterna på Värnamo station --de hade korresponderat och kommit överens om detta sammanträffande. Martin ställde sig på  perrongen och spejade. Då fick han i andra  ändan av perrongen se en ståtlig, stilig gubbe i snövitt hår, som han misstänkte kunde vara Berggren. Misstankarna ökades därav att den gamle mannen tittade närgånget på passagerarna. Ännu en smula osäker på vad han skulle tro gick Martin fram och sa: är det möjligen prosten Berggren? Ja, och detta är väl Martin. De hade inte träffats på över 50 år. Under tågets uppehåll hann de meddela varandra en del av vad de visste om de gamla kamraternas öden. De växlade sedan med långa mellanrum vänskapliga brey. Han dog för 5 år sedan vid 86 års ålder. Det anses på goda grunder, att de goda människorna är få till antalet, och genom Berggrens bortgång minskades antalet med en. Välsignat vare hans minne.

  Henrik Almstrand var en av de tre Uppsalakamrater, vilkas namn nått längre än till nästa gathörn. De båda andra var Otto von Friesen och Georg Bissmark. Almstrand var äregirig och drömde djärva drömmar, och hans intelligens räckte till för en man "på var samhällssteges högsta topp". Men han hade ett kroppsligt lyte. Hans vänstra arm hade ingen hand. En statsminister med bara en hand är väl ingen orimlighet, men givetvis en olägenhet i representativa sammanhang. I varje fall var detta lyte en hård prövning. Mer än en gång drog han upp detta ämne, då Martin och han var ensamma, och beklagade sig. Antagligen tyckte han, att det var ett elakt skämt av naturen att ge honom begåvning och åstundan att karriär och samtidigt hänga en black om foten på honom. Han själv använde inte sådana ordalag. Han hade ett ordforråd som bättre överensstämde med hans psyke, kraftord av Strindbergskt märke, ord som klippblock, passande för guden Tor att ta i sin mun, då han var i färd med att krossa jättarna. Hans lyte var som ett öppet blödande sår, och Martin minns med grämelse och bitter ånger, hur han en gång kastade en förgiftad  pil, som träffade mitt i såret. Efter en söndagsmiddag hos fraken Flodérus följde några Växjöstudenter, Brodin, Bredin, Urzander, Ljungsjö och Martin med upp på Almstrands rum för att prata. Under samtalets gång kom Almstrand att kalla någon för en oxe. Då inföll Martin: ”Oxen, det är väl Du. Det fattas bara klövarna." Förut hade han själv under en munhuggning lidit ett snöpligt nederlag och ville hämnas, slog omkring sig som en besatt, sårade den finkänslige Brodin och den snälle Urzander. Men detta var det värsta. Minnet av detta lumpna skämt har förföljt Martin under hela hans liv. Ännu idag kan han överraska sig med att smäda sig själv: "Din sabIa knöl, hur kunde du?" Att släta över och förklara, att det inte var illa ment är ganska misslyckat. Det som en gång är sagt kan aldrig bli osagt. Han bad aldrig om förlåtelse, han kunde inte, orkade inte röra vid saken. Han bara skämdes. Det är detta och andra dylika minnen som han gjorde ett misslyckat försök att bli kvitt, dä han i en dikt skrev: "Återtaga ord, som sades --blev det oss förment? Ord, som aldrig blevo sagda --ropa de för sent?" Man bör besinna, att ett ord, utslungat i hetta och överilning eller av ren obetänksamhet, kan träffa en sårbar punkt och vålla obotlig skada.

