|
Kapitel 9 Kamratkretsen glesnar
Nu återstod alltså
endast ”prakten”, vardagsbenämningen på praktisk-teologisk examen,
vilken tog 2 terminer. Det året skulle lära sig predika, undervisa
konfirmander m.m. När Martin skulle börja prakta, greps han av en
underlig ensamhetskänsla, en slags horror vacui. Han kände sig som överliggare
eller som en nattsuddare, vilken suttit i ett festligt lag och plötsligt
märker att man kommit in på småtimmarna och att vännerna troppat av,
den ene efter den andre. Så hade också skett. Visserligen var Welinder,
Almstrand, Urzander och Berggren kvar, men Brodin, Lindahl, Bredin och
sist Ljungsjö hade försvunnit från Uppsala. Det var en ångestbetonad
dagen-efter-stämning. Den dag han började den praktiska kursen och trädde
in i lärosal N:r 8, där han suttit och åhört föreläsningar hade
han samma känsla som en kvarsittare torde ha. Klassrummet var detsamma,
men de gamla kamraterna är inte kvar. Några av praktarna hade han mött
på gatan, de flesta var helt obekanta. Om praktåret är inte mycket
att berätta. De blivande prästerna skulle i tur och ordning hålla en
kort predikan eller bibelutläggning --homiletiska övningarkallades
det. Professorn och kursdeltagarna skulle kritisera, döma eller berömma.
En homilia kommer Martin särskilt väl ihåg och den höll han själv.
Han kommer ihåg den därför, att han höll på att få en chock av
kritiken, som bestods. När han hade slutat sitt föredrag, yttrade sig
först kursledaren, professor Norrby. Han tyckte, att homileten hade ett
fyndigt grepp om texten, men gjorde den anmärkningen, att han hade hållit
ett föredrag, inte en predikan. Denna anmärkning togs upp av kandidat
Ehnmark, far till nuvahande radiochefen, och utvecklades vidare. Han
underströk, att det var ett föredrag, och ett föredrag utan ett spår
av uppbyggelse i. Man har en känsla av, sade han, att predikanten är
personligen helt oengagerad. Martin kippade efter andan. Skulle han
offentligt avslöjas som ulven i fårakläder. Innan han blev färdig
med att svara, ingrep prof. Norrby: Den anmärkningen behöver inte
kand. Anfalt svara på. Dessa ord gömde Martin djupt i sitt hjärta och
tackade tyst, men innerligt för dem, så mycket mer som han ingalunda
tillhörde de av professorn uppskattade lärjungarna. Givetvis kunde
mycket mer vara att säga om vad som förekom under praktåret, men berättaren
inbillar sig att det är intressantare eller mindre ointressant för läsaren
att få veta något om matlagskamraternas senare öden.
Den förste som blev färdig av de Växjöstudenter, som kom till
Uppsala samtidigt med Martin, var Henrik Brodin. Trots att han varit
borta från universitetet en termin klarade han av samtliga sina examina
på 3 år, vilket då torde ha varit examensrekord. Efter prästvigning
i Växjö blev han missiverad som v.pastor till Jönköpings Kristine församling.
Denne energiske och framåtsträvande unge prästman väckte stora förhoppningar,
men dessa hann tyvärr inte bli infriade. Han fick tbc och dog vid 27 års
ålder. Den för alla mänskliga drömmar likgiltiga allhärjaren döden
gjorde ett snabbt slut på hans karriär. Hans unga prästkamrater inom
Växjö stift, bland dem Otto Ljungsjö, följde honom till graven.
Martin, som då tjänstgjorde i en Värmlandsförsamling högt uppe vid
norska gränsen, hade inte råd att resa den långa vägen till Jönköping.
Han gjorde det enda han var i stånd att göra för att hedra den gamle
kamraten och vännen, skrev några enkla verser i Smålandsposten. Den
sista strofen lydde:
Tack, kamrat, för vad du givit
dem som lärt ditt väsen
känna!
Djupt i själen har du
skrivit
dina bleka svårmodsdrag.
Tysta voro dina strider.
.Slumra, medan natten
skrider
han mot ljusets
segerdag.
Ungefär samtidigt som Brodin lämnade Lindahl Uppsala. Han hade tagit
fil.kand. i levande språk, som det då hette, och skulle
gå provår för att bli läroverkslärare. Då fick han ett
erbjudande att komma in i bank, vilket han inte kunde motstå. Hans svåger
Rathke, som var kamrer vid ett av Sydsvenska Kreditaktie-bolagets
kontor, skaffade honom plats i samma bank. På grund,av sina språkkunskaper
hade han god framgång. Han blev snart kamrer i Kristianstad, sedan i
Karlskrona, och blev vid relativt unga år direktör vid bankens Jönköpingskontor.
När Malmö Folkbank startade, blev han erbjuden platsen som dess verkställande
direktör och antog erbjudandet, vilket han fick anledning att djupt ångra.
Efter några år råkade banken på obestånd och övertogs, om inte
minnet sviker, av Sydsvenska Kreditaktiebolaget. Han blev erbjuden att
övergå till denna bank, men med placering på en underordnad plats.
Detta avböjde han, något som han också fick anledning ångra. Han
startade ett kristidsföretag, ett förvaltningsbolag, som han skördade
mycket pengar i några år och erbjöd Martin kompanjonskap, vilket
denne lyckligtvis avböjde. Det kom andra tider och företaget började
gå med förlust. När han såg, vartåt det lutade, avvecklade han i så
god tid, att han kunde betala sina fordringsägare till sista öret. Men
sen var han fullkomligt luspank. Ungefär i samma veva dog hans andra
fru, och sorgen efter henne tog honom djupare än det ekonomiska
fallissemanget. Trots alla hemsökelser höll han sig upprätt. Först
tog han plats som vanlig lagerkarl i en affär i Göteborg. Där hade
han gamla vänner och bekanta från sina glansdagar. Dessa visade honom
nu föga intresse. Det var bara en som fortfarande ville umgås med
honom. I dennes hem blev han inbjuden till middag. Otto avböjde
tacksamt. Han hade inte kläder som passade i finare kretsar. Hans son
Erik, jägmästarn, hade läst lite kemi. Detta gav Otto iden att med
sin sons medverkan sätta upp en liten bläckfabrik i Malmö, som han döpte
till Svenska bläckfabriken, och på den uppehöll han sig
länge. Han hade gamla förbindelser med banker, industrier och
affärsföretag, som han fick leverera större eller mindre partier
till. Samtidigt hade han revisionsuppdrag och hjälpte affärsmän med
deras självdeklarationer. Under senare har hans syn undan för undan försämrats,
och nu är han nästan blind. Detta var den största olyckan som kunde hända
honom. Böckerna, som varit hans glädje- och tröstekälla under alla
sorger och bedrövelser, är nu förseglade med sju insegel. Martin
fortsätter att skriva till honom då och då, men det är som att
skriva till en som redan befinner sig på andra sidan. Något svar
kommer inte och väntas inte heller. Otto Lindahl är en av de noblaste
karaktärer Martin kommit i kontakt med, sanningskär och ärlig ända
ned till botten, hjälpsam och trofast i vänskap. Hans svaghet och på
samma gång hans styrka är en optimism, som gränsar till naivitet. Han
har ett inre ljus och besitter en inre styrka, som hållit honom uppe
och lett honom genom de mörkaste labyrinter. Trots allt, trots sin
blindhet har han bevarat sin ljusa syn på tillvaron. Ingenting har förmått
göra honom sitter, inga olycksbaciller har kunnat undergräva hans
andliga hälsa.
Ett år efter det Brodin och Lindahl lämnat Uppsala, var Bredin färdig
att ge sig iväg. Strikt följande sitt 8-timmarsschema hade han till
punkt och pricka genomfört sin 4-årsplan. I fråga om precision och
planmässighet i sitt arbete och i allt sitt görande och låtande var
han inte så olik ingenjör Planertz. Men det som gjorde Planertz löjlig,
hans totala brist på humor och självironi, fanns inte hos Bredin. Han
kunde skratta både åt sig själv och andra. Med sin logik, sin mätsticka
och sina planritningar hade han varit odräglig, om han inte hade haft
sin humor. Nu var han motsatsen. Om man accepterade hans särdrag, som i
vanliga fall inte var andra till förfång, hade man både nöje och behållning
av hans sällskap. Hans prästmannabana
blev en förlängning av den obrutet raka linjen. Som efter klocka
passerade han etapperna på löparbanan: Pastorsadjunkt, v.pastor,
komminister, kyrkoherde, kontraktsprost, ordensledamot, ledamot av
stiftsnämnden. Han avgick med emeritilön, då han borde göra det och
dog ungefär vid lagom ålder. Han var vid sin död 81 à 82 år. Det
var ett linjerakt liv utan hemsökelser av sjukdom eller andra olyckor.
Berättaren medger, att denna personskildring är något överdriven.
Karaktärsdragen är förstorade, överdragna med en tunn fernissa av
dikt, men i det väsentliga torde bilden vara lik originalet. Till sist
bör det betonas, att Bredin var en plikttrogen, samvetsgrann och vederhäftig
ämbetsman och en god medborgare. Frid över hans minne: på våren före
den höst, då Martin började prakta, tog Otto Ljungsjö sin examen.
Almstrand, Bissmark, van Friesen, Martin och en till höll en liten
avskedsfest för honom. Efteråt följde han Martin till dennes port ute
på Luthagen, där de tog ett hjärtligt farväl av varandra. Det var särskilt
Ljungsjös försvinnande som gjorde att Martin under återstoden av
Uppsalatiden kände Sig övergiven, överliggar- och kvarsittaraktig.