  Almstrand tog ingen snabbexamen. Han gav privatlektioner, uppträdde på politiska diskussionsmöten, ägnade sig åt nationsangelägenheter, agiterade och samlade anhängare för att vid dess sammanträden kunna trumfa igenom sina förslag --alltsammans taktiska övningar, förberedelser för halls kommande verksamhet. När han var färdig med jur.kand. –den tidens högre juridiska examen, den lägre kallades hovrättsexamen –kom han överens med Conrad Pinéus att starta en advokatfirma i Göteborg. Innan firman hunnit registreras, måste Pineus göra en utlandsresa, och när han kom tillbaka, hade Almstrand ingått   kompanjonskap med en annan jurist, tillhörande en känd Göteborgssläkt --berättaren minns inte vilken --och öppnat en advokatbyrå. Almstrand kunde vara hansynslös, då det gällde att utnyttja en chans, som befrämjade hans syften. Han gifte sig med en rik judinna, £ödd Heyman, och kom på så sätt genom sin maka och sin kompanjon in i Göteborgssocieteten. Han kastade sig med liv och lust in i kommunalpolitiken och blev snart ledamot av stadsfullmäktige, där han spelade en huvudroll ända till sin död. Han ansågs vara en av Sveriges skickligaste advokater. Under Staafska regeringen blev han utnämnd till ordförande i den straffrättskommitte, som skulle utarbeta förslag till en ny strafflag och uppehöll sig för denna angelägenhets skull långa tider i huvudstaden, där han bodde hos sin dotter och måg. En dag när han kommit från ett sammanträde och satt vid middagsbordet, ramlade han plötsligt från stolen och dog ögonblickligt. Det var hjärtslag.

  Under sina sista levnadsår hade Almstrand mitt under yttre framgångar personliga sorger och bekymmer. Själv var han överansträngd och sömnlös. Och en son, som han väntat sig glädje av, blev i stället ett sorgebarn. Det var en rikt begåvad, men spotsk, trotsig och obändig yngling, som efter en del eskapader begick självmord i Uppsala.

  Nils Johan Welinder. Om honom kunde det skrivas en roman. En diktare skulle få ett rikt händelsematerial och ett intressant psykologiskt stoff att bearbeta. Han var en man med minst två själar eller ska vi säga två motstridiga krafter. Det fanns något som drog honom nedåt, njutningslystnad, frisk aptit på de fröjder som det jordiska har att bjuda på. Men det fanns också något som drog honom uppåt, en excelsiordrift, en längtan till Gud. Dessa  båda krafter var ungefär jämnstarka. Det uppstod ett slags krafternas parallellogram, ett status quo. Ibland hade den ena övertaget och höll på att segra, ibland den andra. Detta gjorde, att han inte sjönk ner i dyn, men å andra sidan var hans excelsiorväg full av stötestenar. De följande raderna vill exemplifiera vad som har sagts. När Welinder kom till Uppsala, var han klädd i en grå, illa sydd kostym av hemvävt tyg. Han lät inte ett stadsbud hämta sin koffert vid stationen, utan lånade en dragkärra och forslade hem den själv, därvid markerande, att han var den fattige ynglingen, som genom sparsamhet, flärdlöshet och gudsfruktan en gång skulle bli en prydnad for den svenska kyrkan. Han deltog aldrig i uppsluppna studentikosa convivier. I stället reste han omkring på den uppländska landsbygden och höll nykterhetsföredrag. En dag kom han till Martin och sa: Får jag bjudä dig på kaffe och punsch i kväll? Men snälla du, i söndags var du ute och höll nykterhetsföredrag, och idag onsdag, bjuder du på kaffe och punsch. Hur går det ihop? Jag ämnar sluta med nykterhetsverksamheten, vill vara med i studentlivet. Jag är inte född till asket. Det blev sexa med snaps på Fenix och kaffe och punsch på Gästis och mycket prat. För Martin hade han inga hemligheter. Den första hemligheten han yppade var att han var hemligt förlovad. När skedde detta? på sommaren året innan jag tog studenten var jag informator i en halländsk prästgård hos kyrkoherde Nordblom. En dag höll husets dotter på att baka och hade kavlat upp armarna. Du kan inte tro, vilka vackra vita armar hon har. Han yppade också, att han inte vill bli en enkel präst på landsbygden. Under punschens inflytande steg anspråken och till sist var en biskopsstol det enda passande sätet för hans abdomen. Han ville nå målet, men när det gällde att gå vägen, bromsades han av sin lättja. För att bli biskop måste han ta gamla teol.kand. Från biblioteket kånkade han hem en exegetisk lunta, och Martin,  som kände till den, var nyfiken att se på vilken tid den skulle bli avverkad. De första dagarna gick det raskt undan, men sedan minskade farten mer ooh mer. Han hade en papperskniv av elfenben som bokmärke, och av dess läge i boken kunde Martin dag för dag avläsa hastighetsgraden. Dagsetapperna blev mindre och mindre, och på sid.200 lade sig papperskniven till ro likt en trött vandrare, som lagt sig att pusta ut en stund vid en mil stolpe och råkat somna in.