Medan vännen försvann kring ett hörn i en Luthagsgränd, stod han
kvar i portgången med en lång, fuktig blick efter den försvinnande.
Ljungsjö var inte fyllda 23 år och måste därför söka K.Maj:ts
tillstånd att prästvigas. Varför har du så bråttom, frågade
Martin. Jag måste ut och verka (värka), svarade han. Detta var ingen
billig, banal vits. Svaret ställde hans dåvarande situation i
blixtbelysning. Han led ständigt av en smärtsam huvudvärk. I ett brev
helt nyligen till den som skriver detta har han för första gången
talat om att han redan i 20-årsåldern haft ett slaganfall och att
doktorn då förklarade, att sviterna skulle bli mycket långvariga. Han
led av kronisk huvudvärk.
Han måste värka, han kunde inte komma ifrån det. Men värken fick
inte hindra verket. Han måste ut och verka (värka) för att förtjäna
sitt uppehälle, ty han var mycket fattig. Nu sitter Martin och
begrundar detta faktum: Ljungsjö har under ett helt långt liv dragits
med ständig ohälsa, haft sorger och bekymmer av skiftande art, blivit
underskattad av menigheten, som inte prästen som i honom är. Detta
sista kan man sluta sig till av det faktum, att han trots sin begåvning
aldrig blivit mer än komminister. Och ändå har han orkat skratta åt
sig själv, någon gång också åt andra. Ingenting har kunnat förstöra
hans egenart, ingenting förkväva hans intellektuella vitalitet. Inför
detta faktum har man anledning fråga: I vilken grad är själen
beroende av kroppen, själens integritet av kroppens? Kroppens och själens
inbördes förhållande är ett mysterium, yare avslöjande förtjänade
ett nobelpris. De är så sammanvävda, så sammanflätade med varandra,
att man inte kan säga var det ena slutar och det andra börjar:
Fysiskt- psykiskt, psykiskt-fysiskt, fram och tillbaka eller i cirkel.
Trots allt finns hos människan något som inte finns någon annanstans:
Sökarljuset. Det är hennes egenart och adelsmärke.
Hur ska det gå för Anders Petter Urzander? Den frågan gjorde sig
Martin, när han lämnade sin gamle kamrat efter sig i Uppsala. Urzander
var en snäll, välvillig och genomhederlig man. Hur han kommit på den
befängda iden att ge sig in på studiebanan är svårt att förstå.
Han var 23 år, innan han började, hade en liten gård i Uråsa församling
inte långt från Växjö, var gift och hade 2 barn. Om han varit sällsynt
begåvad, hade det varit förklarligt, nu var han däremot sällsynt
obegåvad. Det var inte bara så, att han inte hade några egna tankar
--hur många har det? --han hade därjämte mycket svårt att tillägna
sig andras. Det är otänkbart att någon
annan hade dragit, lockat eller tubbat honom till att studera.
Nej den tanken måste, trots hans idéfattigdom, ha blixtrat fram ur
hans egen hjärna. Med bondsk envishet segade han sig fram till
studenten utan att sitta kvar mer an ett läsår. Men han fick slita,
stiga upp kl.4 på mornarna och hänga över böckerna hela dagen. An värre
blev det vid universitetet, men även här slet han sig omsider fram
till examen, blev prästvigd i Växjö och ambullerade mellan olika församlingar
som pastorsadjunkt eller v.pastor. Naturligtvis kunde han inte släpa
med sig familjen från prästgård till prästgård. Den fick väl sköta
gården, medan familjefadern skötte församlingen. På sin ålders höst
blev han komminister och kunde samla familjen omkring sig, men då måste
barnen för länge sen varit fullvuxna. Det var en bondeseghetens
triumf, vunnen genom egna och familjens mödor och försakelser. Det dröjde
inte många år efter det han tillträtt komministraturen innan han dog.
En ganska rörande levnadssaga.
Carl August Berggren. Han och Martin var kamrater i praktiska kursen,
och sedan Ljungsjö lämnat Uppsala, blev han dennes ersättare som parhäst.
Han var en genomhederlig, hjälpsam och god kamrat, som lånade Martin
en tia, när nöden var stor, och det var den ofta. Hans huvud var inte
lika gott som hans hjärta, men i motsats till Urzander hade han tämligen
lätt för att tillägna sig vad andra hade tänkt och hade ingen svårighet
att absolvera sina examina. Han blev på normal tid komminister,
kyrkoherde och kontraktsprost. Efter uppnådd emeritiålder bosatte han
sig i Värnamo. För 6 a 7 år sedan, då Martin var på väg till Växjö,
träffades de gamla kamraterna på Värnamo station --de hade
korresponderat och kommit överens om detta sammanträffande. Martin ställde
sig på perrongen och spejade. Då fick han i andra
ändan av perrongen se en ståtlig, stilig gubbe i snövitt hår,
som han misstänkte kunde vara Berggren. Misstankarna ökades därav att
den gamle mannen tittade närgånget på passagerarna. Ännu en smula osäker
på vad han skulle tro gick Martin fram och sa: är det möjligen
prosten Berggren? Ja, och detta är väl Martin. De hade inte träffats
på över 50 år. Under tågets uppehåll hann de meddela varandra en
del av vad de visste om de gamla kamraternas öden. De växlade sedan
med långa mellanrum vänskapliga brey. Han dog för 5 år sedan vid 86
års ålder. Det anses på goda grunder, att de goda människorna är få
till antalet, och genom Berggrens bortgång minskades antalet med en. Välsignat
vare hans minne.
Henrik Almstrand var en av de tre Uppsalakamrater, vilkas namn nått längre
än till nästa gathörn. De båda andra var Otto von Friesen och Georg
Bissmark. Almstrand var äregirig och drömde djärva drömmar, och hans
intelligens räckte till för en man "på var samhällssteges högsta
topp". Men han hade ett kroppsligt lyte. Hans vänstra arm hade
ingen hand. En statsminister med bara en hand är väl ingen orimlighet,
men givetvis en olägenhet i representativa sammanhang. I varje fall var
detta lyte en hård prövning. Mer än en gång drog han upp detta ämne,
då Martin och han var ensamma, och beklagade sig. Antagligen tyckte
han, att det var ett elakt skämt av naturen att ge honom begåvning och
åstundan att karriär och samtidigt hänga en black om foten på honom.
Han själv använde inte sådana ordalag. Han hade ett ordforråd som bättre
överensstämde med hans psyke, kraftord av Strindbergskt märke, ord
som klippblock, passande för guden Tor att ta i sin mun, då han var i
färd med att krossa jättarna. Hans lyte var som ett öppet blödande sår,
och Martin minns med grämelse och bitter ånger, hur han en gång
kastade en förgiftad pil,
som träffade mitt i såret. Efter en söndagsmiddag hos fraken Flodérus
följde några Växjöstudenter, Brodin, Bredin, Urzander, Ljungsjö och
Martin med upp på Almstrands rum för att prata. Under samtalets gång
kom Almstrand att kalla någon för en oxe. Då inföll Martin: ”Oxen,
det är väl Du. Det fattas bara klövarna." Förut hade han själv
under en munhuggning lidit ett snöpligt nederlag och ville hämnas,
slog omkring sig som en besatt, sårade den finkänslige Brodin och den
snälle Urzander. Men detta var det värsta. Minnet av detta lumpna skämt
har förföljt Martin under hela hans liv. Ännu idag kan han överraska
sig med att smäda sig själv: "Din sabIa knöl, hur kunde
du?" Att släta över och förklara, att det inte var illa ment är
ganska misslyckat. Det som en gång är sagt kan aldrig bli osagt. Han
bad aldrig om förlåtelse, han kunde inte, orkade inte röra vid saken.
Han bara skämdes. Det är detta och andra dylika minnen som han gjorde
ett misslyckat försök att bli kvitt, dä han i en dikt skrev: "Återtaga
ord, som sades --blev det oss förment? Ord, som aldrig blevo sagda
--ropa de för sent?" Man bör besinna, att ett ord, utslungat i
hetta och överilning eller av ren obetänksamhet, kan träffa en sårbar
punkt och vålla obotlig skada.
Almstrand tog ingen snabbexamen. Han gav privatlektioner, uppträdde på
politiska diskussionsmöten, ägnade sig åt nationsangelägenheter,
agiterade och samlade anhängare för att vid dess sammanträden kunna
trumfa igenom sina förslag --alltsammans taktiska övningar, förberedelser
för halls kommande verksamhet. När han var färdig med jur.kand.
–den tidens högre juridiska examen, den lägre kallades hovrättsexamen
–kom han överens med Conrad Pinéus att starta en advokatfirma i Göteborg.
Innan firman hunnit registreras, måste Pineus göra en utlandsresa, och
när han kom tillbaka, hade Almstrand ingått
kompanjonskap med en annan jurist, tillhörande en känd Göteborgssläkt
--berättaren minns inte vilken --och öppnat en advokatbyrå. Almstrand
kunde vara hansynslös, då det gällde att utnyttja en chans, som befrämjade
hans syften. Han gifte sig med en rik judinna, £ödd Heyman, och kom på
så sätt genom sin maka och sin kompanjon in i Göteborgssocieteten.
Han kastade sig med liv och lust in i kommunalpolitiken och blev snart
ledamot av stadsfullmäktige, där han spelade en huvudroll ända till
sin död. Han ansågs vara en av Sveriges skickligaste advokater. Under
Staafska regeringen blev han utnämnd till ordförande i den straffrättskommitte,
som skulle utarbeta förslag till en ny strafflag och uppehöll sig för
denna angelägenhets skull långa tider i huvudstaden, där han bodde
hos sin dotter och måg. En dag när han kommit från ett sammanträde
och satt vid middagsbordet, ramlade han plötsligt från stolen och dog
ögonblickligt. Det var hjärtslag.