  Kan lättja och lojhet å ena sidan och impulsivitet, företagsamhet och energi finnas inom samma individ? I varje fall fanns de inom individen Nils Johan Welinder. På sommaren något är i början av 90-talet var det stor utställning i Chicago och Welinder ville till varje pris dit. Men skaffa pengar? Han som kunnat klara av den kinkiga situation, som de 3 gymnasisterna råkat i under botanistfärden i Skåne, visste även nu råd. Han skrev till en massa landsortstidningar, presenterade sig som journalist (han hade verkligen försett ett Stockholmsblad med nytt från Uppsala) och erbjöd sig att mot 50 kr. (?) sända reportage från Chicagoutställningen. --Han fick positiva svar från ett 50-tal tidningar. Sedan satte han sig i förbindelse med befälhavaren på den ångbåt som han skulle fara med, presenterade sig som representant för 50 svenska tidningar och erbjöd sig att i dessa puffa för båten mot fri överresa. Han fick fri resa i  1kl. fram och åter jämte gratis vivre. I Chicago uppsökte han svensk-amerikanska familjer och blev mycket gästfritt mottagen. Uppehållet därute blev synner ligen billigt. Följden blev, att när han kom hem var han rikare på kontanter än när han reste och --hast du mir gesehen --också rikare på kärlek. I en svensk-amerikansk familj hade han råkat få se ett par vackra axlar, ett par stora, drömmande ögon och ett underbart kastanjebrunt hår.

  Han glömde de vackra vita armarna för de vackra axlarna och var nu hemligt förlovad för andra gången. Nu fick papperskniven sova ut ordentligt. Han hade med sig flera fotografier av det älskade föremålet i olika ställningar och han hade skaffat sig en vridbar ram i silver. På ena sidan kunde man se de vackra axlarna och det kastanjebruna håret, som föll i rika lockar ned över en välformad nacke. På andra sidan log de stora ögonen mot honom. Varje gång Martin kom upp på hans rum satt han och vred på ramen och kände sig obeskrivligt lycklig.

  I detta lycksalighetens tillstånd befann han sig, då de skildes i maj 1894. Sen dröjde det några år, innan de träffades igen. Någon gång på hösten 1897, då Martin var pastorsadjunkt i Eda, fick han oväntat ett brev från Welinder, vari denne talade om vad han haft för sig under de mellanliggande åren. På sommaren efter det de skildes hade han rest över igen till Amerika och som äkta maka hemfört flickan med de vackra axlarna. Teol.kand. hade han slängt och tagit en slät prästexamen, låtit prästviga sig för tjänstgöring i ärkestiftet och blivit missiverad som pastorsadjunkt i någon huvudstadsförsamling. En dag fick han se en annons, som väckte hans intresse. Den store industrimannen Fredrik Berg i Malmö annonserade efter en redaktör för en dagstidning som han ämnade starta. Welinder hade sökt och fått befattningen och befann sig i Malmo. Han höll på att se sig om efter medarbetare och erbjöd Martin att bli hans redaktionssekreterare. Detta erbjudande gjorde Martin alldeles virrig. Han rusade fram och tillbaka genom rummet, fäktade med armarna och betedde sig som en delirant, som fått synhallucinationer. Det dröjde en lång stund innan hans lilla förstånd började fungera normalt igen. Men beslutsamhetens friska hy förbyttes dock så småningom i eftertankens kranka blekhet. Han insåg, att det inte bara var att  packa den gråmålade och ge sig iväg. Så enkelt var det inte. Nyss hade han fått hem studiehandboken och skulle just rekvirera böcker för att på lediga stunder läsa på fil.kand. och så småningom komma inpå lärarbanan. Nu fick han en chans att komma direkt in i ett annat yrke. Men, men ---dög han? Han hade gjort vissa tråkiga erfarenheter som kåsör i Arvika Tidning. Om han misslyckades, så stod han där med sina stora skulder, som han aldrig skulle kunna betala. Han vågade inte ta risken att begära avsked från prästämbetet. I stället reste han in till biskop Rundgren och begärde tjänstledighet för ”enskilda angelägenheters vårdande”.