Under sina sista levnadsår hade Almstrand mitt under yttre framgångar
personliga sorger och bekymmer. Själv var han överansträngd och sömnlös.
Och en son, som han väntat sig glädje av, blev i stället ett
sorgebarn. Det var en rikt begåvad, men spotsk, trotsig och obändig
yngling, som efter en del eskapader begick självmord i Uppsala.
Nils Johan Welinder. Om honom kunde det skrivas en roman. En diktare
skulle få ett rikt händelsematerial och ett intressant psykologiskt
stoff att bearbeta. Han var en man med minst två själar eller ska vi säga
två motstridiga krafter. Det fanns något som drog honom nedåt,
njutningslystnad, frisk aptit på de fröjder som det jordiska har att
bjuda på. Men det fanns också något som drog honom uppåt, en
excelsiordrift, en längtan till Gud. Dessa
båda krafter var ungefär jämnstarka. Det uppstod ett slags
krafternas parallellogram, ett status quo. Ibland hade den ena övertaget
och höll på att segra, ibland den andra. Detta gjorde, att han inte sjönk
ner i dyn, men å andra sidan var hans excelsiorväg full av stötestenar.
De följande raderna vill exemplifiera vad som har sagts. När Welinder
kom till Uppsala, var han klädd i en grå, illa sydd kostym av hemvävt
tyg. Han lät inte ett stadsbud hämta sin koffert vid stationen, utan lånade
en dragkärra och forslade hem den själv, därvid markerande, att han
var den fattige ynglingen, som genom sparsamhet, flärdlöshet och
gudsfruktan en gång skulle bli en prydnad for den svenska kyrkan. Han
deltog aldrig i uppsluppna studentikosa convivier. I stället reste han
omkring på den uppländska landsbygden och höll nykterhetsföredrag.
En dag kom han till Martin och sa: Får jag bjudä dig på kaffe och
punsch i kväll? Men snälla du, i söndags var du ute och höll
nykterhetsföredrag, och idag onsdag, bjuder du på kaffe och punsch.
Hur går det ihop? Jag ämnar sluta med nykterhetsverksamheten, vill
vara med i studentlivet. Jag är inte född till asket. Det blev sexa
med snaps på Fenix och kaffe och punsch på Gästis och mycket prat. För
Martin hade han inga hemligheter. Den första hemligheten han yppade var
att han var hemligt förlovad. När skedde detta? på sommaren året
innan jag tog studenten var jag informator i en halländsk prästgård
hos kyrkoherde Nordblom. En dag höll husets dotter på att baka och
hade kavlat upp armarna. Du kan inte tro, vilka vackra vita armar hon
har. Han yppade också, att han inte vill bli en enkel präst på
landsbygden. Under punschens inflytande steg anspråken och till sist
var en biskopsstol det enda passande sätet för hans abdomen. Han ville
nå målet, men när det gällde att gå vägen, bromsades han av sin lättja.
För att bli biskop måste han ta gamla teol.kand. Från biblioteket kånkade
han hem en exegetisk lunta, och Martin,
som kände till den, var nyfiken att se på vilken tid den skulle
bli avverkad. De första dagarna gick det raskt undan, men sedan
minskade farten mer ooh mer. Han hade en papperskniv av elfenben som
bokmärke, och av dess läge i boken kunde Martin dag för dag avläsa
hastighetsgraden. Dagsetapperna blev mindre och mindre, och på sid.200
lade sig papperskniven till ro likt en trött vandrare, som lagt sig att
pusta ut en stund vid en mil stolpe och råkat somna in.
Kan lättja och lojhet å ena sidan och impulsivitet, företagsamhet och
energi finnas inom samma individ? I varje fall fanns de inom individen
Nils Johan Welinder. På sommaren något är i början av 90-talet var
det stor utställning i Chicago och Welinder ville till varje pris dit.
Men skaffa pengar? Han som kunnat klara av den kinkiga situation, som de
3 gymnasisterna råkat i under botanistfärden i Skåne, visste även nu
råd. Han skrev till en massa landsortstidningar, presenterade sig som
journalist (han hade verkligen försett ett Stockholmsblad med nytt från
Uppsala) och erbjöd sig att mot 50 kr. (?) sända reportage från
Chicagoutställningen. --Han fick positiva svar från ett 50-tal
tidningar. Sedan satte han sig i förbindelse med befälhavaren på den
ångbåt som han skulle fara med, presenterade sig som representant för
50 svenska tidningar och erbjöd sig att i dessa puffa för båten mot
fri överresa. Han fick fri resa i
1kl. fram och åter jämte gratis vivre. I Chicago uppsökte han
svensk-amerikanska familjer och blev mycket gästfritt mottagen. Uppehållet
därute blev synner ligen billigt. Följden blev, att när han kom hem
var han rikare på kontanter än när han reste och --hast du mir
gesehen --också rikare på kärlek. I en svensk-amerikansk familj hade
han råkat få se ett par vackra axlar, ett par stora, drömmande ögon
och ett underbart kastanjebrunt hår.
Han glömde de vackra vita armarna för de vackra axlarna och var nu
hemligt förlovad för andra gången. Nu fick papperskniven sova ut
ordentligt. Han hade med sig flera fotografier av det älskade föremålet
i olika ställningar och han hade skaffat sig en vridbar ram i silver. På
ena sidan kunde man se de vackra axlarna och det kastanjebruna håret,
som föll i rika lockar ned över en välformad nacke. På andra sidan
log de stora ögonen mot honom. Varje gång Martin kom upp på hans rum
satt han och vred på ramen och kände sig obeskrivligt lycklig.
I detta lycksalighetens tillstånd befann han sig, då de skildes i maj
1894. Sen dröjde det några år, innan de träffades igen. Någon gång
på hösten 1897, då Martin var pastorsadjunkt i Eda, fick han oväntat
ett brev från Welinder, vari denne talade om vad han haft för sig
under de mellanliggande åren. På sommaren efter det de skildes hade
han rest över igen till Amerika och som äkta maka hemfört flickan med
de vackra axlarna. Teol.kand. hade han slängt och tagit en slät prästexamen,
låtit prästviga sig för tjänstgöring i ärkestiftet och blivit
missiverad som pastorsadjunkt i någon huvudstadsförsamling. En dag
fick han se en annons, som väckte hans intresse. Den store
industrimannen Fredrik Berg i Malmö annonserade efter en redaktör för
en dagstidning som han ämnade starta. Welinder hade sökt och fått
befattningen och befann sig i Malmo. Han höll på att se sig om efter
medarbetare och erbjöd Martin att bli hans redaktionssekreterare. Detta
erbjudande gjorde Martin alldeles virrig. Han rusade fram och tillbaka
genom rummet, fäktade med armarna och betedde sig som en delirant, som
fått synhallucinationer. Det dröjde en lång stund innan hans lilla förstånd
började fungera normalt igen. Men beslutsamhetens friska hy förbyttes
dock så småningom i eftertankens kranka blekhet. Han insåg, att det
inte bara var att packa den
gråmålade och ge sig iväg. Så enkelt var det inte. Nyss hade han fått
hem studiehandboken och skulle just rekvirera böcker för att på
lediga stunder läsa på fil.kand. och så småningom komma inpå lärarbanan.
Nu fick han en chans att komma direkt in i ett annat yrke. Men, men ---dög
han? Han hade gjort vissa tråkiga erfarenheter som kåsör i Arvika
Tidning. Om han misslyckades, så stod han där med sina stora skulder,
som han aldrig skulle kunna betala. Han vågade inte ta risken att begära
avsked från prästämbetet. I stället reste han in till biskop
Rundgren och begärde tjänstledighet för ”enskilda angelägenheters
vårdande”.
Vad är det för enskilda angelägenheter? Jag skall medverka i en
daglig tidning. Vad är det för slags tidning? Det är en tidning med
kristligt program. Jaså. Vaåa präster bli så instängda och
ensidiga. En tids luftombyte kan inte skada. Förslaget är inte så
dumt. Pastorn kan få en månads tjänstledighet.
Dagen efter for Martin till Malmö och blev inackorderad hos Welinder
och hans unga maka. Denna hade ett par stora milda ögon och ett
underbart vackert hår --axlarna såg inte Martin. Hon var inte
uppfostrad att sköta ett svenskt borgarhem, det rådde stor oordning i
bostaden och hennes kulinariska konst var minimal. Men hon var snäll
och rar, och till hennes ursäkt bör sägas att hennes man var ingen förebild
i ordentlighet. På hans skrivbord låg anteckningsböcker, manuskript,
tidningar, viktiga handlingar i en enda röra. Aldrig har berättaren
sett en sådan oreda på ett skrivbord, inte ens hos sin egen son.
Nå vad ska jag göra nu? Du får göra litet av varje, svara för
utrikesnytt, vara reporter, teaterkritiker, kåsör m.m. Men vad ska Ni
andra göra då? Ah du vet ingenting om arbetet på en daglig tidning.
Nu skall redaktionspersonalen i tidningen Södra Sverige föreställas.
Welinder själv är presenterad förut, men inte som chefredaktör. Tyvärr
måste det sägas, att han inte var särskilt väl kvalificerad för
denna ställning. Han saknade erfarenheter beträffande en tidnings
ledning,
och trots sin allmänna
begåvning hade han inga litterära anlag. Hans stil var torr och tröttande.