  Vad är det för enskilda angelägenheter? Jag skall medverka i en daglig tidning. Vad är det för slags tidning? Det är en tidning med kristligt program. Jaså. Vaåa präster bli så instängda och ensidiga. En tids luftombyte kan inte skada. Förslaget är inte så dumt. Pastorn kan få en månads tjänstledighet.

  Dagen efter for Martin till Malmö och blev inackorderad hos Welinder och hans unga maka. Denna hade ett par stora milda ögon och ett underbart vackert hår --axlarna såg inte Martin. Hon var inte uppfostrad att sköta ett svenskt borgarhem, det rådde stor oordning i bostaden och hennes kulinariska konst var minimal. Men hon var snäll och rar, och till hennes ursäkt bör sägas att hennes man var ingen förebild i ordentlighet. På hans skrivbord låg anteckningsböcker, manuskript, tidningar, viktiga handlingar i en enda röra. Aldrig har berättaren sett en sådan oreda på ett skrivbord, inte ens hos sin egen son.

  Nå vad ska jag göra nu? Du får göra litet av varje, svara för utrikesnytt, vara reporter, teaterkritiker, kåsör m.m. Men vad ska Ni andra göra då? Ah du vet ingenting om arbetet på en daglig tidning.

  Nu skall redaktionspersonalen i tidningen Södra Sverige föreställas. Welinder själv är presenterad förut, men inte som chefredaktör. Tyvärr måste det sägas, att han inte var särskilt väl kvalificerad för denna ställning. Han saknade erfarenheter beträffande en tidnings ledning,

och trots sin allmänna begåvning hade han inga litterära anlag. Hans stil var torr och tröttande. Sin första ledare, som skulle utgöra en programförklaring, kallade han "Vad lider tiden?" En blick på tidsläget alltså. Den andra hette "Var finns mannen?" Han efterlyste väl en ny Luther, en stor andlig ledare, som skulle revolutionera tidsandan. Dessa artiklar bar tydliga spår av redaktörens förtvivlan kl.12 på natten. Axel Danielsson, den socialdemokratiska tidningen Arbetes grundare och riksbekante redaktör, hälsade sin nya kollega ungefär så här: Redaktören för Södra Sverige har tagit till orda i tidens stora frågor. Hans första ledare heter "Vad lider tiden?" den andra "Var finns mannen?" Jag gissar att den tredje kommer att heta "Var f-n har vi urmakarn?"

  Grönvall hade kommit från en annan tidning och blivit antagen som erfaren och tränad journalist. Men hans träning måtte huvudsakligen bestått i att använda sax och klisterburk. Som skribent var han hemskt banal. Han skrev en gång ett kåseri. Kvickheterna var så krystade och klumpiga, att de gjorde läsaren nedstämd och framkallade hans medlidande med författaren. Lorentzon hette korrekturläsaren. Till detta tråkiga, rutinmässiga  arbete hade man satt redaktionens enda litterära kraft. Lorentzon kunde skriva. lbland när Welinder och Martin kom ned på redaktionen på morgnarna hände det att det låg ett manuskript på vers eller prosa av korrekturläsarens hand på redaktörens bord för påseende. Varför tar du inte in detta, frågade Martin. Asch sådant skräp, svarade redaktören och kastade opuset i papperskorgen. Tydligen skulle Lorentzon hållas nere. Hade han råkat trampa på redaktorens liktornar?