Sin första ledare, som skulle utgöra en programförklaring, kallade
han "Vad lider tiden?" En blick på tidsläget alltså. Den
andra hette "Var finns mannen?" Han efterlyste väl en ny
Luther, en stor andlig ledare, som skulle revolutionera tidsandan. Dessa
artiklar bar tydliga spår av redaktörens förtvivlan kl.12 på natten.
Axel Danielsson, den socialdemokratiska tidningen Arbetes grundare och
riksbekante redaktör, hälsade sin nya kollega ungefär så här:
Redaktören för Södra Sverige har tagit till orda i tidens stora frågor.
Hans första ledare heter "Vad lider tiden?" den andra
"Var finns mannen?" Jag gissar att den tredje kommer att heta
"Var f-n har vi urmakarn?"
Grönvall hade kommit från en annan tidning och blivit antagen som
erfaren och tränad journalist. Men hans träning måtte huvudsakligen
bestått i att använda sax och klisterburk. Som skribent var han hemskt
banal. Han skrev en gång ett kåseri. Kvickheterna var så krystade och
klumpiga, att de gjorde läsaren nedstämd och framkallade hans
medlidande med författaren. Lorentzon hette korrekturläsaren. Till
detta tråkiga, rutinmässiga arbete
hade man satt redaktionens enda litterära kraft. Lorentzon kunde
skriva. lbland när Welinder och Martin kom ned på redaktionen på
morgnarna hände det att det låg ett manuskript på vers eller prosa av
korrekturläsarens hand på redaktörens bord för påseende. Varför
tar du inte in detta, frågade Martin. Asch sådant skräp, svarade
redaktören och kastade opuset i papperskorgen. Tydligen skulle
Lorentzon hållas nere. Hade han råkat trampa på redaktorens
liktornar?
Så var det Martin, utrikesredaktören, reportern, teateranmälaren och
kåsören. Utrikesnyheterna, varav Dreyfussaff'ären f'ör tillf'ället
tilldrog sig största intresset, hade han av Grönvall lärt att saxa ur
andra tidningar med en smula f'örändring av ordföljden. Det var ingen
konst. Bara ett par gånger blev han använd som referent och reporter.
En gång blev han skickad till Hvilan för att referera en folkhögskolefest.
Han kom hem sent på kvällen, och referatet, som av en van tidningsman
skulle ha avverkats på en knapp halvtimme, blev färdigt f'örst fram på
morgonsidan, så att det nätt och jämt kom in i tidningen, vilken
trycktes på morgnarna. En dag blev han skickad iväg att intervjua en
katolsk biskop, som var på besök i staden. För detta uppdrag gruvade
sig Martin och bad att slippa det. Men han måste iväg. Denne katolske
pater förvärvade hans eviga tacksamhet och sympati, ty han hade --rest
från staden. Blott en enda gång hann han uppträda som teateranmälare.
Han skulle recensera "Mäster Olof"', som gavs av ett resande
teatersällskap. Han hade inte sett fler skådespel än som kan räknas
på handens fingrar. Därför var han nyter, tyckte att alltsammans var
strålande och skrev en berömmande recension. Med stor häpenhet läste
han dagen efter de andra malmötidningarna, som för en gångs skull var
rörande eniga om en sak. Det var ett samstämmigt nedskällande av
föreställningen. Följande kväll gick Welinder själv till
teatern för att se vem som hade rätt, hans egen eller de andra
tidningarnas representanter. Fast han var en lika ömklig analfabet som
Martin i fråga om teaterkonst, beslöt han sig för att tycka som
majoriteten och läxade upp sin teaterrecensent för hans omdömeslöshet.
Det är möjligt att denne genom sin recension lurat någon enfaldig människa
att gå på teatern som annars inte tänkt göra det. Martin skämdes,
men tog sig för att bläddra igenom tidningar från andra orter, där sällskapet
uppträtt. Till sin förtjusning fann han, att ett Kristanstadblad hade
en recension, minst lika berömmande som hans egen. Detta räddade en
del av hans självkänsla.
Bäst lyckades Martin som kåsör. Grönvalls ovannämnda kåseri, och
Martin blev hans efterträdare. Det var inte så svårt att mäta sig
med företrädaren. Han fick t.o.m. beröm av faktorn, som påstod, att
Martin var den ende i tidningen som kunde skriva. Det var dessa fyra som
skulle konkurrera ut de andra platstidningarna. Att tidningen så helt
misslyckades berodde väl inte enbart på redaktörens och hans
medarbetares otillräcklighet. Programmet var fullständigt färglöst.
Det skulle vara en kristlig tidning, men fick inte vara kyrklig och inte
frikyrklig. Troligen var den pseudofrikyrklig, ty grundaren var
frikyrkoman. Den skulle driva politik, men varken höger- eller vänsterpolitik.
Den tillfredsställde ingen och fick följaktligen ingen publik.