  Så var det Martin, utrikesredaktören, reportern, teateranmälaren och kåsören. Utrikesnyheterna, varav Dreyfussaff'ären f'ör tillf'ället tilldrog sig största intresset, hade han av Grönvall lärt att saxa ur andra tidningar med en smula f'örändring av ordföljden. Det var ingen konst. Bara ett par gånger blev han använd som referent och reporter. En gång blev han skickad till Hvilan för att referera en folkhögskolefest. Han kom hem sent på kvällen, och referatet, som av en van tidningsman skulle ha avverkats på en knapp halvtimme, blev färdigt f'örst fram på morgonsidan, så att det nätt och jämt kom in i tidningen, vilken trycktes på morgnarna. En dag blev han skickad iväg att intervjua en katolsk biskop, som var på besök i staden. För detta uppdrag gruvade sig Martin och bad att slippa det. Men han måste iväg. Denne katolske pater förvärvade hans eviga tacksamhet och sympati, ty han hade --rest från staden. Blott en enda gång hann han uppträda som teateranmälare. Han skulle recensera "Mäster Olof"', som gavs av ett resande teatersällskap. Han hade inte sett fler skådespel än som kan räknas på handens fingrar. Därför var han nyter, tyckte att alltsammans var strålande och skrev en berömmande recension. Med stor häpenhet läste han dagen efter de andra malmötidningarna, som för en gångs skull var rörande eniga om en sak. Det var ett samstämmigt nedskällande av  föreställningen. Följande kväll gick Welinder själv till teatern för att se vem som hade rätt, hans egen eller de andra tidningarnas representanter. Fast han var en lika ömklig analfabet som Martin i fråga om teaterkonst, beslöt han sig för att tycka som majoriteten och läxade upp sin teaterrecensent för hans omdömeslöshet. Det är möjligt att denne genom sin recension lurat någon enfaldig människa att gå på teatern som annars inte tänkt göra det. Martin skämdes, men tog sig för att bläddra igenom tidningar från andra orter, där sällskapet uppträtt. Till sin förtjusning fann han, att ett Kristanstadblad hade en recension, minst lika berömmande som hans egen. Detta räddade en del av hans självkänsla.

  Bäst lyckades Martin som kåsör. Grönvalls ovannämnda kåseri, och Martin blev hans efterträdare. Det var inte så svårt att mäta sig med företrädaren. Han fick t.o.m. beröm av faktorn, som påstod, att Martin var den ende i tidningen som kunde skriva. Det var dessa fyra som skulle konkurrera ut de andra platstidningarna. Att tidningen så helt misslyckades berodde väl inte enbart på redaktörens och hans medarbetares otillräcklighet. Programmet var fullständigt färglöst. Det skulle vara en kristlig tidning, men fick inte vara kyrklig och inte frikyrklig. Troligen var den pseudofrikyrklig, ty grundaren var frikyrkoman. Den skulle driva politik, men varken höger- eller vänsterpolitik. Den tillfredsställde ingen och fick följaktligen ingen publik. Lyckligtvis insåg Martin att har var ingen framtid att vänta. Trots att både Welinder och direktör Berg väntade, att han skulle ta avsked från sin tjänst och stanna i tidningen, packade han den gråmålade och reste tillbaka till Eda, när tjänstledigheten var tillanda. Åtta månader senare dog tidningen av bleksot i en ålder av 9 månader och begrovs i tysthet som en självspilling. Sen träffades de inte förrän i mars 1902, då Martin som Per Anderssons protogé var i Stockholm och roade sig. En söndagsförmiddag, då Martin var på väg till högmässan i Storkyrkan mötte han Welinder i Storkyrkobrinken. Efter utbyte av kamratliga hälsningar frågade Welinder: Vart ska du gå? Jag tänker på och höra på högmässan. Det kan du uppskjuta, jag är fri från tjänstgöring idag. Det finns ett ställe har i närheten, där vi kan sitta och prata ostört vid ett litet glas cognac. Kom sa gå vi dit! Den svage Martin lät övertala sig att gå med, men kände sig klibbig. Det finns ett latinskt ord, decorum, som betyder det passande. Martin kände med en viss vämjelse att det var något högst opassande, stillöst, groteskt, att två präster satt och drack cognac på en krog mitt under det högmässa pågick i helgedomen bredvid, liksom det skulle stöta att höra en präst, klädd i kappa och krage sjunga Bellmans i och för sig vackra "Vila vid denna källa", "Klang vad buteljer, Ulla, i våra korgar överfulla". Men han skulle få en större anledning att förvåna sig. En av de följande dagarna var det som de var tillsammans på journalistfesten, dä skalden Jacobson, i Uppsala gemenligen bara kallad skalden, satt framför ett batteri tomma ölbuteljer och sov så lycksaligen ljuvt.