Lyckligtvis insåg Martin att har var ingen framtid att vänta. Trots
att både Welinder och direktör Berg väntade, att han skulle ta avsked
från sin tjänst och stanna i tidningen, packade han den gråmålade
och reste tillbaka till Eda, när tjänstledigheten var tillanda. Åtta
månader senare dog tidningen av bleksot i en ålder av 9 månader och
begrovs i tysthet som en självspilling. Sen träffades de inte förrän
i mars 1902, då Martin som Per Anderssons protogé var i Stockholm och
roade sig. En söndagsförmiddag, då Martin var på väg till högmässan
i Storkyrkan mötte han Welinder i Storkyrkobrinken. Efter utbyte av
kamratliga hälsningar frågade Welinder: Vart ska du gå? Jag tänker på
och höra på högmässan. Det kan du uppskjuta, jag är fri från tjänstgöring
idag. Det finns ett ställe har i närheten, där vi kan sitta och prata
ostört vid ett litet glas cognac. Kom sa gå vi dit! Den svage Martin lät
övertala sig att gå med, men kände sig klibbig. Det finns ett
latinskt ord, decorum, som betyder det passande. Martin kände med en
viss vämjelse att det var något högst opassande, stillöst, groteskt,
att två präster satt och drack cognac på en krog mitt under det högmässa
pågick i helgedomen bredvid, liksom det skulle stöta att höra en präst,
klädd i kappa och krage sjunga Bellmans i och för sig vackra
"Vila vid denna källa", "Klang vad buteljer, Ulla, i våra
korgar överfulla". Men han skulle få en större anledning att förvåna
sig. En av de följande dagarna var det som de var tillsammans på
journalistfesten, dä skalden Jacobson, i Uppsala gemenligen bara kallad
skalden, satt framför ett batteri tomma ölbuteljer och sov så
lycksaligen ljuvt.
Martin blev bjuden på middag i Welinders hem en av de följande
dagarna. Då han steg över tröskeln till pastorns rum, såg han till
sin häpnad en gevärsmynning riktad mot sig. På ett stativ mitt i
rummet låg ett armegevär.
Är detta en symbol for den stridande kyrkan? Han log helt flyktigt,
skrattlysten var han inte. Jag jobbar i patent. Det har är en ny gevärsmodell,
som håller på att utprövas. --På ett skåp stod tomma spritflaskor.
Vad symboliserade de? Vid middagsbordet satt Martin vid värdinnans
sida. Hon såg inte lycklig ut, och värden var vid misshumör. Han anmärkte
på kalvsteken, den var illa tillagad och såsen var misslyckad. Martin
tog kalvsteken i försvar och fick en tacksam blick ur de stora milda ögonen,
som nu blivit en smula sorgsna. På hösten 1906 kom Welinder oväntat
till Arvika i sällskap med Wille Lilliesköld, en känd storjobbare i
Stockholm. De var ute efter banklån och uppvaktade även Martins bank.
Denne bjöd hem W. på en grogg, som de intog framför brasan i den öppna
spisen den kulna novemberkvällen. De pratade om sina gemensamma
upplevelser under Uppsalatiden, men hela tiden var han djupt allvarlig
och drog aldrig på munnen. Plötsligt utan sammanhang med samtalsämnet
frågade han: Anser du att jag är en karaktär? Det beror på vad du
menar med karaktär. Menar du konsekvens i handlande eller något sådant?
Du sa en gång i Uppsala, att jag var en karaktär. Nu hade Martin bort
säga ett allvarsord. Men han har alltid haft svårt att ta stora ord om
moral i munnen, och för övrigt är han feg. Han försökte lista sig
över till ett ämne, medan han gav krystade och undvikande svar på frågan.
Detta var deras sista personliga sammanträffande. Av Karl Lilliesköld
fick Martin höra, att W. var med i ett jobbarlag, som spekulerade vilt
och festade lika vilt. Det var tydligt att han nu befann sig i en djup vågdal.
Skulle kraftparallellograen återställas, måste de krafter, som drog
uppåt, få ett fast grepp om honom. Det var detta sista som skedde.
Hans allvarliga ansikte och hans fråga till Martin förrådde en inre
öra och otillfredsställelse.
Hans amerikanska maka dog efter en levnad, som var smått tragisk. Nu återvände
han till sin första kärlek, de vita, vackra armarna. Hans gymnasistfästmö
var nu änkeprostinna. Detta äktenskap betecknar en vandpunkt i hans
liv. Hans levnadssätt lades
om, och hans anseende steg. Han blev komminister i Storkyrkoförsamlingen
och fick inte så få röster vid valet av pastor primarius. Han blev
till sist en prästman, som var värd all aktning. Den
excelsiorslängtan,
som fanns djupast ner i hans väsen, segrade.
Martin bevarar Welinder i tacksamt minne. Denne gick slingrande och
underliga vägar, men förblev under alla livets skiften en trofast och
tillgiven vän och kamrat.
|
|