  Martin blev bjuden på middag i Welinders hem en av de följande dagarna. Då han steg över tröskeln till pastorns rum, såg han till sin häpnad en gevärsmynning riktad mot sig. På ett stativ mitt i rummet låg ett armegevär.

  Är detta en symbol for den stridande kyrkan? Han log helt flyktigt, skrattlysten var han inte. Jag jobbar i patent. Det har är en ny gevärsmodell, som håller på att utprövas. --På ett skåp stod tomma spritflaskor. Vad symboliserade de? Vid middagsbordet satt Martin vid värdinnans sida. Hon såg inte lycklig ut, och värden var vid misshumör. Han anmärkte på kalvsteken, den var illa tillagad och såsen var misslyckad. Martin tog kalvsteken i försvar och fick en tacksam blick ur de stora milda ögonen, som nu blivit en smula sorgsna. På hösten 1906 kom Welinder oväntat till Arvika i sällskap med Wille Lilliesköld, en känd storjobbare i Stockholm. De var ute efter banklån och uppvaktade även Martins bank. Denne bjöd hem W. på en grogg, som de intog framför brasan i den öppna spisen den kulna novemberkvällen. De pratade om sina gemensamma upplevelser under Uppsalatiden, men hela tiden var han djupt allvarlig och drog aldrig på munnen. Plötsligt utan sammanhang med samtalsämnet frågade han: Anser du att jag är en karaktär? Det beror på vad du menar med karaktär. Menar du konsekvens i handlande eller något sådant? Du sa en gång i Uppsala, att jag var en karaktär. Nu hade Martin bort säga ett allvarsord. Men han har alltid haft svårt att ta stora ord om moral i munnen, och för övrigt är han feg. Han försökte lista sig över till ett ämne, medan han gav krystade och undvikande svar på frågan. Detta var deras sista personliga sammanträffande. Av Karl Lilliesköld fick Martin höra, att W. var med i ett jobbarlag, som spekulerade vilt och festade lika vilt. Det var tydligt att han nu befann sig i en djup vågdal. Skulle kraftparallellograen återställas, måste de krafter, som drog uppåt, få ett fast grepp om honom. Det var detta sista som skedde. Hans allvarliga ansikte och hans fråga till Martin förrådde en inre öra och otillfredsställelse.

  Hans amerikanska maka dog efter en levnad, som var smått tragisk. Nu återvände han till sin första kärlek, de vita, vackra armarna. Hans gymnasistfästmö var nu änkeprostinna. Detta äktenskap betecknar en vandpunkt i hans liv. Hans levnadssätt  lades om, och hans anseende steg. Han blev komminister i Storkyrkoförsamlingen och fick inte så få röster vid valet av pastor primarius. Han blev till sist en prästman, som var värd all aktning. Den excelsiorslängtan, som fanns djupast ner i hans väsen, segrade.

  Martin bevarar Welinder i tacksamt minne. Denne gick slingrande och underliga vägar, men förblev under alla livets skiften en trofast och tillgiven vän och kamrat.